Idag har Atti bott hos oss i sexton dagar. Hon har fått motion och bra mat och har redan gått ner mer än ett halvkilo. Det som förut var kompakt är nu lös hud. Vi har förstås en lång väg kvar innan hon är normalviktig, men ett steg i taget.
Vi insåg ganska snart att Atti inte riktigt såg som hon skulle. Hon känner sig ofta fram med tassen och när hon ska dricka börjar hon dricka långt ovanför vattenytan och sänker sedan huvudet tills tungan slår i vattnet. Veterinären vi besökte förra veckan påpekade att hon har pigmentfläckar på ögonen. Hon kunde inte ge någon närmare prognos, utan vi har istället bokat tid hos en ögonspecialist nästa vecka.
I rätt ljus syns det väldigt väl en grumlig hinna som täcker större delen av pupillen på båda ögonen. Exakt hur dåligt hon ser, och om vi kan göra något för att hjälpa henne, får vi se på onsdag.
Detta förklarar också varför hon tappar bort mig så snart jag är ett par meter bort. Om jag kallar in från långt håll springer hon ett par meter, sedan stannar hon och vrider på huvudet väldigt förvirrat. Idag började jag att istället ropa och sedan fortsätta göra ljud och vifta tills hon såg mig. Det funkade bra. Nu vet vi hennes förutsättningar och kan anpassa oss.
Trots övervikt, dålig kondis, öroninflammation, stela ben, och riktigt dålig syn är hon en skitrolig hund. Nyfiken, framåt och glad. De få saker hon varit skeptiska mot, till exempel dammsugaren, har hon accepterat två minuter senare. Jag som är van vid lite mer nerviga Fidel blir lika förvånad varje gång. Lilla tunnan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar