Är det bra eller dåligt?

Ecma är väldigt intresserad av hundböcker. Både denna och "Med sikte på tian" har hon tuggat i sig. Jag antar att det är ett bra tecken?

Barfboxen från Gröna Gårdar


Äntligen kom jag till skott att pröva barfboxen från Gröna Gårdar. Det finns två olika, köttboxen med köttputs och senor, och denna - benboxen. Jag köpte 14 kg ben vilket var två såna här lådor. Det kostade 330 kr, eller ungefär 24 kr/kg.  Jag är väldigt nöjd med innehållet. Benen är rejäla och köttiga. Det fanns en hel del olika sorter och storlekar, och alla ben verkar mer eller mindre ätbara.

Det var också lätt att styckfrysa. Jag lyfte ut hela den blåa påsen ur kartongen och la den direkt i frysen. Sedan tog jag ut och skakade om påsen några gånger så de inte frös ihop. Så nu har jag 14 kilo styckfrysta ben i min frys.


 Här är ett urval av benen. Ungefär såhär såg det ut. Det var mycket revben, vilket jag gillar. De är precis lagom för mina aussies. Vissa bitar hade ganska mycket fett men över lag är jag nöjd med köttigheten.


Jag fick hjälp av både Fidel och Ecma att packa upp. De är lite benägna att försvara resurser båda två, så därför fick de hjälpa till med en låda var.
Fidel plockade upp ett revben och lade sig nöjd att tugga ... Ecma däremot.


Ecma plockade upp en bit i taget, smakade en tugga och plockade sedan en ny bit. Efter sex bitar fick det vara nog, och jag plockade in allt och lade maten i frysen. De fick behålla varsitt revben att tugga på. 

Jag är väldigt nöjd med innehållet. Det var precis såna ben som jag vill ha, och dessutom till ett bra kilopris, med tanke på att det är från ekologiska kor. Så detta kommer jag definitivt beställa flera gånger. Gröna Gårdar levererar varannnan vecka till butiken Cajsa Warg på söder, men nu har vi ben för ett tag framöver!

En bra promenad

Jag har knappt promenerat hundarna tillsammans senaste månaden. Den största anledningen är såklart min egen bekvämlighet, men det är också några andra faktorer som väger in i beslutet:
  • Ecmas hundfixering . Hon skäller fortfarande på hundar. Det går enkelt att bryta och omleda, men jag behöver ha full fokus på henne för att lyckas tajma rätt.
  • Fidels nosande. Fidel gillar att nosa och dra. Vi jobbar massor med att "bara gå" men han kan fortfarande få en vittring och flyga iväg som en pil mot nån spännande doftfläck. Med bara honom kan jag hantera det, men båda är det jobbigt.
  • Fidels smärta. Han börjar bli så bra och glad nu Fidel, men han har fortfarande dåliga dagar. Då är han disträ och lättirriterad, och framförallt reagerar han väldigt starkt om Ecma går igång och skäller på något. När jag lugnat Ecma är han fortfarande i gasen.
Så jag väljer mina dagar med omsorg, och promenerar med båda när jag känner att jag själv är väldigt lugn och sansad. Här om dagen var en sådan dag, och det slutade med att vi promenerade i mer än en timme med lösgående i skogen varvat med koppelträning, och det gick kanon. Vi hade ett trångt hundmöte där Ecma gick igång, men då gick Fidel iväg och nosade och låtsades som ingenting.
Senaste veckan har jag haft koppelfokus och verkligen gjort allt för att koppelpromenaderna ska vara precis det jag vill, och det ger tydliga resultat. Främst stannar jag när de drar. Ofta behöver jag samla mig själv, efterssom jag snabbt går upp i stress vid störningar. Jag är väldigt störningskänslig och den som måste jobba mest, helt klart.
Ecma är väldigt följsam och har ett orimligt högt matdriv, så hon är lätt att jobba med. Hennes första reaktion när hon ser hundar är fortfarande ofta att tokskälla och dra ditåt, men jag börjar se ibland hur hon faktiskt vänder sig och söker stöd hos mig. Det är fantastiskt att jobba för någonting och börja se små gilmtar av sitt mål - då är någonting rätt.

Återbesök Fidel


Tre veckor har gått sedan vi besökte fysioterapeuten Therese och i måndags var det dags för återbesök. Det är en lögn att säga annat än nervös. Tre veckor med stretching VARJE DAG, tänk om det inte blivit bättre? Tänk om han har nåt kroniskt som inte kan hjälpas? Det är svårt att inte få katastroftankar. Ändå har jag sett tydliga förbättringar. Han känns finare i stegen och valpen får vara lite närmare honom än hon fick förut. Han är också mycket rörligare vid stretchingen och känns mer harmonisk.

Prick klockan tre körde vi in på Therese uppfart. Vi skulle både kontrollera hur det gått och göra ett par behandlingar. Elektroterapin stimulerar först musklerna så att de slappnar av helt, och sedan stimuleras de igen så de drar ihop sig 'rätt'. Ultraljudsbehandling minskar inflammationerna. Ungefär så fattade jag det i alla fall.

Hur har det gått då?
Jodå. Generellt är han mycket rörligare i hela kroppen. Bäckenet som var mer än en centimeter snedställt sist på grund av snedbelastningen ligger nu spikrakt. Vissa muskler var inte så rörliga som förväntat, men det var för att jag missat några detaljer i stretchövningarna så de inte blev så effektiva som de borde. Vi gick igenom alla övningarna igen och jag fick veta vad jag gjorde rätt och vad jag kunde göra annorlunda.

Jag är så glad att jag åkte till just Therese. Hon tar sig verkligen tid att förklara så jag förstår allt vi gör. "Det får ta den tid det tar", säger hon, och det är så fantastiskt skönt. Jag har också flera gånger hört av mig med frågor och har alltid fått bra, utförliga svar tillbaka. Denna gång var vi där i nästan fem timmar. Jag förstår inte hur hon kan gå runt, för inte blir det någon vidare timpenning, men jag är så tacksam.

Efter två veckor stretching. Bilden säger egentligen ingenting mer än att han inte riktigt tar i med bakbenen än. Jag försöker dokumentera och se skillnaden över tid.
I och med att han är rörligare och har mindre ont har vi också fått okej att träna allt utom hård fysträning. Vi ska också backträna 1-2 gånger i veckan. Alltså gå upp och nedför branta backar. Fidel ska gå diagnalt med höger sida neråt, så han tvingas använda sitt svaga ben. Vi har redan kört ett pass och det var riktigt jobbigt - för mig. Fidel kämpade på även om jag märkte att han verkligen inte ville gå på diagonalen som jag tvingade honom till. Han är van att fuska sig undan att använda sitt högra bakben.

Så nu kämpar vi på. Vi ska fortsättningsvis stretcha varje dag. Det är kämpigt, men jag ser redan resultat och att låta bli är inget alternativ. Han ska bli smärtfri och han ska hålla sig smärtfri.

Jag gillar valpen MEN ...

Odjuret
I vissa delar av hundvärlden kan jag uppfatta att det finns ett stort behov av att framhäva hur fantastisk ens hund är. Det var ett perfekt rasval, en underbar individ och all träning bara rinner på helt perfekt. Jag är inte missunsam, men det är svårt att inte undra om allt verkligen är så perfekt som det verkar.
Jag är själv en ganska pessimistisk person. Jag utgår från det värsta och jobbar mig uppåt. Jag skriver också för att analysera och komma fram till saker - därför skriver jag oftast när det är dåligt. Handlar det här om inställning? Att de som skriver om perfekta hundar och klockrena träningspass har en bättre attityd än vad jag har? Vi kanske har samma vardag men har valt att framhäva och fokusera på olika saker?
 Jag gillar valpen, hon är skitkul och jag ångrar inte en dag att jag skaffade henne. Men hon är skitjobbig på promenader, efterssom hon tycker att varenda hund vi möter ska skällas ut. Tyvärr bor vi i stan och jag kan inte undvika hundar. Och det är pissjobbigt. Fast vi jobbar varje dag och fast det blir jättemycket bättre är det pissjobbigt.
Och det får vara pissjobbigt. Jag får fokusera på det negativa. Jag får vara arg och bitter och be valpen fyrtiotusen gånger att dra dit pepparn växer, fast med snäll röst så hon ej fattar. Så länge det inte går ut över hunden får jag tycka det är hur jobbigt som helst.
Jag får också vara bitter över Fidels skada och jag måste inte alls vara peppad och full av energi varje dag och känna "wow - tänk vilka möjligheter vi har när han blir frisk". Så länge jag gör mitt bästa och ger hundarna vad de behöver får jag faktiskt ha vilken jävla attityd jag vill. För vet ni vad. Just nu är inte mitt liv framtiden. Just nu är mitt liv en skadad hund och en hund som skäller på varenda hund vi möter.
Så låt mig vara bitter. Låt mig älta och låt mig säga att hundarna är pissjobbiga. Låt mig slippa se att det blir bättre och har blivit bättre. Ifrågasätt inte vad jag fokuserar på och vad jag har för attityd. För är det någonting som finns för mycket av i hundvärlden - särskilt på nätet - så är det pekpinnar. De flesta pekpinnar handlar om att vara positiv och se allting från den ljusa sidan. Men alla människor är inte positiva. 
Min slutsats är väl ungefär såhär:
Jag skriver oftast om negativa saker. Optimister skriver nog bara om positiva saker eller med ett tydligt fokus på framsteg. Ingen av oss är bättre eller sämre och det ena synsättet ger inte en bättre hundtränare. Ett överdrivet fokus - positivt eller negativt - är alrig bra men vi måste få vara som vi är och troligtvis skulle världen bli lite bättre om vi var lite mindre dömmande mot alla som inte är precis som vi själva.
De jobbiga djuren. Den skälliga och den skadade.

När hunden som inte kan prata har ont

Fidel kan inte prata, ända måste jag lyssna på vad han har att säga. 


I måndags var vi hos en fysioterapeut Therése Asplund med Fidel, efter ett par veckors vresighet och passgång (läs mer om hans symptom här). Efter en lång biltur kom vi fram till hennes stuga ute i skogen norr om stan.
Det först Therése gjorde var att titta på hur Fidel gick och stod. Hon satt på knä och jag fick gå med honom i skritt och trav fram och tillbaka. Jag har tidigare märkt att han passgår, men jag insåg inte hur mycket förrän jag försökte få honom att gå i vanlig trav. Det gick knappt, han ville verkligen inte.
Sedan gick vi in i stugan och Therése började känna och klämma på honom. Jag visste att han hade lite ont någonstans men jag blev ändå förvånad hur ont han hade. Efter en stund kunde Therése konstatera att hon trodde sig veta var felet satt, och kände efter på en liten muskel i höger bakben, och Fidel försökte hugga henne i handen, så ont gjorde det på honom när hon träffade rätt.
Therése berättade att Fidel har en gammal muskelskada i höger bakben. Han har troligtvis gått med den i större delen av sitt liv. Efterssom högerbenet gjort ont har han försökt använda vänsterbenet istället. Det är en enorm skillnad på musklerna i de olika bakbenen och hela bäckenet är snedställt av felbelastningen.


Kort sammanfattat har han ont - särskilt i bakbenen. Han har dessutom haft ont väldigt längre, troligtvis sedan han var cirka ett halvår gammal. Och nu när jag vet om det är det så självklart. Fidel vill helst inte hoppa alls. Och om han gör det ser det konstigt och obekvämt ut. Han liksom snarare lättar på framtassarna än skjuter ifrån med baktassarna.  Kloklippning har vi haft svårt för hela hans liv, och jag har särskilt beklagat mig över att han varit kinkig med baktassarna. Inte så konstigt när han har så ont. Sen har han alltid varit lite vresig mot andra hundar - även de han känner - som om han vill ha lite säkerhetsavstånd. Inte konstigt det heller.


Den goda nyheten är att det troligtvis kommer bli helt bra. Vi har till att börja med ett stretchingprogram för att få upp rörligheten i musklerna. Så varje dag går vi en timmes promenad på ojämt, mjukt underlag (typ skog) för att han ska tvingas använda alla benen, och sedan stretching. Om tre veckor har vi återbesök, och om stretchingen har gett resultat ska vi lägga upp en träningsplan för att återfå styrkan i bakbenet.
Vi är inte ordinerade strikt vila. Tvärtom är det bra att han rör sig, däremot ska han ha ordentlig uppmärvning och nedvarvning och framförallt inte pressas. Så all form av fysträäning är uteslutet. Även spår går bort. När Fidel går rör han sig snett för att avlasta så mycket som möjligt. Bara att gå rakt gör ont för honom, därför tänker jag även pausa den mesta lydnadsträningen. Kvar har vi lite nosgrejer och apporten, och trick med framtassarna. Istället får jag fokusera på valpen, men det är ju inte helt illa.
Foto: Elin Selin
Fidel kan inte prata. Jag har sett massa små tecken på att något varit fel sedan mer än ett år tillbaka, men jag har inte kunnat lägga ihop det förrens han började passgå och bli riktigt vresig. Hundar är oerhört bra på att trycka bort smärta och bara köra på. Tyvärr gjort detta att Fidel fick gå och ha ont väldigt länge.
Men nu ska det bli bra!

Fidel, vad är fel?

Fina Fidel, och oj vad annorlunda jag redigerade bilder för ett år sedan!
Jag har haft en olustig känsla den senaste veckan. Fidel har varit ovanligt vresig och gjort flera till synes oprovocerade utfall mot valpen. Jag skriver 'till synes' för jag tror inte att utfall är oprovocerade, bara för att jag själv inte ser orsaken. Dessutom har han varit lite disträ och känts allmänt frånvarande, även om jag mest skyllt det på att granntiken ska gå in i löp.

Jag har varit extra uppmärksam på hans humör, och övervägt att söka hjälp om det inte blir bättre inom nån vecka eller så. Trots allt så är valpen riktigt jävla jobbig - han kanske bara är förbannat trött på henne just nu. Jag snäser själv ifrån till henne ibland för att hon är så jobbig.

Men igår när vi promenerade insåg jag att han går passgång ibland. Dvs rör tassarna på samma sida parallellt. Detta är en typisk avlastande gångstil för hundar som har lite ont. Vissa hundar går passgång utan att ha ont men Fidel har aldrig gjort det, och kombinerat med hans vresighet mot valpen som bara blivit värre misstänker jag att han faktiskt har ont någonstans.

 Så jag börjar på måndag, hos en fysioterapeut. Jag vill börja där efterssom han visat så tydliga, plötsliga avvikelser i sitt rörelsemönster. Jag tror att vi kommer hitta orsaken hos fysioterapeuten, men om det inte sker blir det veterinärbesök senare i veckan.

Jag vill inte spekulera men såklart är jag orolig för vad det kan vara. Inte minst om det visas sig att det ligger nån gammal skada som han gått med länge. Ska det bli som med magen: Jag trodde min hund inte gillade mat men han var bara ständigt dålig i magen det första två åren av sitt liv. Kul liksom. Men det går ju inte att göra nåt åt annat än att göra det bättre för framtiden. Men å andra sidan, är det något som legat länge borde jag se positiva förändringar i hans beteende när det försvinner - och det är ju bra.

Jag vill inte spekulera säger jag och börjar spekulera. Men det är svårt att låta bli. 

Matglädje


Som många gånger tidigare nämnts har Fidel haft magproblem. Detta har bidragit till att han aldrig haft någon vidare matmotivation, och även nu när han är bra tycker han att mat är sådär kul.

Ecma däremot älskar mat i alla dess former. Jag kan ta upp en sten från marken och trycka in i munnen på henne. Wow så gott, en riktigt toppenbelöning för Ecma. Men jag är så ovan att kunna jobba med mat. Med Fidel har jag fått vara kreativ med lek och leksaker, och jag glömmer hela tiden bort att med Ecma kan jag faktiskt bara trycka in nåt gott i munnen på henne, så är hon supernöjd.

Ensamträningen till exempel. Ger jag henne en kong med mat i bryr hon sig varken när jag går eller kommer hem. Hon har sin mat och är supernöjd med den. Det är riktigt skönt.  Och jag glömmer bort det hela tiden, och måste dagligen påminna mig om att mat plötsligt funkar som belöning.

En hund och två


Jag försökte ofta ställa mig själv och andra frågan innan jag skaffade valpen - vad blir skillnaden på en och två hundar?

Några saker var självklart:
- Högre utgifter
- Fler hundar att aktivera
- De tyr sig mycket till varandra (på gott och ont)

Men det ingen berättade för mig var alla de små kompromisserna som funkar jättebra att göra med en hund som inte alls funkar med två. Till exempel i kopplet. Om en hund pendlar mellan olika sidor och rör sig lite runt dig gör det inget. Det är bara att byta hand du håller kopplet i. Med två hundar: Kaos.

Eller skälla på dörren. Det är lättare att stå ut än att träna bort med en hund. När två går igång är det inte lika kul. Det låter liksom arton gånger mer.

Generellt behövs tydligare struktur och inrutning när de är två, vilket också har resulterat i att Fidel är mycket mer lugn och harmonisk. Dessutom har han mycket mer driv på mat och godis nu när han har någon att konkurrera med.

Ecma växer

Jag har inte hunnit fota på sistone, så det får bli en gammal goding: monstervalpen.
Ja, att valpen växer var väl föga förvånande. Hon är nu drygt 4 månader gammal och väger in på exakt 11 kilo. Hon har tappat många tänder men har några kvar ännu.

Vi har flyttat tillbaka till stan efter en sommar i skärgården. Jag missade visst lite i miljöträningen där, och stackars valpen blev lite överväldigad när vi kom in till stan och det plötsligt var massa saker till höger och vänster.  Hon skällde på allt som var lite konsigt, mest människor och hundar.

Nu har jag jobbat aktivt några dagar med någon form av skvallerträning - ser du något konstigt, kom till mig och få godis istället för att skälla. Efterssom lilla damen kastar sig över varje bit mat som vore det den sista hon någonsin fick har det inte varit några problem att vända hennes fokus.

Vi grundtränar också inför en framtida brukskarriär. Mycket lekutveckling, växling mellan passivitet och aktivitet, fokus och bra attityd. Hon har också börjat att självmant hoppa in i fotposition ibland. Det har jag inte tränat aktivt alls, bara belönat när hon råkat hamna rätt. Men som den lilla godisgris hon är gör hon väl allt för att få tag på den där nedrans godisbiten. Att jag har godisväskan perfekt placerad på vänster sida kanske också hjälper lite.

Det går framåt i hennes och Fidels relation också. De är inte sådär ligga-nära-tajta som många hundar jag sett som bor tillsammans. De håller sig på varsin kant och verkar ärligt talat rätt ofta ganska opepp på något aktivt umgänge. Däremot är Fidel mycket coolare runt maten och med tuggben. Numera får Ecma ha sina saker ifred. Det är mycket skönt att slippa separera dem. Hon sa till och med ifrån här om dagen när han försökte svepa in och stjäla hennes grej, och han lyssnade jättefint och backade omedelbart.

Jag tycker den här valpen är skitrolig. Det börjar bli hund av henne. Hon har bra tryck och arbetsvilja och dessutom är hon otroligt belöningsmotiverad. Det ska nog bli något av den där.

Paket från Tuggmästaren

 Tuggmästaren hade en kampanj med fri frakt, så då passade jag på att beställa lite grejer till hundarna. I kartongen låg allt så fint inslaget i papper. Kanske inte det mest miljövänliga, men så trevligt det kändes att öppna paketet.

Mitt favoritmärke när det gäller hundtugg är det finska märket Rauh!. De är tillverkade i norden, älg-produkterna är ekologiska, och generellt känns det som lite renare och snällare tugg än många andra sorter. Det är också en av få tuggben som kräsna Fidel faktiskt gillar, även när han har lite sämre matperioder. Enda nackdelen med Rauh! är priset. Men för oss är det värt det.

Denna gång fick de älgchips och nöttuggpinnar. Båda sorterna har vi prövat förr och de är mycket omtyckta av hundarna.

Vi prövade också en tup Ezee treat, flytande godis. Jag har tidigare prövat Planet Pets flytande godis i deo-format. Ezee treat är istället en halvfast kräm i en tub, som en liten tandkräm. Det luktar inte särskilt illa, och kladdar inte alls. Ecma tycker den var kanon, men för kräsna Fidel dög den bara ibland.

Vi fick också smakprov på deras nya foder som jag ännu inte hunnit titta närmare på. Vi ger ju färskmat och kommer fortsätta med det, men jag använder lite torrisar som belöningsgodis ibland.


Skärgårdsäventyr


Vi har varit på skärgårdsäventyr till ön Borgen. Där fick hundarna springa runt på klipporna och gotta sig. Det blev lite frustrerande för Ecma som ännu inte riktigt hänger med i Fidels tempo, men över lag hade de kul. 


Fidel fick ett hårt spår. Ecma fick godis på rad på klippan. Fiddes gick sådär, som det ofta gör när jag inte är helt med själv. Vi hade planerat att åka till en annan ö och jag hade med grejer för upplet och spår i skog. Hårda spår har vi inte gjort mycket av  och jag var lite bitter på grund av resmålsändringen. Båda fick i alla fall jobba lite och de tog sig i mål.


 Och snart är sommaren slut. Imorgon är sista arbetsdagen, sedan återstår två veckor innan skolan börjar igen. Men redan nästa vecka börjar terminen lite smått. Jag och Fidel ska gå en lydnadskurs och jag ska vara hjälptränare  på två kurser på vår brukshundsklubb. Jag kanske även kommer gå instruktörsutbildning i höst vilket såklart ska bli jätteroligt.


Ecma har hunnit bli 16 veckor nu. Vi flyter mest runt, men småtränar lite på grunderna - byteslekar, omvänt lockande och lite sitt - stå - ligg.

Valpen


Valpen växer. Hon har hunnit bli nästan 16 veckor gammal, och väger strax över 9 kilo.  Långbent som tusan är hon men hon har växt ganska jämnt hittills. De senaste veckorna har hon blivit allt modigare och drar iväg längre ifrån mig på äventyr, men hon har också blivit lite mer reserverad och skäller gärna ut sånt som är konstigt. Den viktiga socialiseringsperioden där de bara är nyfikna mot det mesta är över, och det märks.

Ecma är inte överförtjust i människor. Hon gillar mig och min familj, och folk som är lugna och respektfulla. "Woooooow vilken söt valp" tycker hon mest är jobbigt, och hon föredrar att betrakta folk på avstånd. Så där behöver vi träna på att alla folk är ok, och att det är okej att inte hälsa på alla om man inte vill. För min del behöver hundarna inte alls gilla andra människor, så länge de inte är rädda för dem. Tvärtom tror jag det vore skönt med en jycke som inte var så översocial såsom Fidd kan vara.

Träningsmässigt inser jag att jag inte gjort så mycket. Samtidigt har vi kört lite nostarget, lite inkallning, och jag har uppmuntrat fotposition. Vi har lekt byteslekar och försökt få till lite stadga med omvänt lockande. Men mest har vi mest gått omkring och haft det trevligt. Vi har varit i stan, i skogen, vid vattnet, på bryggor, paddlat kajak och upplevt alla möjliga skärgårdsäventyr.

Vi har lagt lite minispår också, och hennes nos verkar faktiskt fungera helt okej. Så jo, vi har nog tränat en hel del ändå, fast det inte känns så.


Jag har också försökt tänka om träningen med Fidel. Jag kan fortfarande vara otydlig och ha dålig tajming när vi tränar, så där måste jag höja min lägstanivå och träna mig själv snarare än hundarna. Vi har också börjat jobba ordentligt på apporten. Fidel är ju tuggmästare. Sakta men säkert börjar jag se framsteg, och det är så kul, för jag är oerhört dålig på att jobba långsiktigt.


Och så är det redan augusti. Så snabbt tiden gått. Jag är ändå väldigt nöjd med sommaren, trots att den varit ganska grå. Vi har haft det trevligt och fått ett välförtjänt avbrott från storstaden.

Aussiegalleri.se

 Jag och många andra brukar säga att aussien är för snygg för sitt eget bästa. Rasen är oerhört mångsidig och ibland är det svårt att tro att två olika aussies faktiskt är av samma ras. Jag har ofta tänkt att det vore kul att dokumentera olika individer av rasen och göra någon form av sammanställning. Eller, rättare sagt, det vore roligt om någon annan gjorde det så att jag sedan kunde njuta av det utan att själv behöva göra arbetet.

En dag trillade jag in på Kelpiegalleriet och såg att någon gjort precis det jag ville ha, fast för "fel" ras. Så jag gick omkring och var lite avundsjuk och kände mer och mer "kan ingen ta tag i det här?!"

Att jag inte förrän för några veckor sedan nåddes av insikten är lite konstigt: Jag pluggar webbprogrammering, jag gillar att fotografera och jag reser ändå runt en hel del på olika hundevenemang. Jag får helt enkelt göra det själv. När fröet väl var sått gick det snabbt. Jag gick ganska omgående ut med idén i olika aussiegrupper, både för att få inspiration och för att projektet inte skulle rinna ut i sanden.

Självklart lurade jag med mig Elin också. Två kameror är bättre än en. Och nu rullar projektet. Vi har fotat ett tjugotal hundar och det blir fler hela tiden. Jag jobbar på med databasen, skripten och allt som håller ihop webbsidan, och Elin fotar hundar. Vi hoppas kunna lansera sidan på lördagkväll. Tills dess får gärna ni som är intresserade gilla facebooksidan. Där skriver vi om alla uppdateringar och postar även en hel del hundbilder. På www.aussiegalleri.se finns just nu bara en platshållare med lite information, men vänta på bara, om bara några dagar kommer aussiegalleriet finnas där att beskåda i sin fulla prakt!









Avundsjuka


Jag tror inte att hundar kan känna avundsjuka, såsom vi människor gör. De kan vilja ha en resurs, och de kan råka se att en annan hund/människa har resursen som de vill ha. Däremot tror jag inte att hundar kan tänka "åh, nu får någon annan det jag vill ha - fasen vad orättvist".

Tydligen är det många som tänker annorlunda, vilket jag får höra rätt ofta nu när jag har två hundar. Exempelvis tar jag inte med Fidel till jobbet för det mesta. Jag brukar lämna honom hemma. Han har det lugnare där och är trygg i mitt sovrum. "Men blir han inte avundsjuk om den lilla får följa med?"

Nej, jag tror inte att Fidel ligger och aktivt undrar vad Ecma gör och varför han själv blir exkluderad från alla dessa härligheter. Jag håller hundarna mycket isär nu, både för att ge dem egentid och för att Ecma är för liten att lämna längre stunder. Vill jag göra något utan hund måste Ecma ändå följa med. Och jag får ganska mycket kommentarer om det. Här om dagen utbrast min styvfar bestört "Nu måste Matilda var mer med Fidel, för han blir så avundsjuk annars!".

Jag har två olika hundar med olika behov. I perioder får de olika mycket tid med mig, men båda får alla sina behov tillfredställda. Jag tror inte att de har förmågan att jämföra utöver vad de ser precis nu. Så självklart står Ecma och är bitter när jag binder upp henne och tränar Fidel. Han får massa skoj och hon får ingenting. Men jag tror inte att den känslan varar längre än hon kan se det roliga.

Var ska vi lägga fokus?


Jag har funderat mycket på var vi ska lägga fokus - vilken sport vi ska satsa på. Även om mina nerver inte håller än vill jag tävla, i alla fall träna för tävling. För mig ligger brukset varmast om hjärtat. Jag gillar verkligen hur uthållig och mångsidig hunden behöver vara. Det känns som en riktig utmaning och någonting jag verkligen vill ta mig an. Fidel skulle defintivt klara apellspåret. På budföringen har vi lite klar och han hade nog inte fått godkänd poäng i lydnaden idag, även om de flesta momenten sitter.

Men så är det den där nedrans skotträdslan. Vissa dagar känns det jättebra. Här i skärgården bor vi nära en skyttebana och varje torsdag hör vi skotten. Förra torsdagen gick det jättebra, han var cool och avreagerade. Och idag låg han och hjässade inomhus och försökte bara hitta någon trygg plats att gömma sig på. Jag känner mer och mer att det kanske inte är värt att satsa på brukset med honom. Kanske kan jag få skotträdslan i schakt, men hur mycket är det värt? Det är inte kul att se sin hund så rädd att han inte ens vill leka med bästa bollen. Han bara ligger passiv och ser olycklig ut. Kommer jag någonsin kunna utsätta honom för skott med gott samvete, även om vi tränar skott med gott resultat?

Nej. Då får Fidel helt enkelt inte bli någon bruksare. Vi ska nog absolut starta apellen, i alla fall. Men som det ser ut i dagsläget vill jag inte utsätta honom för skott alls. Däremot fortsätter vi lägga bruksmässiga spår och träna upplet - för det är så nedrans roligt!

Så för Fidd ska vi lägga ännu mer krut på lydnaden istället. Jag ska komma igång och träna strukturerat, så ska vi starta ettan i höst. Mina nerver och min tävlingsovana är det som ställer till det för oss nu - mer än att han inte kan. Fidel är säker i de flesta moment, så vi ska träna störning, uthållighet och börja på momenten i de högre klasserna. Det har vi förresten redan gjort. Han har en fin fjärr ligg-sitt och vi börjar få till stå också.


Ecman Bäckman då?
Ja, då måste ju hon bli brukshund - såklart. Det känns fantastiskt att ha en hund att forma från början, nu när jag vet vad jag sysslar med! Haha. Vi har inte direkt börjat träna, bara gjort lite smågrunder. Vi har gjort mycket omvänt lockande efterssom hon är helt godisgalen och har svårt att behärska sig. Vi har kampat lite och tränat på loss och att det är kul att kunna med föremål till mig. Detta är någonting jag missade med Fidel, och det misstaget tänker jag inte göra om.

Hon får också vara uppbunden korta stunder när jag tränar lugna moment med Fidel, och självklart får hon vara med överallt, se på spännande saker och uppleva nya miljöer. Förhoppningsvis kommer detta lägga en trygg och stabil grund för en framtida brukskarriär.

Nu och då ...

Det är så mycket som är annorlunda från sist jag hade valp. Givetvis är de två olika individer, men jag är också ganska annorlunda som hundägare nu. Med Fidel var allt ett försök, ibland gick det bra och ibland gick det dåligt. Med Ecma vet jag vad jag vill och hur jag ska uppnå det. Jag är också väldigt mycket lugnare. Till exempel gjorde jag ingen stor grej av att hon var lite lös i magen en dag. När Fidd var dålig första gången hade jag smått panik - han kan väl inte dö av det här?! 

Ecma är också en väldigt enkel valp. Trygg och cool. Gillar allt - än så länge. Fidel var inte lika trygg i sig själv (och är det fortfarande inte tyvärr). Ecma kan jag lämna själv kortare strunder utan problem, och om hon får för sig att låta får jag inte totalpanik för det. 

Hon är snart elva veckor, och tänderna kliar som tusan, enligt lilla fröken själv. Detta tycker Ecma ger henne rätt att bita på allt. Vi hade många blodsdroppar på golvet sedan hon slet upp ett djupt jack i Amadeus öra, och ingenting går säkert från hennes vildsinta käft.

Det känns väldigt bra med två hundar. Just nu är de riktigt jobbiga att gå med, men förutom det går allt jättefint. De tycker om varandra (äntligen) och leker och kampar. Att träna med två hundar samtidigt är fantastiskt, och det flyter på så mycket bättre än med en. Det kommer bli så bra det här. Jag bara längtar tills Ecma vuxit på sig och faktiskt kan göra något vettigt.


Vem är Ecma?


Vi har haft henne hemma i drygt två veckor och det känns som hon alltid varit här. Ecma är en riktigt behaglig valp att ha och göra med. Jag skulle garanterat inte hålla med mig själv om du frågade mig tre på natten när valpen efter nattkissen vägrar somna men nu är det lunchtid och valpen sover vid mina fötter. Vi är på färjan och har åkt både tåg och buss. Alla har hon klarat galant.
Hon har både kamplust och föremålsintresse. Denna hund blir nog kul att jobba med så småningom. Dessutom är hon till skillnad från Fidd galen i mat vilket underlättar så mycket. Utom då vi ska äta och hon far runt som om hon ej fått mat på dagar. Det blir mycket omvänt lockande för den lilla och jag försöker få henne att fatta att lugn är vägen till mat.



 Det bästa med henne vilket säkert också kommer bli jobbigt om några månader är att hon är så trygg i sig själv. Hon kan lägga sig var som helst och ser hon att jag går noterar hon det bara och somnar om. När vi kommer till jobbet skuttar hon in i sin bur och ligger sedan där nöjd och sover eller tuggar ben större delen av dagen.
Hon är social men totalt ointresserad av vissa människor. Hon har träffat två andra hundar förutom Fidel och med båda dem var hon väldigt inställsam med bakåtstrukna öron och extremt snällt kroppsspråk. Tänk om hon kunde lära Fidd samma sak?!
De två börjar också förstå varandra. Fidd har insett att hon är här för att stanna och också att hon är en liten valp. Man måste inte vara extremt hård eller elak mot henne. En blick eller lite avvaktande kroppsspråk räcket gott för att valpen ska ta avstånd.



Myten


Det finns en myt att det går att fotografera en valp och en vuxen hund bredvid varandra med bra resultat. Men samtliga bilder som florerar på internet föreställande detta är givetvis fejk. Om både valpen och den vuxna hunden ser normala ut, och dessutom sitter eller står rätt och är skarpa - ja, då är bilden garanterat förflaskad.


En hund går jättefint att fota. Se på de små mörka ögonen. Posen, uttryckt. Okej, vi tar in den andra hunden också. Det blir nog bra. Samma söta charmiga uttryck nu då?!


Kurs med Ecma

I helgen fick Ecma hänga med på kurs. Det är egentligen min vän Elin som går en kurs i hundspråk och kommunikation. Hon har också en aussiehane, Billy. Efterssom han och Fidel inte gillar varandra vill vi nu hemskt gärna göra rätt från början med valpen - därför bjöd Åsa som höll i kursen in oss att vara med så hon kunde se Billy och Ecmas första möte.
Mötet gick suveränt. Först höll jag valpen i famnen och Billy gick på lite avstånd och kunde lukta in i lugn och ro. Så småningom satte jag mig ner med valpen och sedan släppte vi henne också. Hela tiden hade vi instruktörer med och det kändes väldigt tryggt. Elin stod en bit bort och Billy var lös. Vi höll oss gående för att avdramatisera så mycket som möjligt. Billy luktade av Ecma och gjorde till och med en lekinvit. Ecma visade med hela kroppen hur liten och oskyldig hon är. Till skillnad från många möten jag sett mellan hundar var detta, och även många andra jag såg under dagen, väldigt lugnt. Under Åsa och Moddes handledning lät vi hundarna mötas på ett sätt de kunde känna sig trygga på samtidigt som hela gruppen observerade och analyserade hundarnas signaler. Vi fick höra att Ecma var en cool hund och Åsa trodde att hon kanske även kunde bli en brygga mellan Fidel och Billy så de kunde lära sig att tolerera varandra.
En annan riktigt bra sak från dagen var att mellan våra möten låg Ecma lugnt och tryggt och sov i bilen. När jag nervöst smög dit för att titta till henne öppnade hon ögonen, såg mig gå och somnade om. Tack vare detta kunde jag vara med större delen av kursdagen och jag fick se många intressanta hundmöten. Efterssom Fidel inte är helt avslappnad runt andra hundar var detta väldigt intressant och inspirerande för mig. Och gissa om jag blev glad när jag blev inbjuden även nästa kurshelg i augusti. Då ska Fidel också med. 
Efteråt var det en trött valp jag kom hem med som sov större delen av kvällen. Hon är bra på att sova valpen, som sig bör.

9 veckor gammal

Monster


Jag kallade ju valpjäveln för valpjävel redan innan jag skaffade henne, för att påminna mig själv om hur jävligt det kan vara. Och jävligt är det. Visst jävligt underbart, men inte enbart myspys och fluff.

Ecma väcker mig halv sex på morgonen med tänderna. Efter morgonkiss vill jag sova vidare, men inte hon. Här brukar vi också få ha en diskussion, hon med sylvassa tänder och jag med en trött envishet. 


Och hon älskar mattor. Att tugga på mattor. Att slita i mattor. Vad som helst bara de blir trasiga och ordentligt tilltufsade. Som tur är har hon ett enormt matdriv, så ett tuggben håller henne nöjd i flera timmar. Jag prövade också att lägga hennes mat i en kong - hon låg och slickade hur länge som helst, till skillnad från Fidel som bara går iväg.