2014 i bilder del 1
Dimma och snö
Dessa två bilder nedan är tagna med en timmes mellanrum.
Julkort med Keean
Hunden och den psykiska ohälsan del 2
Jag har bättre och sämre perioder. Under sämre perioder blir även de roligaste aktiviteter ett stressmoment. Jag blir mer rutinbunden och minsta avvikelse från schemat kan kasta omkull en hel dag för mig.
Hunden är med mig i dessa perioder, och han mår dåligt. Han mår dåligt av att inte få så mycket stimulans som han behöver, han mår dåligt av att jag lätt blir irriterad och arg. Fidel och min sambo är de två som får en sämre vardag till följd av mitt dåliga mående.
Samtidigt är det just dessa två individer som rycker upp mig. Amadeus hjälper mig att planera och strukturera och han hjälper mig med vardagliga saker såsom tvätt, disk och matlagning. Fidel hindrar mig från att ligga i sängen en hel dag. Han tvingar ut mig och hur dåligt jag än mår tar vi ändå minst tre promenader om dagen. Han hittar på lustigheter och han får mig att skratta.
Nu är en sämre period. Vissa dagar blir det inte mer än kisspromenader runt huset. Orkar jag jobba två timmar är det en bra dag, och samtidigt hopar sig stressmoment och deadlines. Kurser som ska avslutas, julaftnar som ska planeras och vänner som ska träffas. Ja, till och med att träffa vänner är ett stressmoment.
Fidel och jag har inte tränat ordentligt på månader. Jag kan ärligt säga att han inte får vad han behöver just nu. Och det är skitjobbigt att jag har inte energi att ge hunden vad han behöver. Med facit i hand så borde jag tagit en mindre krävande ras, för jag visste redan då att jag har perioder av sämre mående där jag inte kan ge hunden allt som krävs.
Å andra sidan är han nu två år och har fått en bra grund. Vi kan träna trick några minuter inomhus. Han får äta ur sin kong och får mycket råa ben att gnaga på. Även om det är tungt nu så vet jag att det kommer en bättre period, och då ska vi lägga spår och börja träna ordentligt inför bruksappellen. Kanske tävlar vi i vår. Kanske tävlar vi aldrig. Jag vet inte för jag kan inte förutse mitt mående.
Vi är oerhört många som lever med psykisk ohälsa idag. Och vi måste börja prata om det. Jag ska prata om psykisk ohälsa varenda jävla dag tills ingen enda människa höjer på ögonbrynet. Vi måste prata, tills ingen enda människa känner skam och skuld över att inte orka med livet. För det är faktiskt lättare att orka om man inte känner skuld och skam.
Rasbyte
Fantastiska, skitjobbiga aussie |
Det var inte alls lätt att komma fram till det. Jag har väl egentligen vetat länge att jag vill komma längre med Fidel innan jag skaffar en tävlingshund till. Inte ta en viss titel eller så, men jag vill ha mer kunskap och erfarenhet. Aussien är en fantastisk ras, men jag har inget behov av två arbetande, krävande hundar just nu.
När jag skaffade Fidel hade jag en lista på raser jag kunde tänka mig. Aussien var inte på den listan - den är ju ingen nybörjarhund, och jag skulle inte bli en av alla naiva unga hundtjejer som kaxigt skaffar en superkrävande hund hon inte kan hantera ordentligt. Sen såg jag annonsen att Fidels föräldrar blivit parade, och jag tänkte att det skadar ju inte att höra av sig. Jag var helt beredd på att få ett nej, men jag fick inget nej - jag fick en Fidel.
Trots att jag faktiskt köpte hund från den första uppfödaren jag besökte var det ett långt arbete bakom rasvalet. Jag visste väl vad jag ville ha och vad jag själv kunde erbjuda. Men nu i efterhand när jag verkligen vet hur det är att ha hund har mina kriterier och förutsättningar förändrats, inte minst för att jag faktiskt redan har min tävlingshund.
Det är inte lätt att byta ras. Vilken ras jag än hittat och gillat skriker någon av mina hundvänner "neeeej, inte den rasen". Och när vi pratar om vad jag vill ha blir det ofta så att jag kommer tillbaka till aussien;
"Okej, jag vill en lättare och mindre hund. Kanske dvärgpudel, men de är så oerhört små, dansksvensk gårdshund då, jo, de är lagom, men de känns ändå så terrierlika, och ska jag ha en så stor hund kan jag lika gärna ha en labbe. Men tänk om den saknar trycket som Fidel har, jag vill ändå ha en hund med ordentligt tryck. Kanske aussie?"
Dessutom finns det i brukshundsvärlden en sådan prestige att skaffa fler brukshundar, gärna en handfull redan inom några år. Det skall grundtränas och satsas och tas championt. Jag tyckte det var skitkul att tävla trots våra ringa poäng (86/200 i lk1 - jag har glömt att skriva om det men det är på g!) och ska absolut göra det mer, men jag vill inte stressa. Just nu har jag för mycket med skolan för att vilja ha den pressen att träna med tävlingsfokus.
Så nästa hund blir en liten, lättlärd, framåt hund. En hund som kan hänga med mig och Fidel var som helst, men som inte kräver massa aktivering för att må bra. Jag ska definitivt ha en brukshund till men inte förrän jag känner att jag och Fidel är helt samspelta. Jag vill ha kontroll över honom i koppel, kunna styra hans skärpa och kontrollera hans stressnivåer bättre. Dessa 'problem' stör oss inte i vardagen idag, men hade varit riktigt jobbiga med två stora, krävande hundar.
Foton på oss!
Nytt objektiv och gräsänder
En dag i spårskogen
Vallning
Att pröva vallning var till stor del en oerhört uttröttande och förvirrande upplevelse för både mig och Fidel. Vi hade duktiga instruktörer som stod vid kanten av fållan och sa vad jag skulle göra. Gå utmed kanten, bra, fint, byt håll nu. Om jag förstod det rätt var målet att han inte skulle stirra på fåren, efter som detta stressar dem. Målet med vallningen är ju att lugnt flytta fåren utan onödig stress.
Första gången jag släppe honom kändes det helt åt fanders. Hunden sprang runt förvirrad och fåren sökte sig till mig. "Rör på dig, se till att hålla dig i rörelse!" ropade instruktörerna men det är inte så lätt när du har sex får som trycker emot dig.
Efter första gången i fållan var jag trött, förvirrad och helt slutkörd i huvudet. Det kändes inte alls som att vi gjort något vettigt - ärligt talat, hade något mer hänt än att jag blev mosad av stressade får?
Då vi var först fick jag tillfälle att titta på de andra medan jag smälte mina intryck. Alla hundar var nybörjade och hade olika teknik. Fidel var till exempel den enda som försökte göra lekinviter till fåren. Andra skällde mer, vissa var heta och rakt på och andra höll avstånd. Vid flera tillfällen gick instruktören in med sin hund för att hjälpa till att hålla fåren i rörelse. Jag vet inte om det var någon tröst, men de flesta av oss hundägare såg oerhört förvirrade och tafatta ut i fållan. Vallning är inte helt enkelt.
Sedan blev det i alla fall fika och innan jag visste ordet av var det dags för oss att hoppa in i fållan igen.
Denna gång kändes inte lika förvirrande. Jag var mer med på vad som förväntades av mig och hunden, och Fidel verkade fatta att det inte var så kul att stirra som en galning på fåren. Då får man ju inte göra mer än gå utmed staketet. När jag fick pröva att släppa honom var jag redo, höll mig i rörelse och försökte undvika att bli mosad samtidigt som jag skulle kontrollera hunden.
Nu vill jag ta en paus och påpeka att en hund som vallar inte är helt lätt att styra. Det är starka instinkter, och vanliga, glatt klingande vardagskommandon räcker inte långt i fårfållan på en hund som inte vallat förut. Lösningen var inte arga ramsor utan kroppsspråk. För att dra ner hans tempo var jag tvungen att verkligen gå in med hundra procent tydligt kroppsspråk och verkligen övertydligt visa "Hit, men inte längre".
Det häftiga var att det fungerade. Mot slutet av andra tillfället kunde jag röra mig med fåren utan att bli söndertrampad och gå in och bryta Fidel när han kom för nära fåren. Det är såklart oändligt mycket jobb kvar innan han på något sätt skulle duga som vallhund, men den förvånade tanken som virvlade i mitt huvud efteråt var "Wow, när kan vi göra det här igen?!".
Jag har dock ändå inte bestämt mig om vi ska satsa på vallningen. Jag vill hellre satsa på ett fåtal grenar än köra "lite av varje" och jag måste helt enkelt strukturera upp mig lite och fundera över vad jag verkligen vill.
Jag gillar inte vattenstämplar, men nu fick det bli så den här gången.
Nu är det höst!
Redo för höst och vinter
Nu är jag redo för vinter och höst. Dessa är mina första friluftsbyxor i kategorin dyra-men-underbara. 'Alla'andra har lundhags men jag har prövat flera olika modeller. Ingen faller mig i smaken. Istället blev det Haglöf. De sitter precis som jag vill och är bara underbara.
Och på bruksSM råkade jag beställa en Arrak-jacka också. Även den dyr men förhoppningsvis håller den många år. Och då blir det ju billigt i längden.
Äntligen slappnar hon av!
Jag blir så stolt över dig älskade människa |
Den sjuka människan och den passiva hunden
Någon gång under söndagen började sjukdomen komma smygandes. Det började med en nysning, lite täppt i näsan. Under måndagen blev allt värre men förvånad blev jag som trodde det bara var en vanlig förkylning. Måndag kväll spydde jag så det stod härliga till, och idag är jag nästintill sängliggandes. Så nu sitter jag här i soffan med en härlig kombination av förkylning och magsjuka.
Hundstackarn har skött sig exemplariskt. Saken är den att jag varit borta hela helgen och Fid har varit hemma med sambon. Han har fått ett par promenader men ingen vidare aktivering. Så nu är vi på fjärde dagen i rad utan någon som helst aktivering. Det går bra men jag försöker ändå ge honom lite underhållning. Vi körde ett 3 minuters klickerpass, och det var ungefär vad jag orkade i feberdimman.
Fidel underhåller sig själv. Han har fått ett märgben som till slut var intressant nog att tuggas på. Annars har han mest legat och sovit. Det enda jag märker på honom vid såhär lång passivitet är att han vaktar mer. Vid minsta lilla ljud flyger han upp med ett ylande morr-skall som är omöjligt att beskriva i ord. Om någon vill komma in och kidnappa Fidels febersjuka människa måste de minsann ta sig an honom först!
Jag frågade i en facebookgrupp om tips på aktivering och fick massa kreativa förslag på träning som funkar från vardagsrumssoffan. Fast min kropp är inte sammarbetsvillig nog ännu, så han får lugn träna passivitet någon dag till. Det ksa nog gå bra!
Bruks- och IpoSM
Nu sitter jag på vägen hem från SM i bruks pch IPO. Jag har varit del av team filma och har sött ena kameran till livestreamen. Väldigt roligt och lärorikt.
Jag passade såklart också på att kolla in utbudet hos alla utställarna. Idag köpte jag inget själv utan tittade bara inför morgondagen. Däremot fick jag en gratis korv vom og hundemat. De lovade mig också att ge ett bra pris om jag ville handla imorgon efter 14 eftersom de inte ville ha något kvar i frysarna på väg hem.
Svärföräldrarna fick ett koppel också. De har letat efter ett aningen längre än 1.80, svart läder med silverhake. Och tänk så hittade jag precis ett sånt.
Imorgon blir det shopping till Fidel. Ett par riktigt bra, hållbara kampleksaker står på inköpslistan. En 10 meter lång spårlina behöver jag också, så kanske blir det en sån med. Får jag tid över ska jag fotografera skyddet också. Superkul!
Hänga med Melinda och Win
Idag har galenhunden fått umgås med aussiekompisen Win. De två fungerade jättefint tillsammans, och det är så skönt att se att Fidel visst kan umgås med andra hundar - trots att jag inbillar mig att han har svårt för det.
Vi promenerade till vår rastgård där de fick hänga. De gick mest runt och nosade och tog det lugnt, medan vi människor åt kakor. Sämre kan man ha det!
Imorgon ska jag redigera bilder och förhoppningsvis hämta ut ett paket från zoozoo. Det innehåller en klotång, femtioelva miljarder klickers och en klövjeväska. Jag har länge velat pröva kurgo-väskan och se om det är någonting att ha. Jag har inga stora klövjeplaner men det vore smidigt om han någon enstaka gång kunde bära tex sitt eget vatten. Nu får vi testa på lite och se om det är någonting för oss. En utförlig recension kommer givetvis.
Perfekta bilder nr 2
På jobbet
Nu är hunden själv hemma då vi båda jobbar för första gången på ett par år. I höst får han vara själv. Jag jobbar ju bara halvtid så det kommer gå så bra.
Som vi kämpat med ensamträningen. Det släppte i julas och nu bara funkar det. Jag är ännu inte van och tänker katastroftankar om hur jag kommer hem och hunden är typ ihjälstressad. Men varje gång jag kommer hem är det till en munter, utvilad Fidel som inte visar det minsta tecken på att ha dött.