Mentala året 2017


2017 går mot sitt slut. Många av mina vänner summerar fantastiska tävlingsår med sina hundar. Fidel är fem år gammal och vår enda tävlingsmerit är att 87/200 poäng i gamla lydnadsettan. Vi har också strukit oss från ett doftprov och en rallytävling utan att ens försöka åka dit.

Julen förra året flög Fidde på en familjemedlems hund. Han har känt Kenzo sedan de båda var små. De har lekt och umgåtts tillsammans. På julafton satte han käkarna i Kenzos nacke och slutade inte fast han inte mötte något motstånd. Han hade också bitit flera av mina vänner som kommit på besök och den julafton blev droppen för mig. Jag bestämde mig för att min hund inte klarar av varken andra människor eller hundar.


Min största tillgång och brist som hundtränare är min riskmedvetenhet och ovilja att ta risker. Jag är väldigt bra på att utvärdera situationer och undvika stress och triggers, men det innebär också att jag ibland undviker att ta tag i problemen, vilket var precis vad som hände med Fiddes reaktivitet. I flera månader stängde jag in honom när vi hade besök och undvek alla hundar. Löste det någonting? Nej.

Ni som hängt med ett tag vet att jag har en del psykiska problem, med återkommande depressiva perioder. Ibland måste jag tillämpa qiuck fixes för att jag inte är förmögen att göra mer för stunden. Dock måste jag ibland också våga pusha mig själv och ta de där riskerna.

Vändningen för oss var när vi såg ett facebookinlägg från Madde på Hundsupport. Hon sökte problemhundar för ett slutarbete i sin utbildning, så jag skickade iväg ett meddelande och vi började träna tillsammans. Vi fokuserade på att han bitit människor, och att han skulle få en bättre känsla runt människor, särskilt vid besök. Vi utarbetade en hälsningsrutin där Fidde kunde hälsa med en nosdutt på handen, och sedan återgå till sin filt. Jag kan medge att jag inte hållit fast vid det, men det som gjorde skillnad för mig var att se att han kunde vara kompis med både Madde och Johan som vi tränade med.


Det jag vet om Fidde idag är att han behöver tid, och han behöver stöd och påminnelser om att han inte behöver bry sig om människor. Bäst fungerar det att lägga honom nära mig och muta med lite gottisar. Fidde har också en stor personlig sfär, och vill inte ha någon fysiskt nära. Inte ens mig, egentligen (men jag tvingar mig på ändå för tvångsmys någon gång ibland). Det värsta han vet är när någon kommer mot honom när han ligger ner och vilar. Det ska jag aldrig låta någon annan människa göra.


För min del har vändpunkten varit när jag började medicinera igen. Nu har jag ork och mår bättre, och för första gången på länge känner jag att jag faktiskt kan knyta an till min hund. Sånt är väl tabu att ens nämna, men det har varit långa perioder när han bara varit en belastning, och jag har inte känt någon kärlek eller vilja att vara med min hund. Nu har vi roligt. Nu är vi kompisar. Jag kan kampa och springa med honom på våra promenader, och jag märker på hela hunden att han mår bra när jag mår bra.

Även om tävlingsåret 2017 inte innehåller ett enda reultat för oss så har vi desto större vinningar det Mentala Året 2017. Nu närmar sig nästa år. Jag ska byta jobb och Fidel kan bli kontorshund och jag kommer kunna jobba en del hemifrån också. Vi är redo att ta doftprov i nosework och startklara i lydnad och rally. Kanske tävlar vi nästa år, kanske inte. Oavsett vad så kommer vi fortsätta att vara vänner och ha roligt tillsammans. Jag ska utmana mina rädslor, berätta för människor vad Fidel behöver och låta honom följa med på fler av mina äventyr.

Att surfa på impulser ...


Idag har jag varit impulsiv. Jag är alltid impulsiv, men idag var det värre än vanligt. Efter en kortare morgonpromenad fick jag ett telefonsamtal vilket fick mig att impulsivt gå ut en sväng till med hunden. Telefonsamtal och hundpromenad är en oslagbar win-winkombo.

Precis när jag avslutade samtalet hade Fidel plötsligt en labrador i ansiktet. Jag hade sett den på håll och valt att ta ut avståndet rejält, då jag såg att den var lös, men plötsligt var den ändå framme hos oss. Jag höll Fidde kort och försökte göra en barriär mellan de båda hundarna samtidigt som matten en bit bort försökte kalla in utan resultat. Jag sa ganska lugnt att Fidel är rätt otrevlig, så det är bäst om hon tar in hunden fort.

Labradoren var världens gladaste och bara stojsade runt som en töntig valp och gjorde lekinviter, Fidde morrade och var arg och högg efter den när den kom för nära. Matte kom i alla fall snabbt fram och fick bort hunden.

Först var jag arg. För allas skull är det så viktigt att hålla hunden kopplad om den ej har bra inkallning. Å andra sidan verkade hunden trevlig och Fidde behöver fler trevliga promanadkompisar, så när matten fått koppel på hunden gick jag fram och frågade om hon ville ses och träna ihop någon dag, eller bara promenera tillsammans utan att hundarna fick hälsa. "Ja, vi ska promenera nu, så vi kan ju gå nu", sa hon, och så gick vi. Det var väldigt bra för Fidel.

De första minuterna var han väldigt stirrig och ville fram, och även morrade och var otrevlig sådär som han är mot nya hundar. Men efter en kort stund mjuknade han upp och gick mest och nosade på sitt hörn. Vi kunde ha lite kontakt och han kunde få en godisbitar här och där, och han visade fina lugna signaler. Otis, som labben heter, är en niomånaders valp som verkar tycka att alla människor och hundar är hans bästa vänner. Det var bra träning för honom också att bara knata på, och dessutom hade vi ett trevligt samtal.

Efter promenaden bytte vi nummer för att kunna ses mer i framtiden. Fidel får chansen att promenera, och jag erbjöd mig även att ses utan Fidde och träna inkallning med Otis. Jag tycker mycket om att hjälpa andra med hundträning. Jag lär mig mycket av att observera och vägleda andra.

Så min impulsiva morgon har gett bra resultat. En ny träningskamrat, en trevlig labrador, en bra övning i att kontrollera mina känslor, och ordentligt med socialträning för Fidel.

Fidde ska ha valpar!

Jag har inte velat säga något förrän allt var bestämt, men nu kan jag stolt meddela att Fidel ska bli pappa. Jag har länge varit tveksam till avel, men med hjälp av andra aussieuppfödare och deras avelsbeslut är jag nu säker på att detta är helt rätt. Ärligt talat känns det lite gammalt att avelsdebutera vid fyra års ålder. Många idag verkar tycka att två år är en lagom ålder att börja avla hundar. Jag ångrar att jag inte kommit till skott tidigare, måste jag medge.

Det jag tvekade på, men nu känner mig trygg med inför avel, var följande saker:

  • Fidel är inte stressig. Han är inte reaktiv. Däremot är han väldigt mycket hund, och har mycket vilja vilket ibland ser ut som stress för den som inte känner honom. 
  • En tvåa på skottet MHt är ju jättebra. Jag hade inte velat ha en etta för det vore ju konstigt om hunden inte reagerade alls. Det är så skönt med en helt skottfast hund. På nyår vill han bara gå och lägga sig, i badrummet, skakandes. Ofta blir han så glad när han hör skott på promenader att han bara springer iväg! 
  • Fidels syskon är inte särskilt arbetsprövade. Men de är väldigt fina och nu är det ju Fidel jag ska avla på, inte hans syskon.
  • Jag vill också vara ärlig med att Fidels faster avlivades för epilepsi. Men dels finns det inga bevis för att det är ärftligt, dessutom kan epilepsi uppkomma av andra orsaker, t.ex att hunden får ett hårt slag mot huvudet. Jag hade givetvis aldrig avlat på en hund som själv har epilepsi.
  • Han är inte höft- eller armbågsröntgad. Men han springer ju så glatt hela tiden, så det är garanterat inga fel där. Jag tänkte fixa det efter parningen, SKK verkar ju snälla med dispens.
  • Fidel har inga meriter. Vi har faktiskt bara tävlat en gång i lk1, då vi fick 86 poäng. Men jag har valt att se det positivt, och ge Fidel en egen liten merit. LPBF, där BF står för bra försök. Jag vet att Fidel är en oerhört bra hund med massor att ge, och att jag inte vill tävla ska inte behöva beröva aussievärlden perfekta små Fidelvalpar.

LPBF Workabilitys Fidelitas Ad Astra, tillgänglig för alla tikar! Billigt, billigt!
Jag är givetvis oerhört sarkastisk. Fidel kommer aldrig få gå i avel. Jag vill istället belysa hur vissa uppfödare ser ut att resonera. Alla dessa exempel är riktiga exempel, från riktiga uppfödare. Hade de sålt cycklar eller internetabonnemang hade jag beundrat dem för deras uppfinningsrikedom, och sin förmåga att vrida och vända på allt så det framstår så bra som möjligt för köparen. Men detta är inga döda ting eller tjänster. Det är levande jävladjur som riskerar att få ärftliga sjukdomar och en så pass dålig mentalitet som gör att de inte kan leva fullt ut.

Det är viktigt att komma ihåg att hunduppfödare är säljare. Många är oerhört ärliga och öppna. Många är kritiska i sitt avelsarbete och avstår avel vid tveksamheter. Men tyvärr finns det en hel del uppfödare som kompromissar i alltför hög grad. Om en parning med risk för mentala problem eller sjukdomar sedan visar sig ge bra resultat tycker jag är mindre viktigt, för det är ändå ett enormt onödigt risktagande. Vi har ingen brist på hundar idag. Det finns inget krav att avla.

Om du stöter på en uppfödare som hittar på ursäkter att inte meritera, eller en uppfödare med fantastiska förklaringar till varför dess valpar gjort dåliga MHn - var aktsam. Lite inte mer på en säljare än officiell fakta. Jag hade också varit skeptisk till uppfödare som alltför ofta ägnar sig åt Nutleyavel. Ni vet, när Colin Nutley ska göra en ny film, och huvudrollen alltid råkar passar perfekt för Helena Bergström? Precis som vissa uppfödare som alltid råkar ha den perfekta hanen hemma till sin perfekta tik. Med ett så stort utbud av hanhundar tror jag inte att frekvensen av perfekt match är lika hög som antal Nutleyparningar som sker idag. Däremot är det ju enkelt och billigt att avla på sin egen hane.

Är alla som någonsin Nutleyavlat oseriösa valpfabriker? Nej. Är alla som någonsin gjort en kompromiss i sin avel skamlösa säljare som inte bryr sig om hundarna? Nej. Det finns nyanser av allt. Men vi måste fråga oss, hur vill vi att rasen ska utvecklas? En ännu viktigare fråga är: Vill jag riskera köpa en hund som blir sjuk eller lider stora mentala brister?

Jag vet att jag är oerhört kritisk i denna text. Jag vet också att det kommer rynkas på näsor och skickas länkar och kommenteras i privata chatter om mig, min hund och "vadfan har hon att komma med". Kanske känner sig någon påhoppad, trots att detta är väldigt generellt och inte riktad till någon särskild. Den enda som legitimt kan känna sig påhoppad skulle väl i så fall vara Colin Nutley.