Snart är det sommar

Snart är det sommar!

Dock återstår ännu en dryg vecka av skolstress och press innan jag kan vila och fokusera på hunden. Vi tog oss dock en söndag ledigt och drog iväg och fikade (mycket) och spårade (lite) med Elin och Billy. Fidel var trots mitt dåliga humör väldigt följsam och trevlig, och det var en ren fröjd att ha med honom att göra.

Han fick två ängsspår. Vi har mest spårat viltspår i skogen, så detta var nytt i många avseenden. Fidel tog det dock med bravur. Fast nu ska vi hem och träna på att apportera snusdosor MJUKT. Fidel lärde sig på första försöket att om man biter hårt nog på snusdosan trillar godiset ut. Jag vill ju ha den in till mig och belöna där. Något att jobba på!

Den psykiska ohälsan och hunden

Ibland mår jag dåligt. Jag har en del psykiska besvär som ibland tar ut sin rätt. Det kan vara alltifrån orkerlöshet till att jag alltför lätt blir arg och irriterad. Just nu är det tyvärr en sämre period, eftersom väldigt mycket måste hinnas med nu i juni. Det är helt enkelt för mycket stress.

Mitt i detta kaoset ligger den oskyldiga hundstackaren. Han får inte göra mycket just nu, och alltför ofta är jag irriterad och arg. Hunden läser mig som en öppen bok och om jag är irriterad blir han stressad - drar mer, vaktar mer och ljudar som tusan. Givetvis blir jag då mer irriterad och den onda cirkeln är sluten.

Tack och lov blir jag bättre och bättre på att läsa mina egna signaler. Jag lär mig känna efter och konstatera "nej, idag ska jag inte träna hund". För det är nämligen så att hur mycket hunden än behöver så är det inte värt att träna när jag mår dåligt. Då får han nöja sig med kissrundor, och mår jag dåligt många dagar i sträck tar jag hjälp av familj och vänner att aktivera honom.

Jag försöker att inte ha dåligt samvete över detta, även om det såklart är svårt. Trots allt så köpte jag en hund med vetskapen om att jag inte varje dag kan ge honom allt han behöver. Jag och Fidel skulle inte klara oss ensamma, bara vi två. Är jag oansvarig? Nej. Mitt ansvar är att se till att Fidel får det han behöver. Kan jag inte ge det måste jag se till att han får det av någon annan. Just nu får vi promenadhjälp av familj och vänner.

En viktig sak för mig var att komma fram till var och när jag bäst aktiverar hunden. Ett klickerpass hemma på vardagsrumsgolvet är ganska lätt att genomföra, och kräver inte mycket ansträngning från min sida. Om jag har klicken liggandes på bänken så blir det något litet klickerpass om dagen. Att däremot åka till en brukshundsklubb och träna lydnad skapar väldigt mycket stress och är således någonting jag bör fundera på om jag orkar göra just idag. Spår är också en aktivering som passar oss bra då jag kan gå några meter bakom och låta hunden jobba självständigt. Att träna fotgående är jobbigare med mycket fötter och belöningspositioner att hålla koll på.

Och på så sätt har vi anpassat vår vardag så att min ohälsa inte går ut över hunden. Just nu mår jag inte bra men det går inte ut över hunden mer än nödvändigt. Inte heller får vi glömma bort att hunden faktiskt får mig att må bättre. Han hindrar den totala passiviteten som kan infinna sig annars. Jag kan inte ligga på soffan en hel dag och tycka synd om mig själv, för då är han där och drar upp mig.

Men det är inte lätt alltid att kombindera hund och psykisk ohälsa heller. När jag mådde som sämst var hunden också helt outhärdlig och det var nära att jag gav upp. Och jag vill inte ge någon utopisk bild av "skaffa bara hund så kommer du må braaa" - för så är det inte. Du kommer ändå må dåligt ibland, och stressen, oron och de dåliga känslorna blir inte bättre av vetskapen att ett oskyldigt djur inte får det den behöver på grund av dig.

Kursavslut

Idag var det avslutning för lydnadskursen vi går. Kursen går på dagtid och jag är nog minst 30 år yngre än den deltagare som är närmast mig i ålder. Dock har vi väldigt trevligt och framförallt är det skönt med kursdeltagare som är glada, trevliga och inte så extremt tävlingsinriktade.

Som avslut idag gick vi delvis en lydnadsbana med lydnadsmoment på skyltar och så körde vi igenom lydnadsettan.

Känslan var på topp!
Vi har absolut inte alla moment färdiga än, men vi höll ihop hela programmet och banan och det kändes verkligen bra. Jag är totalt nybörjare på allt som har med hundträning att göra, och att bara kunna gå ut på plan med Fidel lös är ett enormt framsteg för oss.

Så nu avslutar vi kursen från terminen med flaggan i topp. Kanske blir det någon tävling i höst - det beror helt på hur mycket vi tränar i sommar. Men kanske. Jag är trots allt rätt sugen på att pröva. Så har man debuten avklarad liksom.

Solnedgången

Här om dagen var det en finfin solnedgång som jag gärna ville fotografera. Hunden var dock fokuserad på annat och var mest jobbig och ivägen. Han ville skälla på hundar och ställa sig ivägen. Visst är silhuettbilder trevligt också, men det blev inte alls som jag hade tänkt mig. Knäpphunden.

När vi inte fotar solnedgångar är det mest jag som tränar just nu. Tajming och hur tusan jag ska gå i fotgåendet behöver jag jobba med. Det är inte lätt att undvika att snubbla över sina egna fötter.

Tajmingen är extra viktig just för mig som har en hund som inte har något jättematdriv. Om jag inte genast får in en godisbit i truten på honom så tröttnar han. Det är inte som svärföräldrarnas staffe - henne kan jag visa en godisbit och sedan går hon klistrad efter mig. Men den lilla kräsna aussien jobbar bara så för tennisbollar.

Golvet fullt av blod och en olycklig parabol

Det ser inte så illa ut på bilden. När jag öppnade dörren kändes det dock riktigt illa. Jag var säker på att hunden lärt sig öppna kökslådor och tuggat i sig alla mina fina, dyra, vassa köksknivar och nu låg han långst in under bordet i mitt vardagsrum och hade redan dött av blodförlust.

Det finns en del saker man inte vill mötas av när man kommer hem och hunden varit ensam en halvtimme. Blod över hela golvet är en av de sakerna.

För att bespara er oron och stressen - det är ingen fara med hunden. Och jag visste omedelbart varifrån blodet kom. Vi hade nämligen tidigare under dagen klippt klorna på balkongen, och ett totalt hjärnsläpp från min sida gjorde att lite för mycket av klon blev avklippt. Hunden skrek och blodet forsade.

Dock är det ju ofta inte hälften så farligt som det ser ut och känns just då. Detta var absolut min västa felklippning, men hunden verkade inte ha ont mer än precis då jag klippte. Blödningen stannade snabbt utan att jag behövde göra någonting åt det. Hunden var ändå trött sedan lydnadsträningen och låg stilla och vilade.

Så jag tänkte inte mer på det och åkte iväg för att handla, och komer alltså hem och möts av blodspåren. SÅKLART hunden har gnagit och tuggat och slickat på klon, och då kommer det givetvis massa nytt blod. Jag fick dock en smärre chock när jag öppnade dörren. I panik ropade jag på hunden som inte kom för att möta mig och de tiondels sekunderna som gick innan jag såg honom hade många paniktankar hunnit rusa genom hjärnan. Nu ligger han någonstans på golvet förblödd och död. Såklart gjorde han inte det. Och visst ser det chockerande ut, men det är inte jättemycket blod heller. 

Så nu blir det strut och vila för hundstackarn. Jag ska iväg och handla färskfoder att frysa in i kongarna så att han har lugna saker att roa sig med under helgen. Fidel går runt och är en oerhört olycklig parabol. Han vill nog hellre tugga sönder klon och förblöda. Och jag själv är fortfarande lite chockad efter blodet trots att allt var lugnt. Jag kommer vara noggrann med kloklippningen i framtiden.

Hemska maj

Maj månad är här. Skolan bjuder på stressig slutspurt och mycket mer därtill ska hinnas med och bli färdigt innan sommaren.

Hundstackarn får mest nöja sig med koppelpromenader och korta lydnadspass här hemma. Jag får nöja mig med att denna månad enbart fokusera på det absolut mest nödvändiga. Således är även bloggen något inaktiv för tillfället, tills tiden finnes.

Tidsinställt inlägg

Idag blir det bara ett tidsinställt bildinlägg, eftersom jag är på klubben hela dagen och hjälper till på tävlingen vi ska ha. Bakat har jag också gjort. 

Dessa bilder är exakt ett år gamla. De är tagna mitt i den så kallade fulåldern. Ben överallt och öron åt alla håll. Knäpphund.

Utanför min bekvämlighetszon

Igår tog jag ett stort kliv utanför min bekvämlighetszon. Efter att ha gått kurs på Norsborgs lokala kennelklubb i närmare 9 månader trivdes jag bra på klubben och ville faktiskt komma över min sociala fobi och lära känna folket som tränar där. Då jag varken har körkort eller bil är det dock svårt att bara dyka upp med hunden eftersom jag inte kan lägga bort honom. Risken att vi båda stressade upp oss för mycket bland massa nya människor var helt enkelt för stor.

Så på senaste kurstillfället frågade jag om de inte behövde hjälp på någon kommande tävling, och jo visst, det var en tävling redan nu på lördag. Hjälp är alltid välkommet och vill jag baka är det super. Så igår åkte jag och mina bullar och mina kakor till klubben och hjälpte till att bre mackor och fixa. Större delen av tiden ägnade jag dock åt att bara gå runt och småprata med människor. Jag fick höra många namn och ungefär lika många glömde jag bort inom fem minuter.

Min första tävling någonsin och jag satt på läktaren. Det var oerhört intressant och lärorikt. Jag tittade själv och observerade, lyssnade på kommentarer från publiken och pratade med några av ekipagen. En annan aussie tävlade, så det kändes lite extra kul.

Väl hemma var jag såklart trött, men fylld av glädje och motivation. Jag vill också ut och tävla med alla glada, trevliga människor! Så jag tog min lilla hund och försökte få till ett lydnadspass. Efter en hel sjukvecka med vila var dock ingen av oss på topp, och efter ett tag flamsade vi båda två. Inget fick vi gjort men ack så roligt det var.

Vi fick båda kyckling till middag efteråt. Gott gott sa Fidel, gott gott sa Matilda.

Men varför äter hunden kyckling? Det är väl farligt? F-BEN?! Läs mer om vad Fidel äter och varför HÄR.

Träna med Carolina

För ett par veckor sedan fick vi återigen tillfälle att träna med Carolina. Sist vi tränade var i januari och då var jag på botten och hunden var således både rörig och ofukuserad. Det var så kul att kunna visa att det verkligen hänt saker för oss. Jag satt kvällen innan vi sågs och skrev en lista med saker som förbättrats. Några punkter var: - Bättre fokus - Mindre drag i kopplet - Mer fokus på mig - Låser sig inte i hundmöten.

Carolina hade med en figurant med en lung labrador som agerade störning åt oss. Vi tränade på att belöna Fidel när han tittar på den andra hunden. Han ska kunna titta på hunden lugnt, och det ska inte vara någon fara. Godiset hjälper till att vänta hans negativa känslor till någonting positivt. Det här med att träna med privat tränare är verkligen någonting som jag gillar mer och mer. Visst är det dyrare per timme än en vanlig kurs, men jag får ut så mycket mer av en privat timme. Som oerfaren hundförare - som jag trots allt är - så är det oändligt lärorikt att ha någon bredvid som kan peka på alla småsaker både hos mig och hunden.

Fidel var jätteduktig, och det känns verkligen bra. Jag har haft tillfälle att träna några gånger efter detta och Fidel reagerar jättefint. Så länge jag är lugn och vi håller den andra hunden på behörigt avstånd sitter han gärna och smaskar godis. Ömsom tittandes på den andra hunden, ömsom tittandes på mig.

Nu sedan vi faktiskt lyckats vända vår irritation och frustration till bra kontakt och positiva känslor har det bara gått uppåt. Fidel är fortfarande vaktig och reserverad mot vissa andra hundar, men det är en enorm förbättring redan och med aktivt arbete med Carolinas hjälp hoppas jag att han ska acceptera andra hundar.

Min målbild för hundmöten är Fidel och jag på en kurs eller tävling där det är många hundar runt omkring oss. Just nu stressar han upp sig och skäller mycket, i vår målbild är han tyst och har främst fokus på mig. Sätter jag mig ned och vilar så kan han ligga och ta det lugnt. 

Världens fulaste hund

Vissa säger att aussien är för fin för sitt eget bästa. Att vi bara ser den söta, snygga, smarta hunden och glömmer bort vilken krävande hund det är.

Påståendet om att de är snygga vill jag härmed dementera.

Sjukpromenad och spöken

Efter nästan en veckas tid av sjukdom tvingade jag ut mig på en längre promenad idag. Det var mörkt och tomt på folk, så hunden kunde springa lös och få ur sig lite av överskottsenergin han samlat på sig.

På vägen hem såg vi ett spöke! Fidel flög i taket och gav ifrån sig sitt argaste vaktskall innan han fixerade spöket med blicken och morrade dovt. Hit, men inte längre!

Dum som jag var gick jag fram till spöket och rörde vid det. Fidel höll sig på en meters avstånd och utforskade det sakta, ständigt beredd att ta ett skutt bakåt om spöket rörde sig.

Till slut insåg han att det bara för en hög med jord och gräs, och att den var ganska rolig att hoppa upp på. Det tog kanske fem minuter från dovt morrande till glatt upphoppande.

 Jag inser vilken enkel spökålder jag haft ändå. Han har verkligen inte hållit på med att skälla ut föremål och vardagliga saker. 

Sjukträning

Människodelen av duon här hemma är sjuk. Huvudvärk, trötthet, yrsel och illamående står på schemat och hunden är måttligt förtjust. Som tur är kan min sambo och en vän hjälpa till och rasta hunden så att jag slipper gå ut mer än nödvändigt, men jag gör mitt bästa och försöker träna lite från soffan.

Från min sjuksäng i soffan har vi tränat på följande saker

• Tränat kloklipp med motbetingning - Jag håller i klotång = godis. Jag håller i Fidels tass = godis. Jag petar lätt med klotång mot klorna = godis.
• Inlärning av namn till olika leksaker. Just nu tränar vi på skillnaden mellan 'laman' (en skineez-leksak) och 'pinnen' (Bionic urban stick). Jag kastar båda leksakerna och säger "HÄMTA LAMAN". Hämtar han pinnen får han ingen belöning. Hämtar han laman får han stor belöning. Vi vavar detta med att bara kasta laman så att han får göra rätt för det mesta. Det är en bit kvar men jag kan se att han börjar tänka till och faktiskt inte bara hämtar första bästa leksak.
• Klickerträna apporten
• Stadga i platsliggning. Tjoho liksom. Nu kan Fidel veta hur det känns, jag har haft ofrivillig platsliggning sedan i söndags!

Att vara sjuk är tråkigt. För den som planerar att bli sjuk rekomenderar jag definitivt att skaffa sambo först så att du slipper tvinga dig ut och rasta hunden. Bunkra också upp med ordentligt med godis, klicker och leksaker vid sängen. Att lära hunden att apportera iprenkartongen är också en oumbärlig grej när du ligger sjuk och inte vet vart du ska ta vägen.

 Du vet att du varit sjuk för länge när hunden lägger tassarna på soffkanten, bjuder på ett gammalt märgben och sedan ger ifrån sig ett gällt skall som bara skriker "UPP MED DIG FÖR TUSAN!"

Lillebror och hunden

Det här är min lillebror Melker. Han är ett föredömme med när det gäller hund. Han är oerhört lugn och metodisk och lyssnar alltid på mina råd och suger åt sig allt. Denna bild är tagen under en promenad med en annan hund. Fidel har varit oerhört rörig i andra hundars sällskap men här är han helt fokuserad på Melker. De gick utan problem med den andra hunden på några meters avstånd.

Jag önskar ibland att jag var mer som min bror. Jag önskar att jag kunde slappna av helt och inte stressa upp hunden med mina nerver. Att jag kunde ta till mig av alla råd jag fick utan att se det som att jag blir dömt och utvärderad. Jag önskar att jag kunde vara lika engagerad i leken som Melker kan, och att jag kunde vara precis lika envis.

Å andra sidan är jag nöjd med att vara jag. Men det är också bra att ha honom där som en påminnelse om hur bra det blir om man bara slappnar av.

En gammal favorit

En av våra absoluta favoritleksaker är boomer's nätboll, i alla storlekar. Hållbara, roliga, funkar att både kampa med och kasta. Dessutom är de lätta att trycka ihop i väskan och tar inte så mycket plats. Här är en mindre, och vi har även en stor nätboll som vi kampar mer med.

"Den fulaste valp jag någonsin sett ..."

Här om dagen tränade vi hundmöten med Carolina. Hon hade med sig en vän som hade en lugn hund som agerade störning åt oss.

Både Carolina och Natalie har unghundar av samma ras som Fidel - Australian Shepherd. Och Carolina berättade att Fidel var bland de fulaste fulåldershundar hon träffat. Det var ungefär samtidigt som dessa bilder togs, och ja, nog var han ful. Ben åt alla håll och den där lilla tofsen på stumpen. Nej, tacka vet jag den ståtliga hund han nu växt upp till.

Planet pet Lickable treat

Denna produkt fick vi från animail för en dryg månad sedan, men vi har avvaktat med en recension för att kunna testa den riktigt ordentligt. Fidel har fått pröva den vid flera tillfällen och vi har även tagit hjälp av två matglada hundkompisar för att bedöma smaklighet.

Vad tyckte hundarna:

Fidels första reaktion var inte positiv. Han var nästan rädd för flaskan och var mycket tveksam till att slicka på den. Dock började han så småningom förstå vad det handlade om, slickade ett par gånger och gick sedan iväg och roade sig med annat. Smaken var alltså inte superrolig, men Fidel är också en oerhört kräsen hund.

Därför testade vi det på staffekompisen Chilla och aussievännen Billy. Båda är oerhörda matvrak, men båda var måttligt intresserade. Dock märkte jag även här att båda hundarna tyckte om den mer och mer. Det är ett konstigt format som hundarna verkar vilja ha lite tid på sig att förstå. På gott och ont.

Nu kan Fidel slicka tio-tolv gånger hemma om ingent roligare finns i närheten. Utomhus ville Fidel knappt lukta på den.

Vad tyckte människan:

• Formatet och idén är super. Att slicka lugnar hunden och formatet gör att hundar som har problem med vikten kan belönas med få kalorier. 
• Produkten har många fördelar, som att den är lätt att dra med sig och behöver inte förvaras i kylskåp. 
• Den blir lite kladdig på insidan om den skakas väldigt mycket, men locket höll tätt. 
• Det var bra rull i kulan och jag behövde inte hjälpa till för att få fram ny vätska
• Produkten är så pass billig att det känns värt att köpa och pröva
• Jag skulle gärna använda produkten men tyvärr var Fidel inte jätteförtjust i smaken

Planet Pet Lickable Treat Beef flavour 29 kr, kan köpas till exempel från animail. 

Detta är det värsta kladd vi upplevde. Denna har i en dryg veckas tid legat i min träningsväst, kastats fram och tillbaka och upp och ner. Jag är trots allt imponerad att den inte kladdat värre än såhär. Om man är någosånär lugn med flaskan är kladdet inget problem.