"Oj, är alla dina?"



FAQ. Frequently asked question. En fråga som ställs ofta alltså. På sistone har jag fått höra flera gånger om dagen: "Är alla dina?". Detta med anledning av att jag promenerat runt med mellan tre och sex hundar, där alla, eller alla utom en är mopsar.

Så hur kommer det sig att jag gick från en aussie, till en aussie och en mops, till en aussie och FEM MOPSAR inom loppet av en månad? Svaret är empati. Jag råkade glömma bort att slå av empatin, och då blir det såhär. Jag har svårt att släppa saker, och vill att det blir gjort rätt och riktigt, därför tar jag ofta på mig för mycket. Nu har jag tagit på mig fem trasiga mopsar.


Lisa, Julie, Kinni, Misse och Atti bodde hos en äldre släkting till mig som varit sjuk och dålig i benen under en längre tid. Hon älskar sina hundar, men har inte kunnat ge dem vad de behöver. Nu blev matte tyvärr inlagd på sjukhus och då åkte jag omgående och hämtade hem hundarna. 
Tills vidare får de bo här hemma under tiden som vi tar tag i deras hälsoproblem och inväntar en mer permanent lösning.


Nu ska jag ge alla som läser detta ett tips: Skaffa inte fem hundar på en gång. Särskilt inte fem hundar som levt alltför åtsidansatta under lång tid. Ingen av dem är helt rumsren, ingen av dem är van att vara ensam,och generellt är de ganska oslipade - för att använda ett diplomatiskt uttryck. Dagarna just nu består av kisspromenader, rengöring av nosveck och riktigt simpel träning så som sitt och inkallning. Det går framåt sakta men säkert, och jag har fantastisk hjälp och stöd från familj och vänner. Dessutom har jag möjlighet att jobba hemifrån vilket var en förutsättning för att vi alls skulle kunna ta oss an dem.


I den brokiga skaran finns en del hälsoproblem att ta tag i. Gud välsigne försäkringar.

De är alla tikar mellan 4 och 10 år gamla. Fidel hanterar det faktiskt väldigt bra, förutom nu när Atti var i höglöp, men det är ju helt förväntat då han är lite översexuell. Annars går han mest runt och lär dem att man ska skälla på dörren, och hjälper mig att säga till om de inte beter sig.

Vet Fidel att mopsarna inte får slicka på besticken i diskmaskinen? För om de ens försöker så är han där och säger till. Lika så om de försöker tassa upp på soffbordet eller om Atti hoppar mot bänken. Antingen är han jävligt smart, eller så (troligtvis) blir han bara irriterad på att de rör sig och potentiellt hittar någon mat som han vill ha.


 Jag ska inte sticka under stol med att det är jobbigt. Den senaste veckan har det värsta varit att jag måste sova i vardagsrummet för att hålla isär Atti och Fidel. Som tur är har jag fått hjälp av vänner och familj att ta henne, så att  Fid får lite lugn och ro. Likaså behöver vi inte stå för några veterinärkostnader. Jag och min sambo gör jobbet, resten av familjen betalar.

Sannolikt kommer de inte att flytta tillbaka till nuvarande matte, utan blir omplacerade så småningom. Jag gillar dem, vissa mer än andra, men jag ska inte ha fem mopstikar och en aussiehane. Det är ett recept på kaos. Nu har de två yngsta varit iväg mycket hos olika jourhem, och de tre äldre här hemma och Fidel räcker gott och väl i hundväg för mig.

Vi kommer så småningom börja leta jour- och omplaceringshem, även om ingen är helt flyttklar i dagsläget. Men om du är seriöst intresserad och förstår att detta är hundar som kommer kräva en del jobb får du hemskt gärna höra av dig. 


4 kommentarer:

  1. Din mailadress?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!
      Vad gäller det? Jag är alltid lite skeptisk till att lämna ut min information till någon som inte verkar vilja lämna ut sin egen.

      Radera
    2. Okej tänkte på de hundar som sökte nya hem. Hur ska de som är intresserade kontakta dig?

      Radera
    3. Då förstår jag! Helt vettig anledning. Just nu har jag faktiskt en plan för allihopa.
      Folk i hundvärlden är ju rätt speciella så svårt att veta varför adressen efterfrågas. =)

      Radera