Rasbyte

Fantastiska, skitjobbiga aussie
Jag har börjat se mig om efter hund nummer två på allvar. Det kommer inte bli en aussie.

Det var inte alls lätt att komma fram till det. Jag har väl egentligen vetat länge att jag vill komma längre med Fidel innan jag skaffar en tävlingshund till. Inte ta en viss titel eller så, men jag vill ha mer kunskap och erfarenhet. Aussien är en fantastisk ras, men jag har inget behov av två arbetande, krävande hundar just nu.

När jag skaffade Fidel hade jag en lista på raser jag kunde tänka mig. Aussien var inte på den listan - den är ju ingen nybörjarhund, och jag skulle inte bli en av alla naiva unga hundtjejer som kaxigt skaffar en superkrävande hund hon inte kan hantera ordentligt. Sen såg jag annonsen att Fidels föräldrar blivit parade, och jag tänkte att det skadar ju inte att höra av sig. Jag var helt beredd på att få ett nej, men jag fick inget nej - jag fick en Fidel.

Trots att jag faktiskt köpte hund från den första uppfödaren jag besökte var det ett långt arbete bakom rasvalet. Jag visste väl vad jag ville ha och vad jag själv kunde erbjuda. Men nu i efterhand när jag verkligen vet hur det är att ha hund har mina kriterier och förutsättningar förändrats, inte minst för att jag faktiskt redan har min tävlingshund.

Det är inte lätt att byta ras. Vilken ras jag än hittat och gillat skriker någon av mina hundvänner "neeeej, inte den rasen". Och när vi pratar om vad jag vill ha blir det ofta så att jag kommer tillbaka till aussien;

"Okej, jag vill en lättare och mindre hund. Kanske dvärgpudel, men de är så oerhört små, dansksvensk gårdshund då, jo, de är lagom, men de känns ändå så terrierlika, och ska jag ha en så stor hund kan jag lika gärna ha en labbe. Men tänk om den saknar trycket som Fidel har, jag vill ändå ha en hund med ordentligt tryck. Kanske aussie?"

Dessutom finns det i brukshundsvärlden en sådan prestige att skaffa fler brukshundar, gärna en handfull redan inom några år. Det skall grundtränas och satsas och tas championt. Jag tyckte det var skitkul att tävla trots våra ringa poäng (86/200 i lk1 - jag har glömt att skriva om det men det är på g!) och ska absolut göra det mer, men jag vill inte stressa. Just nu har jag för mycket med skolan för att vilja ha den pressen att träna med tävlingsfokus.

Så nästa hund blir en liten, lättlärd, framåt hund. En hund som kan hänga med mig och Fidel var som helst, men som inte kräver massa aktivering för att må bra. Jag ska definitivt ha en brukshund till men inte förrän jag känner att jag och Fidel är helt samspelta. Jag vill ha kontroll över honom i koppel, kunna styra hans skärpa och kontrollera hans stressnivåer bättre. Dessa 'problem' stör oss inte i vardagen idag, men hade varit riktigt jobbiga med två stora, krävande hundar.

Foton på oss!

Som kameraägare hamnar en sällan själv på bild. Det är lite tråkigt, speciellt sedan jag lärt mig uppskatta bilder på mitt fantastiska jag. Men nu och då får jag chansen att slänga kameran i händerna på någon annan, och då passar vi såklart på att posera, Fidel och jag. Särskilt Fidel är road av det här. Väldigt road. 


Okej människa, tack men nej tack. Detta är inte särskilt underhållande.



Och plötsligt hoppar han bort. Så kul var det att fotografera tillsammans. 


Ska jag ha någon vettig blid blir det inte bättre än att jag är tvungen att lyfta upp tåget. Den här posen kör vi också i tunnelbanan ibland, vilket brukar resultera i en hel del stirr från okända människor. Men han är egentligen lite för tung. 25 kilo är tio kilo för mycket för att det ska vara bekvämt att lyfta, men tur är kanske det?!

Nytt objektiv och gräsänder



Jag har äntligen köpt nytt objektiv, så jag passade på att inviga det med lite gräsandsfoto. Fidel trivdes inte alls med att stå uppbunden och bara titta på, men han hade inte mycket till val. Han höll sig tyst och förlikade sig med sitt öde i alla fall. 


Jag tycker verkligen om fåglar.


Kräket fick såklart springa lite också. Han har varit väldigt pålitlig på sistone och jag försöker lita på honom och ge honom större frihet. Inkallningen sitter jättefint och jag har ingen anledning att inte låta han springa av sig varje dag.


En dag i spårskogen

Här om dagen var vi med Amanda i spårskogen hela förmiddagen. Fidel fick två kortare personspår och jag fick lägga varsitt längre spår åt Juni och Carsten. 

Första spåret var han tyvärr alldeles för distraherad och borta. Jag var också lite ringrostig och läste inte alls av honom. Till slut kom vi i mål men det blev flera omtag och kändes inte alls bra.

I det andra spåret däremot gick han superfint. Tog vinklarna utan problem och hämtade nästan in första föremålet. Vi har verkligen kämpat med att han över huvud taget ska uppmärksamma saker i spåret, så att han lyfter upp och släpper är ett superfint framsteg för oss. Andra spåret kändes superbra och nu i vinter ska vi jobba ordentligt och få upp värdet i riktiga spårpinnar och börja köra med dem i vår. Jag får ju skärpa mig lite med träningen om vi ska kunna starta apellen nästa säsong!