"Oj, är alla dina?"

FAQ. Frequently asked question. En fråga som ställs ofta alltså. På sistone har jag fått höra flera gånger om dagen: "Är alla dina?". Detta med anledning av att jag promenerat runt med mellan tre och sex hundar, där alla, eller alla utom en är mopsar.

Så hur kommer det sig att jag gick från en aussie, till en aussie och en mops, till en aussie och FEM MOPSAR inom loppet av en månad? Svaret är empati. Jag råkade glömma bort att slå av empatin, och då blir det såhär. Jag har svårt att släppa saker, och vill att det blir gjort rätt och riktigt, därför tar jag ofta på mig för mycket. Nu har jag tagit på mig fem trasiga mopsar.

Lisa, Julie, Kinni, Misse och Atti bodde hos en äldre släkting till mig som varit sjuk och dålig i benen under en längre tid. Hon älskar sina hundar, men har inte kunnat ge dem vad de behöver. Nu blev matte tyvärr inlagd på sjukhus och då åkte jag omgående och hämtade hem hundarna. 
Tills vidare får de bo här hemma under tiden som vi tar tag i deras hälsoproblem och inväntar en mer permanent lösning.

Nu ska jag ge alla som läser detta ett tips: Skaffa inte fem hundar på en gång. Särskilt inte fem hundar som levt alltför åtsidansatta under lång tid. Ingen av dem är helt rumsren, ingen av dem är van att vara ensam,och generellt är de ganska oslipade - för att använda ett diplomatiskt uttryck. Dagarna just nu består av kisspromenader, rengöring av nosveck och riktigt simpel träning så som sitt och inkallning. Det går framåt sakta men säkert, och jag har fantastisk hjälp och stöd från familj och vänner. Dessutom har jag möjlighet att jobba hemifrån vilket var en förutsättning för att vi alls skulle kunna ta oss an dem.

I den brokiga skaran finns en del hälsoproblem att ta tag i. Gud välsigne försäkringar.

De är alla tikar mellan 4 och 10 år gamla. Fidel hanterar det faktiskt väldigt bra, förutom nu när Atti var i höglöp, men det är ju helt förväntat då han är lite översexuell. Annars går han mest runt och lär dem att man ska skälla på dörren, och hjälper mig att säga till om de inte beter sig.

Vet Fidel att mopsarna inte får slicka på besticken i diskmaskinen? För om de ens försöker så är han där och säger till. Lika så om de försöker tassa upp på soffbordet eller om Atti hoppar mot bänken. Antingen är han jävligt smart, eller så (troligtvis) blir han bara irriterad på att de rör sig och potentiellt hittar någon mat som han vill ha.

 Jag ska inte sticka under stol med att det är jobbigt. Den senaste veckan har det värsta varit att jag måste sova i vardagsrummet för att hålla isär Atti och Fidel. Som tur är har jag fått hjälp av vänner och familj att ta henne, så att  Fid får lite lugn och ro. Likaså behöver vi inte stå för några veterinärkostnader. Jag och min sambo gör jobbet, resten av familjen betalar.

Sannolikt kommer de inte att flytta tillbaka till nuvarande matte, utan blir omplacerade så småningom. Jag gillar dem, vissa mer än andra, men jag ska inte ha fem mopstikar och en aussiehane. Det är ett recept på kaos. Nu har de två yngsta varit iväg mycket hos olika jourhem, och de tre äldre här hemma och Fidel räcker gott och väl i hundväg för mig.

Vi kommer så småningom börja leta jour- och omplaceringshem, även om ingen är helt flyttklar i dagsläget. Men om du är seriöst intresserad och förstår att detta är hundar som kommer kräva en del jobb får du hemskt gärna höra av dig. 

En synskadad hund

Idag har Atti bott hos oss i sexton dagar. Hon har fått motion och bra mat och har redan gått ner mer än ett halvkilo. Det som förut var kompakt är nu lös hud. Vi har förstås en lång väg kvar innan hon är normalviktig, men ett steg i taget.

Vi insåg ganska snart att Atti inte riktigt såg som hon skulle. Hon känner sig ofta fram med tassen och när hon ska dricka börjar hon dricka långt ovanför vattenytan och sänker sedan huvudet tills tungan slår i vattnet. Veterinären vi besökte förra veckan påpekade att hon har pigmentfläckar på ögonen. Hon kunde inte ge någon närmare prognos, utan vi har istället bokat tid hos en ögonspecialist nästa vecka.

 

I rätt ljus syns det väldigt väl en grumlig hinna som täcker större delen av pupillen på båda ögonen. Exakt hur dåligt hon ser, och om vi kan göra något för att hjälpa henne, får vi se på onsdag.

Detta förklarar också varför hon tappar bort mig så snart jag är ett par meter bort. Om jag kallar in från långt håll springer hon ett par meter, sedan stannar hon och vrider på huvudet väldigt förvirrat. Idag började jag att istället ropa och sedan fortsätta göra ljud och vifta tills hon såg mig. Det funkade bra. Nu vet vi hennes förutsättningar och kan anpassa oss.

Trots övervikt, dålig kondis, öroninflammation, stela ben, och riktigt dålig syn är hon en skitrolig hund. Nyfiken, framåt och glad. De få saker hon varit skeptiska mot, till exempel dammsugaren, har hon accepterat två minuter senare. Jag som är van vid lite mer nerviga Fidel blir lika förvånad varje gång. Lilla tunnan.

Det blev en mops

Tillåt mig presentera Atti. Hon är allt jag trodde att jag aldrig skulle ha i en hund, och det är faktiskt ganska mysigt.Så låt mig förklara hur det kommer sig att vi har en tjock, otränad mops här hemma.

Atti tillhör en släkting till oss som blivit gammal och inte riktigt kan ge henne vad hon behöver. De har flera mopsar så nu har vi tagit Atti på långlån och förhoppningsvis kan vi också omplacera ett par av de andra hundarna. Så om du känner någon som är seriöst intresserad av en mops får den gärna kontakta mig, men läs först nästa stycke då detta är ett gäng mopsar som kommer kräva lite arbete.

Atti vägde 9,8 kilo när vi hämtade henne, och hon är egentligen en ganska liten mops. Det är väl 3-4 kilos övervikt minst som vi behöver jobba bort. Hon är inte rumsren, och vi har fått hålla efter nosveck och öron som båda haft svampinfektioner. Hon är inte heller rumsren, då föregående ägare tyvärr blev så dålig att hen inte orkade ta ut hundarna. Hon är också väldigt ovan att vara ensam, och hittills har jag inte kunnat lämna henne alls.

Vi hämtade Atti för tio dagar sedan. Då var hon skeptisk till det mesta, men det är häftigt att se hur hon har kommit över saker hon visat osäkerhet inför. Det första jag gjorde var att byta mat från Royal Canins bantningsfoder till barf. Inga torrishundar hos mig!

Atti har i tio dagar fått 4 bullar mush och en halv skopa Ziwi Peak. Det senare för att vi ska ha träningsgodis men ändå hålla koll på hennes diet. Hon har också fått regelbundna promenader för första gången på länge. Vi har redan sett många framsteg och det kommer nya varje dag!

• Hon har gått ner 400 gram hittills.
• Nosvecket stinker inte längre infekterat.
• Pälsen stinker inte längre stress.
• Andningen är bättre, om än inte bra.
• Vi har börjat behandla infektionen i öronen.
• Hon är lugnare inne.
• Rumsrenheten går allt bättre. Snart kissar hon nog frivilligt ute.
• Hon blir alltmer rörlig och väljer oftare att springa framför mig istället för att lunka snett bakom.

Kort och gott är det en gladare mops nu, och det är jag väldigt glad för. Detta är verkligen inte den sorts hund jag vill ha, men jag börjar ändå tycka om den lilla alltmer. Så kanske får hon stanna - den som lever får se!

Om någon vecka ska vi börja ensamträna. Sannolikt hämtar jag hem en mops till snart som får bo här en liten stund i väntan på omplacering. Det är väldigt tråkigt att behöva ta dem från det nuvarande hemmet, men när hundarna inte mår bra och får vad de behöver är det nödvändigt. Så om någon är seriöst intressead av en omplaceringsmops som är väldigt trevlig men har en del olater får den gärna kontakta mig.

Elin Selin har givetvis tagit de fantastiska bilderna.

Happy dog med känslig hund

Fidel är extremt skotträdd. För oss är det inget alternativ att vara hemma på nyårsafton. Då hade han fått tillbringa kvällen i total panik. För andra året i rad är vi därför på Clarion Arlanda, där de ordnar Happy Dog. Det är mellan tre och fyrahundra hundar incheckade den här helgen eftersom fyrverkerier är förbjudna nära flygplatsen.

Så hur går det då när hunden är känslig och generellt ganska reaktiv. Ett hotell med många hundra andra hundar är inte direkt drömscenariot för en grabb som tycker att en hund är jobbigt nog. Så hur har det gått för oss dessa två år?

Det har gått oerhört bra, och för alla er med känsliga hundar som tvekar på om detta kan funka för er tänkte jag försöka summera vår upplevelse ur ett reaktivt perspektiv.

Incheckning

Förra året checkade vi in när incheckningen startade. Det här var helt klart det jobbigaste för Fidel. Vi stod i 25 minuter i en lång kö där de allra flesta hade hundar med sig. Framför oss hade vi en transportbur med en katt och bakom oss en glad golden. Iår åkte vi ett par timmar senare, och det var helt tomt vid incheckningen.

Rastning

Jag medger utan skam att vi bara gick kortare rastningsrundor de två dagar vi bodde här. Utanför hotellet finns en uppmärkt rastningsrunda runt en sjö för de som vill ta en längre svängom. Vid kissrundan finns det öppna ytor runt hotellet. På morgon var det många hundar ute, och när vi gick på eftermiddagen mötte vi ett par stycken. Även om Hundar inte går att undvika höll alla ett fint avstånd, och visade varandra bra respekt. 

Hissarna och miljön

Det finns fyra hissar där hundarna är tillåtna, och även ett trapphus om en föredrar att gå. Jag stötte inte på några problem i hissarna och alla visade respekt och höll avstånd. Stundtals är miljön inte särskilt hundanpassad. På många platser är golven hala för hundtassar, och utanför entrén är det ett stort galler av den sort som Fidde tyckte var obehaglig när han var yngre. Fidel har aldrig varit känslig för underlag, men för den hunden som är det bjuder hotellet på en del utmaningar.

Att bo på hotell + måltider

Förra året var jag tveksam på om Fidel klarade att vara ensam på hotelllrummet utan att skälla och bli orolig. Iår vet jag att han är trygg, och därför kunde jag och sambon gå på hotellupplevelser på egen hand. Jag såg många som gjorde specialanpassningar, och Clarion verkar väldigt hjälpsamma. Det satt personer och åt med sina vovvar utanför frukostbufféns hundfria lokaler, jag mötte en man som tog en bricka med upp på rummet och såklart går det också att beställa room service.

Vi hade med oss snacks hemifrån, och köpte hämtmat inne på Arlanda. Många restauranger var öppna även på nyårsafton. 

Andra hundägare

Detta tycker jag är det bästa. Vi är alla här för att vi är villiga att betala pengar för att våra hundar inte ska bli oroliga. Alla jag träffat har varit oerhört trevliga och framförallt respektfulla. Inga händer som stuckits ner till hunden, inga hundar som släppts fram för att hälsa och det lämnas ordentligt avstånd. Guldstjärna till alla som bott här inatt. Med en hund som tycker att både folk och hundar kan vara obehagliga är detta den viktigaste faktorn för att vi ska ha en trevlig hotellvistelse.

Sammanfattat hade vi en supertrevlig helg. På hotellet fanns många roliga aktiviteter men vi höll oss mest på rummet och fotade, myste och tittade på film. Årets rum släpptes i mars och sålde slut på två timmar, men för den som har framförhållning och pengar kan jag verkligen rekommendera en nyårshelg här. Jättefina rum, supertrevlig personal, stor frukostbuffé och framförallt inte ett enda smällarljud på hela helgen. Bra jobbat Clarion, vi ses nästa år!