Redo för höst och vinter

Nu är jag redo för vinter och höst. Dessa är mina första friluftsbyxor i kategorin dyra-men-underbara. 'Alla'andra har lundhags men jag har prövat flera olika modeller. Ingen faller mig i smaken. Istället blev det Haglöf. De sitter precis som jag vill och är bara underbara.

Och på bruksSM råkade jag beställa en Arrak-jacka också. Även den dyr men förhoppningsvis håller den många år. Och då blir det ju billigt i längden.

Äntligen slappnar hon av!

Tja, Fidel här.

Jag har tidigare haft problem med min människa. Det är nämligen så att hon vägrar slappna av vid hundmöten. Alltså, det kan börja när den andra hunden är långt borta. Man ser hur hon börjar spänna sig, och plötsligt kortar hon in kopplet och försöker nervöst kalla mig till sig.

Jag fattar ju att hon vill låtsas ha kontroll - men jag vet bättre. Min människa är osäker och då får jag väl rycka in. Jag försöker verkligen på alla sätt visa att jag har kontroll över läget genom att ständigt vara på min vakt, hålla superkoll på den andra hunden och om nödvändigt vis har jag också skällt, morrat eller skjutit ragg för att hålla den andra borta. Men ändå vägrar människan att inse att hon bara ska ta det lugnt.

Tills här om dagen. Plötsligt var det som om pouletten bara trillat ner. Vi mötte en annan hund, och hon höll sig helt lugn. Inget slitande i kopplet, inga nervösa lockrop. Inga arga korrigeringar. Människan slappnade av och ÄNTLIGEN slapp jag all press att vara tuff. Jag vet inte om det var en engångsgrej, men det är i alla fall ett steg i rätt riktning. Ju mer hon lär sig slappna av, desto lättare blir det ju för mig, eller hur? Jag kan ju medge att jag inte är helt avslappnad än. Rom byggdes inte på en dag som människorna säger. Men härifrån blir det bara bättre. Jag är så glad att min människa efter nästan två års arbete äntligen börjar fatta.

Jag blir så stolt över dig älskade människa

Den sjuka människan och den passiva hunden

Någon gång under söndagen började sjukdomen komma smygandes. Det började med en nysning, lite täppt i näsan. Under måndagen blev allt värre men förvånad blev jag som trodde det bara var en vanlig förkylning. Måndag kväll spydde jag så det stod härliga till, och idag är jag nästintill sängliggandes. Så nu sitter jag här i soffan med en härlig kombination av förkylning och magsjuka.

Hundstackarn har skött sig exemplariskt. Saken är den att jag varit borta hela helgen och Fid har varit hemma med sambon. Han har fått ett par promenader men ingen vidare aktivering. Så nu är vi på fjärde dagen i rad utan någon som helst aktivering. Det går bra men jag försöker ändå ge honom lite underhållning. Vi körde ett 3 minuters klickerpass, och det var ungefär vad jag orkade i feberdimman.

Fidel underhåller sig själv. Han har fått ett märgben som till slut var intressant nog att tuggas på. Annars har han mest legat och sovit. Det enda jag märker på honom vid såhär lång passivitet är att han vaktar mer. Vid minsta lilla ljud flyger han upp med ett ylande morr-skall som är omöjligt att beskriva i ord. Om någon vill komma in och kidnappa Fidels febersjuka människa måste de minsann ta sig an honom först!

Jag frågade i en facebookgrupp om tips på aktivering och fick massa kreativa förslag på träning som funkar från vardagsrumssoffan. Fast min kropp är inte sammarbetsvillig nog ännu, så han får lugn träna passivitet någon dag till. Det ksa nog gå bra!