En synskadad hund


Idag har Atti bott hos oss i sexton dagar. Hon har fått motion och bra mat och har redan gått ner mer än ett halvkilo. Det som förut var kompakt är nu lös hud. Vi har förstås en lång väg kvar innan hon är normalviktig, men ett steg i taget.

Vi insåg ganska snart att Atti inte riktigt såg som hon skulle. Hon känner sig ofta fram med tassen och när hon ska dricka börjar hon dricka långt ovanför vattenytan och sänker sedan huvudet tills tungan slår i vattnet. Veterinären vi besökte förra veckan påpekade att hon har pigmentfläckar på ögonen. Hon kunde inte ge någon närmare prognos, utan vi har istället bokat tid hos en ögonspecialist nästa vecka.

 

I rätt ljus syns det väldigt väl en grumlig hinna som täcker större delen av pupillen på båda ögonen. Exakt hur dåligt hon ser, och om vi kan göra något för att hjälpa henne, får vi se på onsdag.


Detta förklarar också varför hon tappar bort mig så snart jag är ett par meter bort. Om jag kallar in från långt håll springer hon ett par meter, sedan stannar hon och vrider på huvudet väldigt förvirrat. Idag började jag att istället ropa och sedan fortsätta göra ljud och vifta tills hon såg mig. Det funkade bra. Nu vet vi hennes förutsättningar och kan anpassa oss.


Trots övervikt, dålig kondis, öroninflammation, stela ben, och riktigt dålig syn är hon en skitrolig hund. Nyfiken, framåt och glad. De få saker hon varit skeptiska mot, till exempel dammsugaren, har hon accepterat två minuter senare. Jag som är van vid lite mer nerviga Fidel blir lika förvånad varje gång. Lilla tunnan.

Det blev en mops


Tillåt mig presentera Atti. Hon är allt jag trodde att jag aldrig skulle ha i en hund, och det är faktiskt ganska mysigt.Så låt mig förklara hur det kommer sig att vi har en tjock, otränad mops här hemma.

Atti tillhör en släkting till oss som blivit gammal och inte riktigt kan ge henne vad hon behöver. De har flera mopsar så nu har vi tagit Atti på långlån och förhoppningsvis kan vi också omplacera ett par av de andra hundarna. Så om du känner någon som är seriöst intresserad av en mops får den gärna kontakta mig, men läs först nästa stycke då detta är ett gäng mopsar som kommer kräva lite arbete.

Atti vägde 9,8 kilo när vi hämtade henne, och hon är egentligen en ganska liten mops. Det är väl 3-4 kilos övervikt minst som vi behöver jobba bort. Hon är inte rumsren, och vi har fått hålla efter nosveck och öron som båda haft svampinfektioner. Hon är inte heller rumsren, då föregående ägare tyvärr blev så dålig att hen inte orkade ta ut hundarna. Hon är också väldigt ovan att vara ensam, och hittills har jag inte kunnat lämna henne alls.



Vi hämtade Atti för tio dagar sedan. Då var hon skeptisk till det mesta, men det är häftigt att se hur hon har kommit över saker hon visat osäkerhet inför. Det första jag gjorde var att byta mat från Royal Canins bantningsfoder till barf. Inga torrishundar hos mig!

Atti har i tio dagar fått 4 bullar mush och en halv skopa Ziwi Peak. Det senare för att vi ska ha träningsgodis men ändå hålla koll på hennes diet. Hon har också fått regelbundna promenader för första gången på länge. Vi har redan sett många framsteg och det kommer nya varje dag!
  • Hon har gått ner 400 gram hittills.
  • Nosvecket stinker inte längre infekterat.
  • Pälsen stinker inte längre stress.
  • Andningen är bättre, om än inte bra.
  • Vi har börjat behandla infektionen i öronen.
  • Hon är lugnare inne.
  • Rumsrenheten går allt bättre. Snart kissar hon nog frivilligt ute.
  • Hon blir alltmer rörlig och väljer oftare att springa framför mig istället för att lunka snett bakom.
Kort och gott är det en gladare mops nu, och det är jag väldigt glad för. Detta är verkligen inte den sorts hund jag vill ha, men jag börjar ändå tycka om den lilla alltmer. Så kanske får hon stanna - den som lever får se!

Om någon vecka ska vi börja ensamträna. Sannolikt hämtar jag hem en mops till snart som får bo här en liten stund i väntan på omplacering. Det är väldigt tråkigt att behöva ta dem från det nuvarande hemmet, men när hundarna inte mår bra och får vad de behöver är det nödvändigt. Så om någon är seriöst intressead av en omplaceringsmops som är väldigt trevlig men har en del olater får den gärna kontakta mig.

Elin Selin har givetvis tagit de fantastiska bilderna.