Avundsjuka


Jag tror inte att hundar kan känna avundsjuka, såsom vi människor gör. De kan vilja ha en resurs, och de kan råka se att en annan hund/människa har resursen som de vill ha. Däremot tror jag inte att hundar kan tänka "åh, nu får någon annan det jag vill ha - fasen vad orättvist".

Tydligen är det många som tänker annorlunda, vilket jag får höra rätt ofta nu när jag har två hundar. Exempelvis tar jag inte med Fidel till jobbet för det mesta. Jag brukar lämna honom hemma. Han har det lugnare där och är trygg i mitt sovrum. "Men blir han inte avundsjuk om den lilla får följa med?"

Nej, jag tror inte att Fidel ligger och aktivt undrar vad Ecma gör och varför han själv blir exkluderad från alla dessa härligheter. Jag håller hundarna mycket isär nu, både för att ge dem egentid och för att Ecma är för liten att lämna längre stunder. Vill jag göra något utan hund måste Ecma ändå följa med. Och jag får ganska mycket kommentarer om det. Här om dagen utbrast min styvfar bestört "Nu måste Matilda var mer med Fidel, för han blir så avundsjuk annars!".

Jag har två olika hundar med olika behov. I perioder får de olika mycket tid med mig, men båda får alla sina behov tillfredställda. Jag tror inte att de har förmågan att jämföra utöver vad de ser precis nu. Så självklart står Ecma och är bitter när jag binder upp henne och tränar Fidel. Han får massa skoj och hon får ingenting. Men jag tror inte att den känslan varar längre än hon kan se det roliga.

Var ska vi lägga fokus?


Jag har funderat mycket på var vi ska lägga fokus - vilken sport vi ska satsa på. Även om mina nerver inte håller än vill jag tävla, i alla fall träna för tävling. För mig ligger brukset varmast om hjärtat. Jag gillar verkligen hur uthållig och mångsidig hunden behöver vara. Det känns som en riktig utmaning och någonting jag verkligen vill ta mig an. Fidel skulle defintivt klara apellspåret. På budföringen har vi lite klar och han hade nog inte fått godkänd poäng i lydnaden idag, även om de flesta momenten sitter.

Men så är det den där nedrans skotträdslan. Vissa dagar känns det jättebra. Här i skärgården bor vi nära en skyttebana och varje torsdag hör vi skotten. Förra torsdagen gick det jättebra, han var cool och avreagerade. Och idag låg han och hjässade inomhus och försökte bara hitta någon trygg plats att gömma sig på. Jag känner mer och mer att det kanske inte är värt att satsa på brukset med honom. Kanske kan jag få skotträdslan i schakt, men hur mycket är det värt? Det är inte kul att se sin hund så rädd att han inte ens vill leka med bästa bollen. Han bara ligger passiv och ser olycklig ut. Kommer jag någonsin kunna utsätta honom för skott med gott samvete, även om vi tränar skott med gott resultat?

Nej. Då får Fidel helt enkelt inte bli någon bruksare. Vi ska nog absolut starta apellen, i alla fall. Men som det ser ut i dagsläget vill jag inte utsätta honom för skott alls. Däremot fortsätter vi lägga bruksmässiga spår och träna upplet - för det är så nedrans roligt!

Så för Fidd ska vi lägga ännu mer krut på lydnaden istället. Jag ska komma igång och träna strukturerat, så ska vi starta ettan i höst. Mina nerver och min tävlingsovana är det som ställer till det för oss nu - mer än att han inte kan. Fidel är säker i de flesta moment, så vi ska träna störning, uthållighet och börja på momenten i de högre klasserna. Det har vi förresten redan gjort. Han har en fin fjärr ligg-sitt och vi börjar få till stå också.


Ecman Bäckman då?
Ja, då måste ju hon bli brukshund - såklart. Det känns fantastiskt att ha en hund att forma från början, nu när jag vet vad jag sysslar med! Haha. Vi har inte direkt börjat träna, bara gjort lite smågrunder. Vi har gjort mycket omvänt lockande efterssom hon är helt godisgalen och har svårt att behärska sig. Vi har kampat lite och tränat på loss och att det är kul att kunna med föremål till mig. Detta är någonting jag missade med Fidel, och det misstaget tänker jag inte göra om.

Hon får också vara uppbunden korta stunder när jag tränar lugna moment med Fidel, och självklart får hon vara med överallt, se på spännande saker och uppleva nya miljöer. Förhoppningsvis kommer detta lägga en trygg och stabil grund för en framtida brukskarriär.

Nu och då ...

Det är så mycket som är annorlunda från sist jag hade valp. Givetvis är de två olika individer, men jag är också ganska annorlunda som hundägare nu. Med Fidel var allt ett försök, ibland gick det bra och ibland gick det dåligt. Med Ecma vet jag vad jag vill och hur jag ska uppnå det. Jag är också väldigt mycket lugnare. Till exempel gjorde jag ingen stor grej av att hon var lite lös i magen en dag. När Fidd var dålig första gången hade jag smått panik - han kan väl inte dö av det här?! 

Ecma är också en väldigt enkel valp. Trygg och cool. Gillar allt - än så länge. Fidel var inte lika trygg i sig själv (och är det fortfarande inte tyvärr). Ecma kan jag lämna själv kortare strunder utan problem, och om hon får för sig att låta får jag inte totalpanik för det. 

Hon är snart elva veckor, och tänderna kliar som tusan, enligt lilla fröken själv. Detta tycker Ecma ger henne rätt att bita på allt. Vi hade många blodsdroppar på golvet sedan hon slet upp ett djupt jack i Amadeus öra, och ingenting går säkert från hennes vildsinta käft.

Det känns väldigt bra med två hundar. Just nu är de riktigt jobbiga att gå med, men förutom det går allt jättefint. De tycker om varandra (äntligen) och leker och kampar. Att träna med två hundar samtidigt är fantastiskt, och det flyter på så mycket bättre än med en. Det kommer bli så bra det här. Jag bara längtar tills Ecma vuxit på sig och faktiskt kan göra något vettigt.


Vem är Ecma?


Vi har haft henne hemma i drygt två veckor och det känns som hon alltid varit här. Ecma är en riktigt behaglig valp att ha och göra med. Jag skulle garanterat inte hålla med mig själv om du frågade mig tre på natten när valpen efter nattkissen vägrar somna men nu är det lunchtid och valpen sover vid mina fötter. Vi är på färjan och har åkt både tåg och buss. Alla har hon klarat galant.
Hon har både kamplust och föremålsintresse. Denna hund blir nog kul att jobba med så småningom. Dessutom är hon till skillnad från Fidd galen i mat vilket underlättar så mycket. Utom då vi ska äta och hon far runt som om hon ej fått mat på dagar. Det blir mycket omvänt lockande för den lilla och jag försöker få henne att fatta att lugn är vägen till mat.



 Det bästa med henne vilket säkert också kommer bli jobbigt om några månader är att hon är så trygg i sig själv. Hon kan lägga sig var som helst och ser hon att jag går noterar hon det bara och somnar om. När vi kommer till jobbet skuttar hon in i sin bur och ligger sedan där nöjd och sover eller tuggar ben större delen av dagen.
Hon är social men totalt ointresserad av vissa människor. Hon har träffat två andra hundar förutom Fidel och med båda dem var hon väldigt inställsam med bakåtstrukna öron och extremt snällt kroppsspråk. Tänk om hon kunde lära Fidd samma sak?!
De två börjar också förstå varandra. Fidd har insett att hon är här för att stanna och också att hon är en liten valp. Man måste inte vara extremt hård eller elak mot henne. En blick eller lite avvaktande kroppsspråk räcket gott för att valpen ska ta avstånd.



Myten


Det finns en myt att det går att fotografera en valp och en vuxen hund bredvid varandra med bra resultat. Men samtliga bilder som florerar på internet föreställande detta är givetvis fejk. Om både valpen och den vuxna hunden ser normala ut, och dessutom sitter eller står rätt och är skarpa - ja, då är bilden garanterat förflaskad.


En hund går jättefint att fota. Se på de små mörka ögonen. Posen, uttryckt. Okej, vi tar in den andra hunden också. Det blir nog bra. Samma söta charmiga uttryck nu då?!