Kurs med Ecma

I helgen fick Ecma hänga med på kurs. Det är egentligen min vän Elin som går en kurs i hundspråk och kommunikation. Hon har också en aussiehane, Billy. Efterssom han och Fidel inte gillar varandra vill vi nu hemskt gärna göra rätt från början med valpen - därför bjöd Åsa som höll i kursen in oss att vara med så hon kunde se Billy och Ecmas första möte.
Mötet gick suveränt. Först höll jag valpen i famnen och Billy gick på lite avstånd och kunde lukta in i lugn och ro. Så småningom satte jag mig ner med valpen och sedan släppte vi henne också. Hela tiden hade vi instruktörer med och det kändes väldigt tryggt. Elin stod en bit bort och Billy var lös. Vi höll oss gående för att avdramatisera så mycket som möjligt. Billy luktade av Ecma och gjorde till och med en lekinvit. Ecma visade med hela kroppen hur liten och oskyldig hon är. Till skillnad från många möten jag sett mellan hundar var detta, och även många andra jag såg under dagen, väldigt lugnt. Under Åsa och Moddes handledning lät vi hundarna mötas på ett sätt de kunde känna sig trygga på samtidigt som hela gruppen observerade och analyserade hundarnas signaler. Vi fick höra att Ecma var en cool hund och Åsa trodde att hon kanske även kunde bli en brygga mellan Fidel och Billy så de kunde lära sig att tolerera varandra.
En annan riktigt bra sak från dagen var att mellan våra möten låg Ecma lugnt och tryggt och sov i bilen. När jag nervöst smög dit för att titta till henne öppnade hon ögonen, såg mig gå och somnade om. Tack vare detta kunde jag vara med större delen av kursdagen och jag fick se många intressanta hundmöten. Efterssom Fidel inte är helt avslappnad runt andra hundar var detta väldigt intressant och inspirerande för mig. Och gissa om jag blev glad när jag blev inbjuden även nästa kurshelg i augusti. Då ska Fidel också med. 
Efteråt var det en trött valp jag kom hem med som sov större delen av kvällen. Hon är bra på att sova valpen, som sig bör.

9 veckor gammal

Monster


Jag kallade ju valpjäveln för valpjävel redan innan jag skaffade henne, för att påminna mig själv om hur jävligt det kan vara. Och jävligt är det. Visst jävligt underbart, men inte enbart myspys och fluff.

Ecma väcker mig halv sex på morgonen med tänderna. Efter morgonkiss vill jag sova vidare, men inte hon. Här brukar vi också få ha en diskussion, hon med sylvassa tänder och jag med en trött envishet. 


Och hon älskar mattor. Att tugga på mattor. Att slita i mattor. Vad som helst bara de blir trasiga och ordentligt tilltufsade. Som tur är har hon ett enormt matdriv, så ett tuggben håller henne nöjd i flera timmar. Jag prövade också att lägga hennes mat i en kong - hon låg och slickade hur länge som helst, till skillnad från Fidel som bara går iväg.



Sakta men säkert

Ecma har varit hos oss i fem dagar nu. Det känns som om jag alltid haft ett litet tuggmonster i hälarna. Vi har lugna dagar ute i skärgården där vi bara går lite i skogen, leker och har det gottigt.

Fidel tycker fortfarande inte om valpen och valpen tycker ännu att Fidde är stor och läskig, men sakta men säkert börjar de ändå kompromissa och börja hitta någon form av samvaro. Fidel leker lite lugnare och Ecma vågar springa några steg efter honom innan hon vänder om och flyr undan hans lekattacker.

Mat däremot får de äta helt separat tills vidare, eftersom Fidd vaktar matskålen orimligt mycket. Om hon ens är nära så kastar han sig över henne utan förvarning. Det är inte okej att han känner sig så otrygg, så då får han äta ifred utan matglada valpar.



 Ecma följde med till jobbet för första gången idag. Jag jobbar på museumet på Ornö. Det är bara fyra timmar om dagen vilket passar oss alldeles utmärkt.

Hon satt i buren i personalrummet och sov eller tuggade på sitt ben. Någon enstaka gång ljöd hon upp i klagosång men hon tystnade snabbt och var väldigt nöjd. Jag fick ju vad jag bad om - en hund som gillar mat. Ett tuggben till Ecma i buren så är hon nöjd i en halvtimme, och sedan somnar hon och sover i två timmar.

Jag kunde dumpa valpen på min syster så jag och Fidel fick lite egentid. Vi passade på att ta en promenad i raskt tempo med midjebälte och dragsele så han fick jobba lite fysiskt. Det tror jag var skönt för honom. Han har varit lite förvirrad och mentalt uttröttad av att ha en liten här hemma. 


Rumsrenheten har varit helt oproblematisk. Jag plockar ut henne efter mat och sömn och hon gör det hon ska på gräsmattan. Vi går ännu upp en gång på natten, men jag hoppas kunna slippa det snart.

Däremot vaknar hon vid sju och har alla huggtänder redo. Efter en snabb in-ut-morgonkiss ligger hon och försöker bita på allt tills jag trycker in en tuggleksak i käften på henne. Det funkar bra om inte Fidel smyger förbi och bara tar hennes grej. Han gör så och hon bara lägger sig på rygg och låter honom. Jag tillåter det däremot inte, så om jag ser det får han snällt hålla sig på sitt hörn.

Tre dagar med valpen

Ecma och jag. Foto av Elin Selin.
På midsommarmorgon kom vi hem med henne, Stormo Backans Esther - eller Ecma som hon kommer kallas till vardags. Fidel var inte alls förtjust och antingen ignorerar han henne eller så ryter han ifrån om hon råkar komma för nära eller röra någonting som är hans. Ett par gånger har han gjort några osäkra lekinviter med nospuffar, men stackars Ecma som bara väger strax över 3 kg tycker bara det är läskigt.

Så kompostgaller och barngrindar är det som gäller här hemma tills vidare. Jag är dock inte orolig att det kommer gå bra. Fidel lugnar sig lite för varje dag, och jag måste påminna mig själv om att han varit själv här i två och ett halvt år utan att behöva dela med sig. En ny hund i huset - dessutom en liten bitsk ettrig jävel - är en stor omställning.

Annars är Ecma en behaglig valp. Hon är trygg i sig själv och har fötterna på jorden. Går jag på toaletten - inga problem, hon drar iväg och nosar på egna äventyr. Men hon är ändå följsam och lyssnar redan bra på sitt namn.

Hon är också ett riktigt matvrak. Jag önskade mig ju en matglad hund, men det här är ju bara överdrivet. Hon är helt spattig när det serveras mat och far runt, klättrar och gör allt i sin makt att komma åt maten. Jag försöker invänta lugn, men än så länge har jag fått ge mig vid att invänta en tiondelssekunds paus innan hon får äta.

Och hon är tyst! Fidd fick en liten utskällning första gången de sågs, och hon protesterar missnöjt när jag håller fast henne mitt i natten för att det är sovdags (Ecma tycker mitt i natten är bästa tillfället att fara runt och bita på ALLT med sina små sylvassa monstertänder). Men förutom det låter hon inte alls. Också väldigt olikt Fidel, och jag är helt förvånad över hur tyst hon kan vara. Detta ska jag se till att förvalta och hålla fast vid!

Jag är så glad att han är tjock


FIdel börjar bli tjock. Det syns inte mycket, men jag fick en smärre chock när vågen i djuraffären visade 27.9 kilo. Han som alltid legat strax under 25. Jag var säker på att vågen vi använde måste vara dåligt kalibrerad, men ett par dagar senare fick jag bekräftat av en ny våg. Han väger tjugosju komma nio kilo. Nästan tjugoåtta. Så vad är då bra med detta?

Jo, det bra är såklart att han går upp i vikt för att han börjar bli bra i magen. Han går upp i vikt för att han för första gången i sitt liv har ordentlig aptit.

Nu får han såklart inte gå upp mera. Tvärtom ska ett par av de där bonuskilona bort. Jag är dock inte alls orolig för det. Här i skärgården är han aktiv många timmar om dagen med spring, bus, lek, löpning, simning och massa andra roliga aktiviteter. Han kommer nå sin idealvikt utan problem. Sen måste såklart jag själv vänja mig vid en matglad hund och inte slänga i honom för mycket godis som helst "man får passa på idag när det duger".

Förut fick jag verkligen vara tacksam de få dagarna han över huvud taget tog emot mat och godis. Numera är han en normal, matglad hund. Jag får till och med köra bort honom från matbordet där han annars sitter och tigger.

Nu börjar sommaren


Sommaren har börjat. I fredags flyttade jag och Fidel ut till Ornö för sommaren. Fyra väskor hade jag. En till mig, en till kameran och två till hundarna. Vi ska hämta Ecma på torsdag så jag och Fidel njuter av våra sista lugna dagar tillsammans - bara vi två. 


Idag hade vi invigning på museet där jag ska jobba, och allt känns superbra. Vi kommer ha en sån bra sommar, hundarna och jag. Fidel bara ränner runt, håller koll på mina syskon, badar, nosar, tuggar sönder vedträn, rullar sig i gräset och har det gott. Jag jobbar, äter mat och blir förbenat solbränd. Jag har köpt en miniflytväst som valpen ska ha på sina första båtturer, och jag känner mig så redo - nu kan hon komma!


Bruksdag i skogen

Solen sken, fåglarna kvittrade och hundarna flåsade. Det var sommarens första ordentligt varma dag, och jag, Amanda, Maria och alla aussies var i Bagarmossens skogar för diverse bruksaktiviteter.

Vi började med upplet. Jag försöker jobba med att få ut Fidel långt ut i rutan direkt på skicket. Han vill ofta slänga nosen i backen och börja jobba någon meter ifrån mig. Detta beror delvis på att jag tidigare har styrt honom alldeles för lågt, så nu jobbar jag på att visa honom att "där, långt långt borta, där ska du jobba". Och jag peppar också upp honom och skickar honom med fart och energi.

Jag är jättenöjd med hur han jobbade. Näsan var påslagen och han var snabb och effektiv och kom in med alla föremål rakt till mig. Utom fleeceflätan som visst var för äcklig för att alls hålla i munnen. Jag prövade att ge honom den ett par gånger efteråt, men han totalvägrade.





Amanda höll i kameran och tog några bilder på oss, tack!
Sen skulle vi gå spår, trodde jag. Men på vägen från uppletet klev jag rejält snätt, knäckte till foten och slog i knät i en sten. Så jag valde att avstå spåret. Amanda gick med Fidd, men han var trött och slö och jobbade inte riktigt så bra som han faktiskt kan.

Hur som haver så var det en väldigt trevlig dag, som alltid. Och mitt enorma blåmärke bär jag som en trofé och en påminnelse om hur bra Fidd var i uppletet.


Innan valpen kommer

Jag ska inte sticka under stol meed att jag i viss mån hellre hade väntat med valp. Fidel är två och ett halvt år nu. Han börjar mogna och mycket börjar falla på plats men jag känner att han skulle behöva nåt halvår till egentligen. Dessutom har vi en del jobbiga beteenden jag inte vill smitta över på en ny valp. Men nu föll sig omständigheterna så att det ändå bli valp nu, och jag ångrar inte beslutet.


Och detta är ju valpens syster, inte alls min valp, haha.

Hon flyttar in om två veckor. Jag kommer inte hinna uträtta underverk med Fidds under de sjutton dagarna, men jag kan medvetet lägga fokus där jag tror att det gör mest nytta. 

Först och främst jobbar vi med skallen inomhus, och hans överdrivna beteende vid dörren. Jag vill inte att han ska larma alls, men jag vill att lärmandet ska vara mer kontrollerat än det är nu. Så vi jobbar med att ombetinga dörrklockan. Den betyder inte alls besök, den betyder bara godis!

Koppeldragandet är en annan sak vi hårdkör nu. Han börjar faktiskt bli helt uthärdig att promenera med, både lös och i koppel. Vi tränar såklart också massa kontakt, för att riktigt banka in i huvudet på Fidel-stackarn att jag är världens mest intressanta filur. Förhoppningsvis kommer mitt fokus dessa två sista veckor ge mig bra förutsättningar att börja livet med två hundar.