En bra promenad

Jag har knappt promenerat hundarna tillsammans senaste månaden. Den största anledningen är såklart min egen bekvämlighet, men det är också några andra faktorer som väger in i beslutet:

• Ecmas hundfixering . Hon skäller fortfarande på hundar. Det går enkelt att bryta och omleda, men jag behöver ha full fokus på henne för att lyckas tajma rätt.
• Fidels nosande. Fidel gillar att nosa och dra. Vi jobbar massor med att "bara gå" men han kan fortfarande få en vittring och flyga iväg som en pil mot nån spännande doftfläck. Med bara honom kan jag hantera det, men båda är det jobbigt.
• Fidels smärta. Han börjar bli så bra och glad nu Fidel, men han har fortfarande dåliga dagar. Då är han disträ och lättirriterad, och framförallt reagerar han väldigt starkt om Ecma går igång och skäller på något. När jag lugnat Ecma är han fortfarande i gasen.

Så jag väljer mina dagar med omsorg, och promenerar med båda när jag känner att jag själv är väldigt lugn och sansad. Här om dagen var en sådan dag, och det slutade med att vi promenerade i mer än en timme med lösgående i skogen varvat med koppelträning, och det gick kanon. Vi hade ett trångt hundmöte där Ecma gick igång, men då gick Fidel iväg och nosade och låtsades som ingenting.
Senaste veckan har jag haft koppelfokus och verkligen gjort allt för att koppelpromenaderna ska vara precis det jag vill, och det ger tydliga resultat. Främst stannar jag när de drar. Ofta behöver jag samla mig själv, efterssom jag snabbt går upp i stress vid störningar. Jag är väldigt störningskänslig och den som måste jobba mest, helt klart.
Ecma är väldigt följsam och har ett orimligt högt matdriv, så hon är lätt att jobba med. Hennes första reaktion när hon ser hundar är fortfarande ofta att tokskälla och dra ditåt, men jag börjar se ibland hur hon faktiskt vänder sig och söker stöd hos mig. Det är fantastiskt att jobba för någonting och börja se små gilmtar av sitt mål - då är någonting rätt.