Skadad igen


Äntligen var Fidel hel efter bicepsskadan, behandlingar och rehab. Trodde jag ja. En helg på min kompis landställe resulterade i ny skada. Jag vet ju att min hund saknar självbevarelsedrift men jag trodde verkligen inte att han skulle ta genvägen nedför berget. Det gjorde han. Skrek gjorde hunden och sedan var han halt.

Det tog mig ett tag att hitta orsaken. Först var jag naiv nog att tro att det var ett litet sår under trampdynan (önsketanke) men ganska snart insåg jag att detta var något annat. En vän påpekade att han reagerat runt höger handled, och mycket riktigt. Där var han varm och svullen.



Vila och kyla fick det bli resten av helgen för hundstackaren. På måndagen, två dagar senare, hade en kompis tid hos vår fysioterapeut som vi fick ta över. Therese höll med om att det var en jävla smäll han fått, och jag blev rekomenderad att röntga för säkerhets skull, efterssom han var så halt. Vi fick röntgentid tisdag kväll - trodde jag ja. Väl på djursjukhuset förklarade en generad sköterska att de bokat oss fel dag, så det var bara att åka hem igen.

Onsdag fick vi ny tid till röntgen, denna gång hos Nacka veterinärklinik. Han låg stilla utan sedering och accepterade hantering. Efter några omtagningar blev det bra bilder och veterinär kunde konstatera att alla ben såg fina ut. Vi fick rimadyl utskrivet.


På torsdagen återvände vi till fysio för en första behandling. Torsdag kväll var första gången sedan skadan han var riktigt pigg och glad. Men fortfarande svullen, och lite varm. Så nu är det strikt koppelvila som gäller. Efter vanlig promenad och stretching gör vi även rörelseövningar på leden, och slutligen får han kyla igen för att det inte ska svullna upp mer än nödvändigt.

Det var en ordentlig smäll han fick. Idag, en dryg vecka senare är han fortfarande märkbart påverkad, även om svullnaden lagt sig nu. Så vi får ta det lugnt och skynda långsamt så han hinner läka helt, och sedan får vi komma igång med träningen igen.


Att hitta tillbaka


Vi börjar sakta men säkert att leta oss tillbaka efter min utbrändhet. Det är fortfarande jobbigt att göra saker, och min energi är väldigt begränsat. Vi får ta en dag i taget, och försöka hålla nivån låg.

Igår var vi på brukshundklubben för första gången sedan i våras. Fidel satt mest i bilen och jag satt mest i gräset. Vi körde två korta pass, med fokus mest på att ha kul och hålla ihop. Det fick fint.


Även om det var utmattande känns det bra att vara tillbaka. Jag lovade ju mig själv att starta Fidel i rallylydnad när vi fått ordning på hans skada, och det ska jag väl kunna hålla. Kanske inte denna säsong, men till vintern. Eller så gör jag inte det. Just nu ska vi ha kul och ta det lugnt. Jobba några minuter, och sedan vila. Det tar den tid det tar.


Alla bilder fotade av Elin Selin.

Back on track (pun intended)

Det jobbigaste för mig med min depression och sjukskrivning har varit att inse att jag inte kan göra allt jag vill. När jag i ett par år ignorerat kroppens varningssignaler blev jag till slut tvingad att vila av min utmattade hjärna. Den första perioden av sängliggande och depp är över, och nu börjar jag sakta men säkert ta mig tillbaka till en vanlig vardag igen. Det är fortfarande kångt ifrån bra. Många saker är väldigt utmattande och just nu verkar min kropp må bäst av två vilodagar per dag med någon aktivitet. 

Med en aktiv brukshund hemma blir detta förståss något av en kompromiss. Fidel har vissa dagar bara fått så han precis klarar sig. Alltså ungefär tre femminuters kissrundor på en hel dag. Många dagar har jag ändå lyckats ta mig ut. Vi går långpromenader där han får springa lös och ägnar oss åt lite nosgrejer, såsom att leta reda kotten jag petat på bland ett hav av kottar. Hans stretching och träning har också fått vila i perioder, men med tanke på hur lite jag har orkat är hans kropp ändå i bra skick.

Idag lyckades vi i alla fall komma ut och få lite ordentlig aktivering. Först blev det ett lydnadspass. Vi har två saker vi måste jobba med inför tävling: platsliggning och tugg på apporten. Den stackars flåsande hunden tuggade faktiskt inte idag, men han höll inte i apporten, utan lät den bara ligga och vila mellan käkarna. Vi körde också fritt följ och inkallning med störning. Över lag presterade han riktigt bra med tanke på att vi vilat flera månader.

Sedan tog vi ett spår jag lagt tidigare på cirka 500 meter. Fidel är en värmekänslig hund och när det är 26 grader i skuggan som idag blir han ganska medtagen tyvärr. Han kämpade på bra trots det, men han var rejält trött mot slutet. Men jag tänker att om vi någon gång kommer igång och tävlar kommer jag inte kunna välja väder den dagen, så han måste kunna prestera även i tropisk hetta.

Vi har haft lite problem i spåret att jag försökt styra för mycket, så idag höll jag mig långt bakom och lät honom själv märka när han vek av från spåret. Han klarade sig väldigt bra själv, och hittade själv tillbaka till spåret när han slarave och hamnade några meter utanför. Fidel som alltid rejsar efter att spåret är slut ville idag bara gräva ner sig i den kalla jorden under löven och ligga där. Och det fick han, såklart!


Hunden som stressar inåt


Den här minen vill jag inte se på min hund, någonsin. Uppåtdragna mungipor, hjässandes. Ofta även bakåtstrukna öron. Det här är Fidels främsta stresstecken.
Såhär ser han ut vid allt från lätt till rejält påtaglig stress. Han ljudar inte. Han rör sig inte mycket. Han drar bara upp mungipan. Det är så lätt för mig att glömma det och utsätta honom för för mycket stress, bara för att han är en hund som vänder sin stress inåt. När man stressar inåt föds frustration, och när det blir för mycket frustration kommer tråkiga beteenden.
Idag var ett praktexempel. Vi var i Fisksätra på en liten festival med stånd, uppträdanden, barn som springer runt och massa saker som ska ordnas och fixas. I början skötte han sig jättefint. Höll sig till mig, tog belöningar utan problem och var glad och trevlig. Men efter en stund blev det för mycket, och jag märkte inget förrän han började dra som en tok mot ingenting.
Varje dag lär man sig något nytt. Det ordspråket stämmer inte. Vissa dagar lär man sig något gammalt. Jag fick åter igen lära mig att min hund stressar inåt, och jag måste vara uppmärksam på hans stressignaler. Att han går fint med mig är INTE ett tecken på att han är avslappnad, bara att han för tillfället orkar hantera stressen.
Så när han plötsligt fick stressöverslag var det bara att fly fältet till en närliggande, tom fotbollsplan och springa av hunden lite. Jag övervägde att inte ta upp bollen - det blir ju lätt mer stress av det - men det kändes ändå rätt att bara bränna ur lite energi på hans villkor. Och han var så lycklig att äntligen få lite frihet! Jag hade trots allt krävt i princip perfekt lydnad i flera timmar: Gå vid min sida, strunta i allt som händer omkring dig hur spännande eller läskigt det än är. Dra inte. Var uppmärksam på mig.
Efter en kvart kravlös töntlydnad och bollkastning kunde vi återgå. Han var absolut inte nere i varv, men han hade fått ur sig en hel del frustration som han hunnit bygga upp under två timmar. Hade jag pausat tidigare hade han sluppit överslaget helt.
Fidel behöver mer miljöträning, men han behöver bra miljöträning. Han behöver uppleva lagom störiga miljöer i lagom dos. Att vara med i flera timmar på en extremt stressig plats där jag dessutom hade åtaganden var inte schysst mot hunden. Nästa gång ska jag ställa ett larm så vi går iväg och stressar av oss efter 15 minuter.

Valplotteri

Inom ett år kommer jag köpa en lott i dragningen av valplotteriet. Det finns många olika lotter, vissa är nästan gratis och andra kostar nästan tjugo tusen kronor. Alla som deltar i lotteriet får en valp, men det blir antingen en vinst- eller en nitvalp.

Vinstvalpen är frisk och sund. Den är stabil mentalt och den passar in perfekt hemma hos mig.

Nitvalpen är tvärtom. Den kanske har någon sjukdom eller defekt. Den kan vara rädd, reserverad eller alltför lättstressad.

Oavsett vilken lott jag väljer att köpa kan jag få en vinst- eller en nitvalp.

Men det är ingen anledning att köpa lott från vem som helst. Vem jag köper lotten från påverkar i allra högsta grad sannolikheten för vilken valp du får.

Det är nämligen så att det symboliska lotteriet jag talar om är det genetiska lotteriet; vad som nedärvs från släktingar till valpen jag vill köpa. Ju fler tester och meriter en hund och dess nära släktingar har, desto mindre risk har jag att få en nitvalp.

När du går runt bland lotteribåsen kommer de allra flesta lottförsäljare övertyga dig om att du från just deras valplotteri alldeles säkert kommer få en perfekt vinstvalp - så hur ska du veta vem du ska lita på? Alla verkar så snälla och trovärdiga.

Först och främst. Ju mer du vet desto säkrare kan du vara. Ärftlighet är komplicerat och därför är det viktigt att veta så mycket som möjligt om föräldradjuren och dess släktingar. Titta på föräldrarnas syskon och tidigare avkommor. Om det i tikens kull på åtta valpar är fyra som har rädslor, finns det en risk att din valp också nedärver rädslor, även om tiken inte är rädd av sig. Om ett föräldradjur kommer ur en kull där de flesta syskonen är otestade mentalt eller fysiskt är det en stor chansning att köpa valpar efter den hunden.

Det är lätt att hitta bortförklaringar till allt. En uppfödare kan säkert berätta varför en hund gjort ett dåligt MH (mentaltest). Men kom ihåg att även om det är hundens sämsta, så kan även de egenskaperna nedärvas. En hund är en helhet, inte bara dess bra egenskaper. Om en hund presterar dåligt under press kan även detta nedärvas.

Det finns inga perfekta hundar, men det finns hundar som tillför i avel och det finns de som inte tillför. Om du frågar mig så handlar det inte om en trevlig tik och en trevlig hanhund, utan om att genom noggranna studier av stamtavlor, mentalitet och hälsa göra allt i sin makt att inte riskera att dåliga saker nedärvs.

All avel är ett lotteri. Varje valp får en unik uppsättning gener och egenskaper som påverkas av miljön där de växer upp. Även i den mest perfekta kombinationen kan brister uppstå. Även den mest noggranna undersökningen kan missa ärftliga defekter. Även den mest mentalt stabila hunden kan ge rädda avkommor. Men sannolikheten är så mycket lägre än om man kompromissar på avelsdjurs hälsa och mentala egenskaper.

Är det en egenskap jag inte vill ha i en valp, ska den inte heller få förekomma i hög grad valpens närmaste släkt. Absolut inte alls hos tiken eller hanen. Att "väga upp" en dålig egenskap hos ena hunden med en bra hos en annan är rent skitsnack. Så funkar inte genetik, och om den första hunden inte är bra nog i sig själv ska den inte gå i avel oavsett vilken perfekt gudahund den än paras med.

Det jag försöker säga är helt enkelt detta: Det kan bli jättefina hundar av två mentalt instabila föräldrar. Det kan bli friska valpar trots två sjuka föräldrar. Men när det redan föds så många valpar: Varför ta risken som uppfödare, eller som valpköpare?

Kunskap är makt. Ju mer vi vet desto säkrare kan vi bli på att få den hund vi vill ha.

Omplacerat Ecma






För ungefär en månad sedan flyttade Ecma härifrån. Valet var ganska självklart även om det alltid är tråkigt när saker inte funkar som jag hade hoppats.

Anledningen var helt enkelt att hon inte passade här. Redan som åtta veckor var hon rädd och rejält skarp. Istället för att ta ut avstånd gick hon inte och tokskällde ut allt som var lite konstigt. Om människan, hunden eller vad det nu var inte backade gjorde hon det inte heller. Jag visste att jag inte kunde lita på att min hund inte högg någon. Det hade inte behövt bli ett stort problem, men i och med att Fidel hade ont och var ganska otrevlig mot henne fick hon aldrig riktigt komma till ro här.

Jag är övertygad om att Ecma kan bli en trygg hund. Jag gjorde vad jag kunde, promenerade dem separat och stängde av mycket hemma. Fidel gick på rehab och vi jobbde dagligen med att stärka upp Ecma. Men tänk dig själv om du tyckte att det mesta var läskigt, och inte ens hemma fick du lugn och ro.

Jag visste att jag inte kunde ha kvar båda hundarna, men behövde ge det tid. Vad som till slut fick mig att ta steget var när jag själv insåg hur dåligt jag mådde. Jag har gått runt och mått allt sämre i ett par år, och fick ett snabbt och effektivt uppvaknande med sjukskrivning och total orklöshet. Då var det inget alternativ att ha två brukshundar, varav den ena hade rejäla problem med osäkerhet och utfall.

Så nu bor hon på Ingarö, med Micke och Sari. Där verkar hon trivas bra, och jag är glad att hon får bo hos öppna, trevliga människor som låter mig fortsätta träffa henne ibland.

Det är aldrig kul att omplacera en hund, men jag har inte ångrat det en sekund. Efter ett par dagar när de värsta jobbiga känslorna lagt sig insåg jag att mitt hem plötsligt var i harmoni. Plötsligt trivdes alla som bodde här. Fidel var lugn och glad och jag behövde inte hela tiden hålla ner honom för att han inte ska ta ut stressbeteenden på Ecma. Det var trevligt att gå ut på promenader, och borta var den där känslan av att hur mycket jag än gör så blir det inte ens bra.

Jag har pratat mycket med många människor som hjälpt mig att disskutera fram och tillbaka. När det gäller omplacering spelar många faktorer in. Några frågor som hjälpte mig var dessa:

Hur mycket orkar jag?
Ingen av oss har oändligt med energi. För alla er som gått in i väggen eller varit rejält deprimerade vet ni att energin inte finns där, och att nederlag tar oerhört hårt. Den sista månaden var två veckor där jag inte alls orkade, sedan två veckor när jag sa "nu jävlar ska det blir bra" och kämpade som fan - och sen insåg jag att det inte kommer att gå. Jag kommer inte att orka.

Hur påvkerar vår miljö hunden, hur ser vår vardag ut?
Vi bor i en lägenhet, i stan. Vi möter hundar varje dag. Hemma är Fidel inte helt trygg, och när han hade dåliga dagar (på grund av smärta) strök Ecma utmed väggarna för att hålla avstånd från honom. Vi har ofta gäster hemma och Ecma är osäker runt nya människor. Sammantaget har vi en väldigt opassande miljö. Hade hon bara haft problem med hundmöten hade hon kunnat komma hem och slappna av. Eller om vi hade bott på landet och kunde välja vilka dagar vi orkade träna hundmöten.

Hur mår alla runtomkring mig och hunden?
Fidel, och min sambo Amadeus blev negativt påverkade. Amadeus kunde inte stoja lite med ena hunden, för då drog de igång och stressade upp varandra. Vi kunde inte ha gäster hur som helst för det var jobbigt för Ecma och våra hundrädda vänner som blev utskällda. Hon tålde inte min mammas man, och jag visste också att om den här hunden känner sig trängd så hugger hon. Det blev för många som påverkades negativt.

Ecmas egenskaper - vad är osäkerhet och vad är personlighet - hur kan det bli som bäst?
Mycket av hennes problem var stress och osäkerhet som blev värre av alla omständigheter, men hon har också sedan åtta veckor varit rejält skarp. Vid första mötet med Fidel stod hon längst ut i kopplet och tokskällde, åtta veckor gammal. Vi har träffat flera erfarna hundmänniskor som sagt "oj, här kommer du få jobba för att få ihop den här hunden". Hon är en reserverad hund. Hon har lätt till bett. Hon stressar utåt. Min kontakt med erfarna hundmänniskor har verkligen hjälpt mig att se både hur hon är och hur hon kan bli. I slutändan är det så enkelt att Ecma är en fantastisk hund, trost sina osäkerheter - men hon passar inte mig.

Hur mycket måste jag anpassa min vardag efter hunden?
Detta tycker jag är en väldigt viktig punkt. Separata promenader kan jag göra en kortare period för att det passar bättre, men att jag gjorde det i åtta månader känns helt galet. Att inte kunna ha hundarna tillsammans oproblematiskt gjorde att jag inte kunde åka iväg med båda så lätt, och skulle en vara hemma var det max sex timmar borta som gällde.  Med gäster hemma fick hon antingen vara i ett annat rum, eller så behövde jag lära mina vänner hur de skulle bete sig. Och det är svårt när det är en hund som skäller om man inte är van och själv tycker det är obehagligt.

Allt det här sammantaget gjorde det rätt självklart att hon behövde flytta. Detta inlägg kanske låter negativt, men hon var också en helt fantastisk hund. Så oerhört rolig, med massa konstiga lustigheter för sig. Hon hade en otroligt driv i träningen och var oerhört snabblärd. Jag saknar verkligen att träna med henne, men mitt hundliv är både vardag och träning, och vardagen fungerade inte.

Nu kan jag och Fidel ta det lugnt och vila upp oss. Jag ska ta mig ur denna dipp, och hitta tillbaka till en kropp och hjärna som vill fungera. Under tiden har jag min trygga treåring Fidel som snällt anpassar sig efter mitt mående. Jag vill definitivt ha en hund till. Jag vill ha en aussie till, men vilken ras det blir får vi se. Jag måste se till mitt eget mående och om jag inte kan vara relativt stabil ska jag inte ha en hund med så mycket tryck. Men tills vidare försöker jag träffa fler uppfödare, och kolla på kennlar. Jag utgår från att jag ska ha en till aussie, även om det i slutändan kanske inte blir så. Jag litar på mig själv och att jag har insikt nog att inte hoppa på en impulsvalp som inte blir precis det jag vill ha.

Ecma var köpt med bibehållen avelsrätt. Vi var dock vid omplaceringen helt överens att hon inte skulle gå i avel. Det var skönt för mig att höra efterssom jag vet att hon har en del kluriga egenskaper, som jag inte vill ska föras vidare. Även om hon inte helt fick blomma ut hos oss är de egenskaper hon visat ingenting som kommer försvinna, även om det kan packeteras och dämpas så att Ecma blir en trevlig hund att leva med. 

Jag vet att vi i hundvärlden gillar att snacka, och jag vill uppmuntra er alla att fråga vad helst ni undrar om detta. Om Ecma, om omplaceringen, om mig. Jag tror på transparens och öppenhet och svarar gladeligen på alla frågor om ni undrar. Jag fick själv oerhört mycket hjälp av att prata med andra i samma situation och för mig är det självklart att ge tillbaka om någon behöver.

Löpet


Nu har vi testat det här med löp i en vecka snart,  och jag känner att jag börjar ha koll. Det är absolut en del saker som är annorlunda, både för Ecma som individ och i relationen mellan mina två hundar.

Det största skillnaden är att Fidel faktiskt verkar tycka om henne för första gången i sitt liv. Han väljer att vara nära Ecma och låter henne vara närmare. Inte så konstigt kanske, med tanke på att hon plötsligt är mottaglig för lite pökande, då jävlar gäller det att vara kompis med tiken!

Ecma däremot är inte ro road av Fidel, eller någonting alls faktiskt. Hon trippar runt på tå och blir irriterad för minsta lilla småsak, det lilla hormonmonstret. Hon har varit lite dålig i magen också så det påverkar säkert hennes irritation. Så nu fokuserar vi på att ta det lugnt och göra enkla saker som hon redan kan.

Fidel är som ovan nämnt absolut påverkad av löpet. Han gottar sig i hennes bakdel när han får chansen, men jag ligger på och säger ifrån och han lyssnar bra. Nu har hon löpt i snart en vecka så jag håller dem mer och mer separerade. Det finns ingen anledning att ta onödiga risker. En kull på en omogen 10-månaders tik med Fiddes stress och skotträdsla hade just varit fint!

Fidel tycker förresten att Ecmas fläckar är mer spännande än Ecma just nu. Så fort vi går in i hissen far nosen ner i marken och han konstaterar med klapprande tänder: "ja, här har varit en tjej!". Han sköter sig annars väldigt fint, och Ecma säger ju hittills ifrån när han är på eller kör helt enkelt bakdelen i marken så han inte har någon möjlighet att äckla sig.

Så förutom några små bloddroppar på de vita lakanen i sängen och en fläck så fin att Fidel var tvungen att markera på den har vi klarat oss smärtfritt än så länge. Det är förstås kaxigt att säga när hon ännu inte är i höglöp, men men. Vi får väl se hur det utvecklas.

Om allt inom tio meters radio bara kunde försvinna så jag kan mensa ifred, tack!

Löpdags!


Så blev det löpdags för Ecma. Hon har varit lite off de senaste dagarna, ätit halvdåligt, varit lite risig i magen och känts mer på tå än vanligt. Så det var inte konstigt att löpet drog igång idag. 10 månader gammal är hon och väger cirka 20 kilo. Vi firade löpets entré med en nötnacke.


Jag tror inte hon kommer behöva löpskydd. Hon är en väldigt renlig hund av sig och än så länge har blodflödet varit väldigt blygsamt. Men vi ska åka bil med en kamrat, och då får vi se till att skydda oss. Så jag modfierade ett par trosor.


Först mäta hål för svansen, och sedan bara sy en enkel sicksacksöm runt hålet. Även om hon inte ska ha dessa för alltid vill jag inte att de repar upp sig alltför snabbt. Svanshålet blev bra, men som ni ser på bilden ovan så kommer de glida av för lätt. 


Lösningen blev ett resårband över ländryggen. Mitt mål var att resåren skulle sitta åt, men inte vara spänd. Trosan skulle inte trycka mot låren eller magen och vara så behaglig som möjligt.


Såhär blev slutresultatet. Den sitter bra, och håller allt på plats. Det går lätt att lägga i en binda och hon är inte irriterad av att ha trosa på sig. 


Utställning Sollentuna


Igår var vi på utställning i Sollentuna, Ecmas andra. Jag är väldigt nöjd med hur fin hon är i kroppen. Jämnt musklad, fullt rörlig och pälsen glänser. Domaren höll med. Hon var enda tiken i sin klass och gick om bir mot bror Ego. Sist vann Ego men denna gång knep Ecma det. Hon slutade som andra bäst i gruppen till slut.


Hon är fortfarande ganska miljöpåverkad. Det är dock bra för mig att se att hon funkar bra med andra. När hon är med mig är hon utåtagerande mot andra hundar på ett sätt hon inte är med andra, så där behöver jag jobba på att vara lugnare och tydligare.
Amanda hjälpte mig att ställa. Hon gjorde ett toppenjobb. Det är inte lätt att hålla flyghunden på backen. Bilden ovan är tagen precis när BIR-rosetten delats ut. Ecma drog till med ett segerhopp.


HP, BIR och BIG-2. Kritiken nedan. Jag är väldigt nöjd, särskilt som jag faktiskt själv aktivt har jobbat för att hålla henne i god fysisk form.


Dammsugaren som gick sönder

Ecma är en dammsugare av rang. Ingenting ätbart undgår henne. Hon glufsar i sig allt och jag är ofta förvånad att hennes mage oftast är helt bra. Men såklart, inga regler utan undantag.


Ecma gillar att sitta i fönstret. Där kan hon spana på alla som rör sig ute på torget. Jag gillar inte att hon gör så, eftersom det är lite för högt för henne att hoppa ner därifrån själv. Någonting som flyghunden självklart inte alls bryr sig om.

Men åter till dammsugaren. Och magen som brukar vara bra. Och ingen regel utan undantag. För där satt hon när hennes mage bestämde sig för att kasta upp all frukost - i fönstret. Ner bakom och i elementet rann det en härlig sörja. Sedan gick det snabbt för henne att tömma magen ytterligare två gånger. Givetvis rusade valpen till vattenskålen sedan för att dricka, och när hon fyllt magen med vatten skulle det såklart upp igen.

Så det var bara torka spyor, ta bort vattenskålen och skärma av henne i hallen där det inte finns några jävla element att spy i. Jag gav henne lite vatten åt gången, och det gick bra. Nu sover hon, äntligen. En halv deciliter vatten har hon fått behålla nu, och om en halvtimme ska hon få lika mycket till. 

Imorgon får hon skonkost. För min lilla barfhund innebär det vom och kaninmage. Det brukar lösa de flesta problemet rätt snabbt. Jag misstänker att boven i dramat är en rå nötnacke som legat och mörat under soffan i några veckor. Men med en dammsugarhund vet man aldrig säkert vad den fått i sig. 



Så här söt var hon när hon var valp och låg och sov. Det gäller att komma ihåg det när man spenderat tre toapappersrullar på knä bredvid elementet.

Den har visst växt


Titta så fin hon blivit, valpen. Kroppen är jämnt musklad och hon har väldigt bra kontroll på den. Bilderna nedan är från i höstas och somras.



En väldigt bra Ecmaträning

Idag drog jag och Ecma iväg till Stockholms hundsportcentrum för att träna med Maria, Ego och Baileys. Jag brukar lite diplomatiskt säga att Ecma har mycket åsikter om mycket. Hon är helt enkelt skällig. Det är inte osäkerhet, utan snarare vakt och jakt, kombinerat med en hel del reservation. Hon vill helt enkelt inte ha folk nära och blir provocerad av saker som springer och låter. Hennes reaktion på alla störningar är att skälla. 

Jag har bestämt mig för att konfrontera allt det jobbiga och ta mig an varje utmaning vi får. Helt enkelt: Om jag tänker "oj, det kanske blir för jobbigt för Ecma" så kör vi hårt på det. Att träna i en inomhushall med andra hundar? Nej, hon är för fixerad vid andra hundar. Och i en helt ny miljö, och när jag är halvsjuk och trött och seg? Det kanske blir för jobbigt för Ecma. Det kör vi på!

Så vi gav oss iväg norrut och mötte Maria vid Kallhäll för gemensam färd till hallen. Väl inne och uppackade började vi värma upp. Valpen hade koll på allt, Maria, brorsan Ego, agilityfolket som skrek som dårar på andra sidan väggen. Okej, hon hade koll på allt utom den där människan som hade köttbullar och leksaker och ville träna. Så jag lade in henne i buren igen, andades några djupa andetag, och tog sedan ut henne igen.

Det blev lite bättre varje gång. Tredje gången var hon så pass samlad att vi kunde köra enkla övningar. Stadga, fokus, följsamhet. Efter en halvtimme kunde jag ha henne lös och vi hade faktiskt riktigt trevligt. Visst stack hon ett par gången, men hon bröt fint på inkallning och kom tillbaka (nästan) på en gång. 

Det kanske inte verkar stort för världen. En niomånadershund ska väl kunna träna bland andra? Men jag har varit nedstämd och mått dåligt. Jag har inte orkat ta tag i saker och vi har knappt tränat i jobbiga miljöer. Jag är supernöjd över valpen. I början stod hon och skällde på de andra längst ut i kopplet. I slutet hade jag henne lös och hon lyssnade och var riktigt jävla följsam och trevlig. Det säger mig framförallt en sak: Ecma funkar fint bland andra hundar så länge jag presterar.

Efteråt fikade vi. Då syntes reservationen tydligt. Hon låg fint med bra stadga under bordet, men så snart någon gick för nära oss skulle hon säga till. För mig del får hon gärna vara reserverad, men det där jävla gapandet i tid och otid får hon lägga av med. Vi jobbar på att helt enkelt se att folk kan vara nära oss utan att det angår oss.

När vi hälsade på Maria och kullbror Ego sist var det snö.
På vägen hem skördade vi också framgång. Hennes reservation kan vara nog så problematisk på tunnelbanan, men en timmes träning satte sina spår och hon var följsam hela vägen hem. Några gånger på T-centralen fick jag påminna henne om att gå med mig, men det är en riktigt stressig miljö där - även för oss människor. 

Jag fick också några nycklar i mitt eget beteende. När jag håller kopplet för kort blir hon spänd och drar. Släpper jag efter några centimeter går hon fint. Vilken han jag håller kopplet i spelar stor roll eftersom jag nästan bara belönar med vänster hand. Dags att börja variera sig där, tror jag.

Stormo Backans Esther och Stormo Backans Egon, nio månader.

Motivationen


Jag har haft en omotiverande höst och vinter. Det känns som problem, skador och sjukdomar staplas på varandra, samtidigt som jag själv har en personlig kris och håller på att ränna käpprätt in i väggen. Jag tror dock det värsta där är avvägt och jag tar mig sakta men säkert tillbaka till en produktiv vardag.

För hundarnas del har jag jobbat på med att få ordning på Fidels skada. Han är superfin i bakbenet. Men han är fortfarande inte helt bra i magen. Han är sur i hela kroppen. Ett tydligt symptom är att bindväven "kladdar ihop" med huden. Han spyr galla på tom mage och ofta låter det som en hel orkester från magen. Nu de senaste dagarna har han varit riktigt dålig och även haft diarré. Det brukar han inte ha, så jag vet inte om detta är hans vanliga symptom eller om han fått i sig nåt skit. Så nu får han gå på vom och kaninmage några dagar, vilket förhoppningsvis lugnar magen.


Ecma då? Hon har växt ojämnt, och ena bakbenen är lite längre. Därför har hon gått konstigt vilket vi också nu fått lägga massa tid och energi på. Vi har återbesök hos fysio på tisdag, och jag hoppas hoppas hoppas att det kortare benet vuxit ikapp. Hon har varit röd i ögonen till och från. Veckan innan veterinärbesök för det blommade det upp en riktigt ful infektion och vi var tvugna att åka in och få antibiotika. Detta gjorde att vi inte kunde ta alla prov vi ville på hennes vanliga rödhet veckan senare.

Kombinationen nedstämdhet och unghund är också en väldigt dålig sådan. Jag har inte orkat träna, eller göra så mycket. Ecma har kört sitt race, och tagit sig lite för stora friheter främst när det gäller att säga åt folk och hundar att hålla sig borta från oss. Hon är en skällig gapgris just nu.

För att vända skutan och försöka få lite ordning fick valpen följa med idag på instruktörsutbildningen på BK. Det var massa hundar där men vi skötte det rätt okej. Hon var lite gapig, och ville gärna säga till så snart någon kom nära mig, men det var helt hanterbart när vi satt inne och tog det lugnt. Värre var det såklart ute när de andra var igång och skulle göra saker. Hon gick igång som en tok.

Jag bestämde mig för att försöka vänta ut det. Inte för att jag trodde på att det skulle hjälpa, men för att verkligen se och känna efter var problemet sitter. Så där satt vi i snön, förbannad skällig unghund och jag. En slutsats jag kunde dra var att hon inte slutade - så länge de andra var igång var hon igång.

Efteråt tog jag helt fräckt tillfället i akt att fråga hela gruppen vad de tyckte och tänkte och vad för råd de hade. Slutsatsen var ungefär att hon bryr sig om det mesta utom mig, och att vi behöver stärka upp vår relation. Även om jag kan skylla på min nedstämdhet förändrar det inte fakta - mina kurskamrater har helt rätt. Och innan jag visste ordet av hade jag visst lovat att ta med henne två veckor igen och då minsann ha uppnått synbara resultat.

Motivationen börjar komma tillbaka. Jag ska fanimej få ordning på Ecma för hon är smart, rolig och snabb men just nu behöver hon mer tydlighet och struktur - annars tar hon var och en av de där egenskaperna och gör det till en liten helvetesmaskin på fyra ben.