2014 i bilder del 1

Många lägger nu upp årsresuméer där de berättar om alla häftiga tävlingsresultat. Vi har bara ett resultat, så jag ska summera året i bilder istället. En bild per månad. Nu kör vi!


Januari. Inspirerad av en träningsvideo prövade jag att träna hunden liggandes på rygg. Det visade sig att han fattade mig bra ändå, trots att jag betedde mig på ett helt annorlunda sätt än våra vanliga träningar.


Februari. Vi hade några riktigt fina vårdagar och jag fyllde år. 


Mars var en kreativ månad. Jag möblerade om och gjorde egna leksaker till hunden. Jag köpte också stora partier slaktavfall till Fidels mat och hade många bollar i luften.


I april var vi med svärföräldrarna i Skåne. Fidde njöt i fulla drag av några dagar med lösspringande och galenskap.


I maj försökte jag ta bilder på hoppande hund men fick inte riktigt till det. 


Juni bjöd på mycket familjetid. Vi har en hel del i skärgården hos min mor och Fidel gottade sig i sällskapet av mina yngre syskon. 

Dimma och snö

Vädret på vår förra promenad var häftigt. Först var det riktig sagoskogsdimma och sedan började snön falla. Stora, puffiga, romantiska snöflingor som gör så så otroligt vackert på bild. Till och med jag som inte är någon vidare romantiker var hänförd.

Dessa två bilder nedan är tagna med en timmes mellanrum.



Julkort med Keean

Vi tog en skogspromenad med Åsa och hundarna, och passade på att ta lite julkort på Keean. Det är inte det lättaste att få en liten aussie att ligga still, och dessutom var tomteluvan för liten. Men vi kämpade på i snön, och det gav fin utdelning.






Hunden och den psykiska ohälsan del 2


Det finns ett ämne jag tycker bör lyftas. Det är så viktigt och ändå någonting vi så sällan pratar om. Ni som känner mig kan redan nu räkna ut att det handlar om psykisk ohälsa, ett ämne jag önskar att jag kunde undvika, men som tyvärr upptar en stor del av min vardag.

Jag har bättre och sämre perioder. Under sämre perioder blir även de roligaste aktiviteter ett stressmoment. Jag blir mer rutinbunden och minsta avvikelse från schemat kan kasta omkull en hel dag för mig.

Hunden är med mig i dessa perioder, och han mår dåligt. Han mår dåligt av att inte få så mycket stimulans som han behöver, han mår dåligt av att jag lätt blir irriterad och arg. Fidel och min sambo är de två som får en sämre vardag till följd av mitt dåliga mående.

Samtidigt är det just dessa två individer som rycker upp mig. Amadeus hjälper mig att planera och strukturera och han hjälper mig med vardagliga saker såsom tvätt, disk och matlagning. Fidel hindrar mig från att ligga i sängen en hel dag. Han tvingar ut mig och hur dåligt jag än mår tar vi ändå minst tre promenader om dagen. Han hittar på lustigheter och han får mig att skratta.

Nu är en sämre period. Vissa dagar blir det inte mer än kisspromenader runt huset. Orkar jag jobba två timmar är det en bra dag, och samtidigt hopar sig stressmoment och deadlines. Kurser som ska avslutas, julaftnar som ska planeras och vänner som ska träffas. Ja, till och med att träffa vänner är ett stressmoment.

Fidel och jag har inte tränat ordentligt på månader. Jag kan ärligt säga att han inte får vad han behöver just nu. Och det är skitjobbigt att jag har inte energi att ge hunden vad han behöver. Med facit i hand så borde jag tagit en mindre krävande ras, för jag visste redan då att jag har perioder av sämre mående där jag inte kan ge hunden allt som krävs.

Å andra sidan är han nu två år och har fått en bra grund. Vi kan träna trick några minuter inomhus. Han får äta ur sin kong och får mycket råa ben att gnaga på. Även om det är tungt nu så vet jag att det kommer en bättre period, och då ska vi lägga spår och börja träna ordentligt inför bruksappellen. Kanske tävlar vi i vår. Kanske tävlar vi aldrig.  Jag vet inte för jag kan inte förutse mitt mående.

Vi är oerhört många som lever med psykisk ohälsa idag. Och vi måste börja prata om det. Jag ska prata om psykisk ohälsa varenda jävla dag tills ingen enda människa höjer på ögonbrynet. Vi måste prata, tills ingen enda människa känner skam och skuld över att inte orka med livet. För det är faktiskt lättare att orka om man inte känner skuld och skam.

Rasbyte

Fantastiska, skitjobbiga aussie
Jag har börjat se mig om efter hund nummer två på allvar. Det kommer inte bli en aussie.

Det var inte alls lätt att komma fram till det. Jag har väl egentligen vetat länge att jag vill komma längre med Fidel innan jag skaffar en tävlingshund till. Inte ta en viss titel eller så, men jag vill ha mer kunskap och erfarenhet. Aussien är en fantastisk ras, men jag har inget behov av två arbetande, krävande hundar just nu.

När jag skaffade Fidel hade jag en lista på raser jag kunde tänka mig. Aussien var inte på den listan - den är ju ingen nybörjarhund, och jag skulle inte bli en av alla naiva unga hundtjejer som kaxigt skaffar en superkrävande hund hon inte kan hantera ordentligt. Sen såg jag annonsen att Fidels föräldrar blivit parade, och jag tänkte att det skadar ju inte att höra av sig. Jag var helt beredd på att få ett nej, men jag fick inget nej - jag fick en Fidel.

Trots att jag faktiskt köpte hund från den första uppfödaren jag besökte var det ett långt arbete bakom rasvalet. Jag visste väl vad jag ville ha och vad jag själv kunde erbjuda. Men nu i efterhand när jag verkligen vet hur det är att ha hund har mina kriterier och förutsättningar förändrats, inte minst för att jag faktiskt redan har min tävlingshund.

Det är inte lätt att byta ras. Vilken ras jag än hittat och gillat skriker någon av mina hundvänner "neeeej, inte den rasen". Och när vi pratar om vad jag vill ha blir det ofta så att jag kommer tillbaka till aussien;

"Okej, jag vill en lättare och mindre hund. Kanske dvärgpudel, men de är så oerhört små, dansksvensk gårdshund då, jo, de är lagom, men de känns ändå så terrierlika, och ska jag ha en så stor hund kan jag lika gärna ha en labbe. Men tänk om den saknar trycket som Fidel har, jag vill ändå ha en hund med ordentligt tryck. Kanske aussie?"

Dessutom finns det i brukshundsvärlden en sådan prestige att skaffa fler brukshundar, gärna en handfull redan inom några år. Det skall grundtränas och satsas och tas championt. Jag tyckte det var skitkul att tävla trots våra ringa poäng (86/200 i lk1 - jag har glömt att skriva om det men det är på g!) och ska absolut göra det mer, men jag vill inte stressa. Just nu har jag för mycket med skolan för att vilja ha den pressen att träna med tävlingsfokus.

Så nästa hund blir en liten, lättlärd, framåt hund. En hund som kan hänga med mig och Fidel var som helst, men som inte kräver massa aktivering för att må bra. Jag ska definitivt ha en brukshund till men inte förrän jag känner att jag och Fidel är helt samspelta. Jag vill ha kontroll över honom i koppel, kunna styra hans skärpa och kontrollera hans stressnivåer bättre. Dessa 'problem' stör oss inte i vardagen idag, men hade varit riktigt jobbiga med två stora, krävande hundar.

Foton på oss!

Som kameraägare hamnar en sällan själv på bild. Det är lite tråkigt, speciellt sedan jag lärt mig uppskatta bilder på mitt fantastiska jag. Men nu och då får jag chansen att slänga kameran i händerna på någon annan, och då passar vi såklart på att posera, Fidel och jag. Särskilt Fidel är road av det här. Väldigt road. 


Okej människa, tack men nej tack. Detta är inte särskilt underhållande.



Och plötsligt hoppar han bort. Så kul var det att fotografera tillsammans. 


Ska jag ha någon vettig blid blir det inte bättre än att jag är tvungen att lyfta upp tåget. Den här posen kör vi också i tunnelbanan ibland, vilket brukar resultera i en hel del stirr från okända människor. Men han är egentligen lite för tung. 25 kilo är tio kilo för mycket för att det ska vara bekvämt att lyfta, men tur är kanske det?!

Nytt objektiv och gräsänder



Jag har äntligen köpt nytt objektiv, så jag passade på att inviga det med lite gräsandsfoto. Fidel trivdes inte alls med att stå uppbunden och bara titta på, men han hade inte mycket till val. Han höll sig tyst och förlikade sig med sitt öde i alla fall. 


Jag tycker verkligen om fåglar.


Kräket fick såklart springa lite också. Han har varit väldigt pålitlig på sistone och jag försöker lita på honom och ge honom större frihet. Inkallningen sitter jättefint och jag har ingen anledning att inte låta han springa av sig varje dag.


En dag i spårskogen

Här om dagen var vi med Amanda i spårskogen hela förmiddagen. Fidel fick två kortare personspår och jag fick lägga varsitt längre spår åt Juni och Carsten. 

Första spåret var han tyvärr alldeles för distraherad och borta. Jag var också lite ringrostig och läste inte alls av honom. Till slut kom vi i mål men det blev flera omtag och kändes inte alls bra.

I det andra spåret däremot gick han superfint. Tog vinklarna utan problem och hämtade nästan in första föremålet. Vi har verkligen kämpat med att han över huvud taget ska uppmärksamma saker i spåret, så att han lyfter upp och släpper är ett superfint framsteg för oss. Andra spåret kändes superbra och nu i vinter ska vi jobba ordentligt och få upp värdet i riktiga spårpinnar och börja köra med dem i vår. Jag får ju skärpa mig lite med träningen om vi ska kunna starta apellen nästa säsong!





Vallning

Vi klev upp i ottan, packade picknickkorgen och gav oss iväg - hunden, sambon och jag. Efter en timmes resa med tunnelbana och pendeltåg var vi framme vid fårfållan i Bro. Dagen var kommen - det är dags för Fidel att få pröva på vallning.

Att pröva vallning var till stor del en oerhört uttröttande och förvirrande upplevelse för både mig och Fidel. Vi hade duktiga instruktörer som stod vid kanten av fållan och sa vad jag skulle göra. Gå utmed  kanten, bra, fint, byt håll nu. Om jag förstod det rätt var målet att han inte skulle stirra på fåren, efter som detta stressar dem. Målet med vallningen är ju att lugnt flytta fåren utan onödig stress.

Första gången jag släppe honom kändes det helt åt fanders. Hunden sprang runt förvirrad och fåren sökte sig till mig. "Rör på dig, se till att hålla dig i rörelse!" ropade instruktörerna men det är inte så lätt när du har sex får som trycker emot dig.

Efter första gången i fållan var jag trött, förvirrad och helt slutkörd i huvudet. Det kändes inte alls som att vi gjort något vettigt - ärligt  talat, hade något mer hänt än att jag blev mosad av stressade får?

Då vi var först fick jag tillfälle att titta på de andra medan jag smälte mina intryck. Alla hundar var nybörjade och hade olika teknik. Fidel var till exempel den enda som försökte göra lekinviter till fåren. Andra skällde mer, vissa var heta och rakt på och andra höll avstånd. Vid flera tillfällen gick instruktören in med sin hund för att hjälpa till att hålla fåren i rörelse. Jag vet inte om det var någon tröst, men de flesta av oss hundägare såg oerhört förvirrade och tafatta ut i fållan. Vallning är inte helt enkelt.

Sedan blev det i alla fall fika och innan jag visste ordet av var det dags för oss att hoppa in i fållan igen.

Denna gång kändes inte lika förvirrande. Jag var mer med på vad som förväntades av mig och hunden, och Fidel verkade fatta att det inte var så kul att stirra som en galning på fåren. Då får man ju inte göra mer än gå utmed staketet. När jag fick pröva att släppa honom var jag redo, höll mig i rörelse och försökte undvika att bli mosad samtidigt som jag skulle kontrollera hunden.

Nu vill jag ta en paus och påpeka att en hund som vallar inte är helt lätt att styra. Det är starka instinkter, och vanliga, glatt klingande vardagskommandon räcker inte långt i fårfållan på en hund som inte vallat förut. Lösningen var inte arga ramsor utan kroppsspråk. För att dra ner hans tempo var jag tvungen att verkligen gå in med hundra procent tydligt kroppsspråk och verkligen övertydligt visa "Hit, men inte längre".

Det häftiga var att det fungerade. Mot slutet av andra tillfället kunde jag röra mig med fåren utan att bli söndertrampad och gå in och bryta Fidel när han kom för nära fåren. Det är såklart oändligt mycket jobb kvar innan han på något sätt skulle duga som vallhund, men den förvånade tanken som virvlade i mitt huvud efteråt var "Wow, när kan vi göra det här igen?!".

Jag har dock ändå inte bestämt mig om vi ska satsa på vallningen. Jag vill hellre satsa  på ett fåtal grenar än köra "lite av varje" och jag måste helt enkelt strukturera upp mig lite och fundera över vad jag verkligen vill.






Jag gillar inte vattenstämplar, men nu fick det bli så den här gången.

Nu är det höst!

Hösten är här på riktigt. Dagarna är grå och regndassiga men än så länge har det inte varit särskilt kallt.

Jag har fått förkylning och mördarhosta och med 100% studier och 50% jobb blir det en del saker jag får prioritera bort. Vi har dock hunnit med en hel del träning och även debuterat i LK1. Jag ska både skriva om det och visa en fantastisk film om hur en debut kan se ut.

Här om dagen passade vi på att bestiga ett litet berg. Det ser ut som vi är mitt i skogen men tyvärr är det inte så. Detta är bara ett litet skogsområde med höghus på alla sidor. Mycket tråkigt. Men hunden fick i alla fall kuta runt lite lös vilket han alltid uppskattar. 

Jag är tyvärr dålig på att ha honom lös. Han förtjänar mer lösgående, eftersom han faktiskt funkar bra lös - men det är så mycket människor, hundar och vilt i vårt område, och det sista jag vill är att störa någon med min hund. Så vi får mycket koppelpromenader men jag har nu på senaste försökt ha honom lös lite varje dag och faktiskt visa för mig själv att vi klarar det.

Jag tror förresten att det blir ett nytt objektiv här hemma snart. Ett Nikon AF-S 70-200/2.8G. En svindyr bjässe, men jag har tänkt länge och kommit fram till att det är ett inköp jag aldrig kommer ångra.








Redo för höst och vinter

Nu är jag redo för vinter och höst. Dessa är mina första friluftsbyxor i kategorin dyra-men-underbara. 'Alla'andra har lundhags men jag har prövat flera olika modeller. Ingen faller mig i smaken. Istället blev det Haglöf. De sitter precis som jag vill och är bara underbara.

Och på bruksSM råkade jag beställa en Arrak-jacka också. Även den dyr men förhoppningsvis håller den många år. Och då blir det ju billigt i längden.

Äntligen slappnar hon av!

Tja, Fidel här.

Jag har tidigare haft problem med min människa. Det är nämligen så att hon vägrar slappna av vid hundmöten. Alltså, det kan börja när den andra hunden är långt borta. Man ser hur hon börjar spänna sig, och plötsligt kortar hon in kopplet och försöker nervöst kalla mig till sig.

Jag fattar ju att hon vill låtsas ha kontroll - men jag vet bättre. Min människa är osäker och då får jag väl rycka in. Jag försöker verkligen på alla sätt visa att jag har kontroll över läget genom att ständigt vara på min vakt, hålla superkoll på den andra hunden och om nödvändigt vis har jag också skällt, morrat eller skjutit ragg för att hålla den andra borta. Men ändå vägrar människan att inse att hon bara ska ta det lugnt.

Tills här om dagen. Plötsligt var det som om pouletten bara trillat ner. Vi mötte en annan hund, och hon höll sig helt lugn. Inget slitande i kopplet, inga nervösa lockrop. Inga arga korrigeringar. Människan slappnade av och ÄNTLIGEN slapp jag all press att vara tuff. Jag vet inte om det var en engångsgrej, men det är i alla fall ett steg i rätt riktning. Ju mer hon lär sig slappna av, desto lättare blir det ju för mig, eller hur? Jag kan ju medge att jag inte är helt avslappnad än. Rom byggdes inte på en dag som människorna säger. Men härifrån blir det bara bättre. Jag är så glad att min människa efter nästan två års arbete äntligen börjar fatta.

Jag blir så stolt över dig älskade människa

Den sjuka människan och den passiva hunden


Någon gång under söndagen började sjukdomen komma smygandes. Det började med en nysning, lite täppt i näsan. Under måndagen blev allt värre men förvånad blev jag som trodde det bara var en vanlig förkylning. Måndag kväll spydde jag så det stod härliga till, och idag är jag nästintill sängliggandes. Så nu sitter jag här i soffan med en härlig kombination av förkylning och magsjuka.

Hundstackarn har skött sig exemplariskt. Saken är den att jag varit borta hela helgen och Fid har varit hemma med sambon. Han har fått ett par promenader men ingen vidare aktivering. Så nu är vi på fjärde dagen i rad utan någon som helst aktivering. Det går bra men jag försöker ändå ge honom lite underhållning. Vi körde ett 3 minuters klickerpass, och det var ungefär vad jag orkade i feberdimman.

Fidel underhåller sig själv. Han har fått ett märgben som till slut var intressant nog att tuggas på. Annars har han mest legat och sovit. Det enda jag märker på honom vid såhär lång passivitet är att han vaktar mer. Vid minsta lilla ljud flyger han upp med ett ylande morr-skall som är omöjligt att beskriva i ord. Om någon vill komma in och kidnappa Fidels febersjuka människa måste de minsann ta sig an honom först!

Jag frågade i en facebookgrupp om tips på aktivering och fick massa kreativa förslag på träning som funkar från vardagsrumssoffan. Fast min kropp är inte sammarbetsvillig nog ännu, så han får lugn träna passivitet någon dag till. Det ksa nog gå bra!

Bruks- och IpoSM

Nu sitter jag på vägen hem från SM i bruks pch IPO. Jag har varit del av team filma och har sött ena kameran till livestreamen. Väldigt roligt och lärorikt.

Jag passade såklart också på att kolla in utbudet hos alla utställarna. Idag köpte jag inget själv utan tittade bara inför morgondagen. Däremot fick jag en gratis korv vom og hundemat. De lovade mig också att ge ett bra pris om jag ville handla imorgon efter 14 eftersom de inte ville ha något kvar i frysarna på väg hem.

Svärföräldrarna fick ett koppel också. De har letat efter ett aningen längre än 1.80, svart läder med silverhake. Och tänk så hittade jag precis ett sånt.

Imorgon blir det shopping till Fidel. Ett par riktigt bra, hållbara kampleksaker står på inköpslistan. En 10 meter lång spårlina behöver jag också, så kanske blir det en sån med. Får jag tid över ska jag fotografera skyddet också. Superkul!

Hänga med Melinda och Win


Idag har galenhunden fått umgås med aussiekompisen Win. De två fungerade jättefint tillsammans, och det är så skönt att se att Fidel visst kan umgås med andra hundar - trots att jag inbillar mig att han har svårt för det.

Vi promenerade till vår rastgård där de fick hänga. De gick mest runt och nosade och tog det lugnt, medan vi människor åt kakor. Sämre kan man ha det!

Imorgon ska jag redigera bilder och förhoppningsvis hämta ut ett paket från zoozoo. Det innehåller en klotång, femtioelva miljarder klickers och en klövjeväska. Jag har länge velat pröva kurgo-väskan och se om det är någonting att ha. Jag har inga stora klövjeplaner men det vore smidigt om han någon enstaka gång kunde bära tex sitt eget vatten. Nu får vi testa på lite och se om det är någonting för oss. En utförlig recension kommer givetvis.

Perfekta bilder nr 2



En vacker hund som romantiskt springer över en äng. Eller en oskarp tjock, dregglande tokstolle med hälften av benen i marken, andra halvan i luften. 



På jobbet

Nu är hunden själv hemma då vi båda jobbar för första gången på ett par år. I höst får han vara själv. Jag jobbar ju bara halvtid så det kommer gå så bra.

Som vi kämpat med ensamträningen. Det släppte i julas och nu bara funkar det. Jag är ännu inte van och tänker katastroftankar om hur jag kommer hem och hunden är typ ihjälstressad. Men varje gång jag kommer hem är det till en munter, utvilad Fidel som inte visar det minsta tecken på att ha dött.

Vaktidioten strikes again

En stillsam lös promenad på berget fick snabbt en vändning då vi upptäckte en fågelskådare, och Fidel slog på stora jakttrumman med skall och totalt fokus på främlingen. Detta är onekligen vårt största problem, för om jag kunde kontrollera detta skulle jag våga ha honom lös mycket mer. Därför blir det nu en felsökning av vaktidioten och vad som skulle kunna förbättras.

Vad är problemet?

Fidel vaktskäller och springer ibland mot främlingar som dyker upp. Sannolikheten att han vaktar är större ju konstigare främlingen är, om de tex bär någonting konstigt eller rör sig annorlunda. Problemet är att jag inte litar på att jag kan bryta hans beteende och att han potentiellt skrämmer okända människor.

När uppstår problemet?

Problemet uppstår främst då vi varit på samma plats en stund. Jag kanske har lagt ner kameraväskan och plockat upp kameran för att fotografera, eller så har vi satt oss på en filt för att fika. Sitter vi intill en gångväg där det går mycket folk är det inga problem, men om det varit folktomt i flera minuter och en avvikande främling kommer gående, då skäller han och rör sig mot främlingen.

Varför uppstår problemet?

Jag tror att det är en del revirtänk med i bilden, eftersom vi aldrig har problemet när vi promenerar eller befinner oss i gemensam rörelse. Jag får också ett oerhört stresspåslag vid hans första skall och spär säkert på känslan av att det här är farligt. 

Varför är det ett problem?

Den viktigaste frågan, tycker jag. Vi har lätt att se problem i allt, men VARFÖR är det ett problem?
Fidels vakt är ett problem för att jag inte alltid vågar ha honom lös. Han får ett mer begränsat liv och jag får ett mer begränsat hundliv. 

Hur reagerar jag?

Tyvärr är min reaktion allt annat än klanderfri. Jag blir oerhört stressad av att han skäller mot människor. Jag vill absolut inte att någon människa ska uppfatta min hund som ett hot och tyvärr gör det att jag får ett oerhört stresspåslag och förstärker hundens beteende.

Vad känner hunden? 

Fidels tankar: Oj. Någon konstig typ kommer. Jag säger till matte att den är här, jag säger till den att hålla avstånd. Oj oj oj vad matte blev stressad, det här måste vara farligt. Nej, jag kan inte komma på inkallning just nu, det står ju en farlig galning tio meter bort. Ska du vara så rädd måste jag skydda oss! OROA DIG INTE SIMPLA MÄNNISKA, I MINA TASSAR ÄR DU TRYGG! Men okej. Jag kommer då. Men hen står kvar där. Hen är nog farlig ändå, och lite läskig. Okej. Men koppla mig inte. Nej, jag kan inte ligga ner, då ser jag inget. Om jag bara reser mig lite, NEJ, jag kan inte ligga ner just nu. Okej, bra. Den går bortåt ... yes, jag skrämde bort den! 

Vad känner jag? (Från första skall till kopplande är det kanske 20 sekunder)

Fan. Tänk om människan är jättehundrädd. FIDEL, KOM HIT! Tusan. Inte lät jag bestämd, snarare desperat. Och människan ser att jag inte har koll på min hund. Tänk om han springer dit och skrämmer livet ur människan och hoppar på hen så hen ramlar och slår huvudet i berget .... FIDEL, HIT! NEJ HIIIT! 
Bra. Han vänder sig mot mig. Okej, slappna av nu, visa hur bra det är att han kommer till dig. Går inte. KOM DÅ! Bra. Han kommer. Nu håller jag hunden i nackskinnet och tar han till kopplet. Lägg dig då. Släpp det.

Vad är min absoluta drömbild?

Givetvis har jag en perfekt utopisk hundbild där vi går harmoniskt bredvid varandra. Han kan alltid vara lös och lyder alla kommandon. Jag är  trygg, avslappnad och harmonisk och litar på att  ingenting kommer hända. Jag litar också på att jag kan bryta honom om någonting ändå skulle hända. 

Varför är det inte rimligt?

Kopierat från SASK:
Uppförande/karaktär: Rasen är en intelligent arbetshund med utpräglade vall- och vaktinstinkter. Den skall vara en trogen kamrat och ha uthållighet att arbeta hela dagar. Rasen skall ha ett jämnt humör, vara vänlig och sällan grälsjuk. Den kan vara något reserverad vid första mötet med obekanta.
Fidel gör alltså precis det han avlats för. Jag kan inte begära att det ska försvinna, och Fidel kommer troligtvis aldrig vara helt fri från sin vaktinstinkt. Däremot kan jag förhoppningsvis kontrollera det bättre själv, och på så sätt få det att funka.

Vad är en rimlig drömbild?

Min rimliga drömbild är delvis lik min drömbild. I min rimliga drömbild är jag också trygg avslappnad och harmonisk. Jag litar på min egen förmåga att kontrollera hunden och kan göra det med såna precision att främmande människor snabbt ser att jag har hunden under kontroll. 
Ett trevligt scenario vore ett stensäkert ligg, så att jag kunde lägga honom ner så snart han såg något att vakta på. Då kan han fortfarande ha koll, jag kan snabbt ta mig till honom och koppla om nödvändigt och den vi möter ser att jag har koll på hunden.

Hur ska vi nå dit?

Träning, såklart. Att få til ett superskarpt ligg kan vi träna på överallt, och jag ska nog också engagera mina träningskompisar i att hjälpa oss och gå omkring i konstiga kläder och bete sig konstigt. Då kan jag känna mig trygg med att ingenting händer och se att hunden lyssnar bättre än vad jag tror. Jag är ännu ej säker på exakt hur vi ska lägga upp träningen, men vi ska helt klart jobba fram en ordentlig träningsplan.


Om någon i Stockholmsområdet behöver en figurant till något hjälper jag gärna till med det om ni vill figurera konstig i vår träning!

Perfekt Promenad

Idag fick jag glädjen att gå från jobbet redan klockan nio, efter att ha jobbat i bara två timmar. Så jag och hunden tog en stärkande långpromenad tillsammans.

Jag ska säga er att vi verkligen inte alltid uppskattat proemenader tillsammans. Vi är överens om mycket, Fidel och jag:

- Hur snabbt vi ska gå 
- Hur länge vi ska stanna och nosa på den där fläcken
- Vilka hundar vi ska hälsa på (alla tycker Fidel)
- Vilka vattendrag vi ska bada i (alla tycker Fidel)

och så vidare.

Men. Idag var vi för en gång skull i perfekt harmoni. Vi anpassade oss båda, lyssnade och hade ett par supertrevliga timmar. Dessutom tog vi ett par korta, kravlösa lydnadspass lite här och var och allt gick bara finfint. 

Varför gick det bra idag? 
Jag var pigg, lugn och glad. Jag hade alltså en bra energi som jag kunde föra över till hunden. Vi hade tack vare mig en väldigt låg stressnivå genom hela promenaden och de gånger han gick upp, som vid ett hundmöte, kunde jag snabbt lugna honom. 

Vi hade också ett par superfina hundmöten, helt utan problem. Han går fortfarande upp lite i stress men håller numera kontakt med mig utan att försöka streta mot den andra hunden.

Såna här promenader har vi verkligen inte varje dag, men jag ska försöka ta med mig de bra sakerna härifrån och rannsaka mig själv de dagar det går sämre och fundera ut hur det kommer sig. I regel är det ju faktiskt så att det är vi människor som orsakar hundens fel. 


Perfekt fotgående



Ibland är det nästan deprimerande hur ALLA verkar ha så jävla perfekta hundar och varenda bild som visas på internet skriker kontakt, kontakt, KONTAKT! Wow vilken superkontakt jag och gullehunden har. Vilken sammanhållning. Vilket team. Vilket fritt följ!

Så ser såklart sanningen inte ut. Såhär ser sanningen ut. Promenad rakt in i hunden som inte hänger med i svängen och Fotposition helt åt fanders. 

Tack människa. Jag är nöjd här bakom dina vader! 
//Fidel