Back on track (pun intended)

Det jobbigaste för mig med min depression och sjukskrivning har varit att inse att jag inte kan göra allt jag vill. När jag i ett par år ignorerat kroppens varningssignaler blev jag till slut tvingad att vila av min utmattade hjärna. Den första perioden av sängliggande och depp är över, och nu börjar jag sakta men säkert ta mig tillbaka till en vanlig vardag igen. Det är fortfarande kångt ifrån bra. Många saker är väldigt utmattande och just nu verkar min kropp må bäst av två vilodagar per dag med någon aktivitet. 

Med en aktiv brukshund hemma blir detta förståss något av en kompromiss. Fidel har vissa dagar bara fått så han precis klarar sig. Alltså ungefär tre femminuters kissrundor på en hel dag. Många dagar har jag ändå lyckats ta mig ut. Vi går långpromenader där han får springa lös och ägnar oss åt lite nosgrejer, såsom att leta reda kotten jag petat på bland ett hav av kottar. Hans stretching och träning har också fått vila i perioder, men med tanke på hur lite jag har orkat är hans kropp ändå i bra skick.

Idag lyckades vi i alla fall komma ut och få lite ordentlig aktivering. Först blev det ett lydnadspass. Vi har två saker vi måste jobba med inför tävling: platsliggning och tugg på apporten. Den stackars flåsande hunden tuggade faktiskt inte idag, men han höll inte i apporten, utan lät den bara ligga och vila mellan käkarna. Vi körde också fritt följ och inkallning med störning. Över lag presterade han riktigt bra med tanke på att vi vilat flera månader.

Sedan tog vi ett spår jag lagt tidigare på cirka 500 meter. Fidel är en värmekänslig hund och när det är 26 grader i skuggan som idag blir han ganska medtagen tyvärr. Han kämpade på bra trots det, men han var rejält trött mot slutet. Men jag tänker att om vi någon gång kommer igång och tävlar kommer jag inte kunna välja väder den dagen, så han måste kunna prestera även i tropisk hetta.

Vi har haft lite problem i spåret att jag försökt styra för mycket, så idag höll jag mig långt bakom och lät honom själv märka när han vek av från spåret. Han klarade sig väldigt bra själv, och hittade själv tillbaka till spåret när han slarave och hamnade några meter utanför. Fidel som alltid rejsar efter att spåret är slut ville idag bara gräva ner sig i den kalla jorden under löven och ligga där. Och det fick han, såklart!


Hunden som stressar inåt


Den här minen vill jag inte se på min hund, någonsin. Uppåtdragna mungipor, hjässandes. Ofta även bakåtstrukna öron. Det här är Fidels främsta stresstecken.
Såhär ser han ut vid allt från lätt till rejält påtaglig stress. Han ljudar inte. Han rör sig inte mycket. Han drar bara upp mungipan. Det är så lätt för mig att glömma det och utsätta honom för för mycket stress, bara för att han är en hund som vänder sin stress inåt. När man stressar inåt föds frustration, och när det blir för mycket frustration kommer tråkiga beteenden.
Idag var ett praktexempel. Vi var i Fisksätra på en liten festival med stånd, uppträdanden, barn som springer runt och massa saker som ska ordnas och fixas. I början skötte han sig jättefint. Höll sig till mig, tog belöningar utan problem och var glad och trevlig. Men efter en stund blev det för mycket, och jag märkte inget förrän han började dra som en tok mot ingenting.
Varje dag lär man sig något nytt. Det ordspråket stämmer inte. Vissa dagar lär man sig något gammalt. Jag fick åter igen lära mig att min hund stressar inåt, och jag måste vara uppmärksam på hans stressignaler. Att han går fint med mig är INTE ett tecken på att han är avslappnad, bara att han för tillfället orkar hantera stressen.
Så när han plötsligt fick stressöverslag var det bara att fly fältet till en närliggande, tom fotbollsplan och springa av hunden lite. Jag övervägde att inte ta upp bollen - det blir ju lätt mer stress av det - men det kändes ändå rätt att bara bränna ur lite energi på hans villkor. Och han var så lycklig att äntligen få lite frihet! Jag hade trots allt krävt i princip perfekt lydnad i flera timmar: Gå vid min sida, strunta i allt som händer omkring dig hur spännande eller läskigt det än är. Dra inte. Var uppmärksam på mig.
Efter en kvart kravlös töntlydnad och bollkastning kunde vi återgå. Han var absolut inte nere i varv, men han hade fått ur sig en hel del frustration som han hunnit bygga upp under två timmar. Hade jag pausat tidigare hade han sluppit överslaget helt.
Fidel behöver mer miljöträning, men han behöver bra miljöträning. Han behöver uppleva lagom störiga miljöer i lagom dos. Att vara med i flera timmar på en extremt stressig plats där jag dessutom hade åtaganden var inte schysst mot hunden. Nästa gång ska jag ställa ett larm så vi går iväg och stressar av oss efter 15 minuter.

Valplotteri

Inom ett år kommer jag köpa en lott i dragningen av valplotteriet. Det finns många olika lotter, vissa är nästan gratis och andra kostar nästan tjugo tusen kronor. Alla som deltar i lotteriet får en valp, men det blir antingen en vinst- eller en nitvalp.

Vinstvalpen är frisk och sund. Den är stabil mentalt och den passar in perfekt hemma hos mig.

Nitvalpen är tvärtom. Den kanske har någon sjukdom eller defekt. Den kan vara rädd, reserverad eller alltför lättstressad.

Oavsett vilken lott jag väljer att köpa kan jag få en vinst- eller en nitvalp.

Men det är ingen anledning att köpa lott från vem som helst. Vem jag köper lotten från påverkar i allra högsta grad sannolikheten för vilken valp du får.

Det är nämligen så att det symboliska lotteriet jag talar om är det genetiska lotteriet; vad som nedärvs från släktingar till valpen jag vill köpa. Ju fler tester och meriter en hund och dess nära släktingar har, desto mindre risk har jag att få en nitvalp.

När du går runt bland lotteribåsen kommer de allra flesta lottförsäljare övertyga dig om att du från just deras valplotteri alldeles säkert kommer få en perfekt vinstvalp - så hur ska du veta vem du ska lita på? Alla verkar så snälla och trovärdiga.

Först och främst. Ju mer du vet desto säkrare kan du vara. Ärftlighet är komplicerat och därför är det viktigt att veta så mycket som möjligt om föräldradjuren och dess släktingar. Titta på föräldrarnas syskon och tidigare avkommor. Om det i tikens kull på åtta valpar är fyra som har rädslor, finns det en risk att din valp också nedärver rädslor, även om tiken inte är rädd av sig. Om ett föräldradjur kommer ur en kull där de flesta syskonen är otestade mentalt eller fysiskt är det en stor chansning att köpa valpar efter den hunden.

Det är lätt att hitta bortförklaringar till allt. En uppfödare kan säkert berätta varför en hund gjort ett dåligt MH (mentaltest). Men kom ihåg att även om det är hundens sämsta, så kan även de egenskaperna nedärvas. En hund är en helhet, inte bara dess bra egenskaper. Om en hund presterar dåligt under press kan även detta nedärvas.

Det finns inga perfekta hundar, men det finns hundar som tillför i avel och det finns de som inte tillför. Om du frågar mig så handlar det inte om en trevlig tik och en trevlig hanhund, utan om att genom noggranna studier av stamtavlor, mentalitet och hälsa göra allt i sin makt att inte riskera att dåliga saker nedärvs.

All avel är ett lotteri. Varje valp får en unik uppsättning gener och egenskaper som påverkas av miljön där de växer upp. Även i den mest perfekta kombinationen kan brister uppstå. Även den mest noggranna undersökningen kan missa ärftliga defekter. Även den mest mentalt stabila hunden kan ge rädda avkommor. Men sannolikheten är så mycket lägre än om man kompromissar på avelsdjurs hälsa och mentala egenskaper.

Är det en egenskap jag inte vill ha i en valp, ska den inte heller få förekomma i hög grad valpens närmaste släkt. Absolut inte alls hos tiken eller hanen. Att "väga upp" en dålig egenskap hos ena hunden med en bra hos en annan är rent skitsnack. Så funkar inte genetik, och om den första hunden inte är bra nog i sig själv ska den inte gå i avel oavsett vilken perfekt gudahund den än paras med.

Det jag försöker säga är helt enkelt detta: Det kan bli jättefina hundar av två mentalt instabila föräldrar. Det kan bli friska valpar trots två sjuka föräldrar. Men när det redan föds så många valpar: Varför ta risken som uppfödare, eller som valpköpare?

Kunskap är makt. Ju mer vi vet desto säkrare kan vi bli på att få den hund vi vill ha.