Den där jävla apporten

Dö pinne dö dö dö!

Ni får ursäkta mitt tråkiga språk, men så känns det. Den där jävla apporten. Det där jävla föremålsintresset.

Jag har haft turen att få en hund med stort föremålsintresse. Så pass stort att han vill ha alla föremål för sig själv och helst inte lämnar ifrån sig någonting. Nu efter två år har vi kommit så långt att han i alla fall kommer in till mig med det mesta, om än motvilligt.

Men apporten. Jag bara suckar.

Att greppa är inget problem, men allt han får i munnen rullar han bak till hörntänderna och trycker till. En gång splittrade han en apportpinne mitt itu på första tuggan.

En gång passade min kompis Fidel och när jag kom hem sa han "Alltså. Fidel visade att han ville ha sin leksak som låg uppe på pianot, så jag gav den till honom, den blev lite ... flisig". Gissa om det var apporten som han fick glädjen att tugga sönder?

När jag känner mig hopplös brukar jag läsa igenom den här listan: 101 Apporteringstips. Den ger mig lite inspiration och vilja att fortsätta. Men ärligt talat känns det hopplöst. För även om han håller apporten och andra föremål bra när vi sitter hemma, stilla på vardagsrumsgolvet så är allt glömt så snart han måste röra sig med någonting i munnen, eller om jag ställer minsta lilla krav.

Jag vet att sakta är nyckelordet. Men det är så tråkigt!

Tips och nytänk på apporterinsträning mottages tacksamt. Jag vill att han ska kunna gå och röra sig med saker tryggt i munnen. Nu verkar han nästan rädd att tappa sina värdefulla ting och rullar därför runt sakerna i munnen och släpper och tar omtag om vartannat. Inte ens när vi sitter lugnt ner verkar han helt bekväm att hålla saker stilla i munnen. Jag behöver komma ur gamla hjulspår och även göra nåt annorlunda för att få bort lite av min frustration, den gör alldeles säkert allting värre.

Nej, detta är ingen apport, men precis samma sak gör han med den när han får chansen.