Omplacerat Ecma

För ungefär en månad sedan flyttade Ecma härifrån. Valet var ganska självklart även om det alltid är tråkigt när saker inte funkar som jag hade hoppats.

Anledningen var helt enkelt att hon inte passade här. Redan som åtta veckor var hon rädd och rejält skarp. Istället för att ta ut avstånd gick hon inte och tokskällde ut allt som var lite konstigt. Om människan, hunden eller vad det nu var inte backade gjorde hon det inte heller. Jag visste att jag inte kunde lita på att min hund inte högg någon. Det hade inte behövt bli ett stort problem, men i och med att Fidel hade ont och var ganska otrevlig mot henne fick hon aldrig riktigt komma till ro här.

Jag är övertygad om att Ecma kan bli en trygg hund. Jag gjorde vad jag kunde, promenerade dem separat och stängde av mycket hemma. Fidel gick på rehab och vi jobbde dagligen med att stärka upp Ecma. Men tänk dig själv om du tyckte att det mesta var läskigt, och inte ens hemma fick du lugn och ro.

Jag visste att jag inte kunde ha kvar båda hundarna, men behövde ge det tid. Vad som till slut fick mig att ta steget var när jag själv insåg hur dåligt jag mådde. Jag har gått runt och mått allt sämre i ett par år, och fick ett snabbt och effektivt uppvaknande med sjukskrivning och total orklöshet. Då var det inget alternativ att ha två brukshundar, varav den ena hade rejäla problem med osäkerhet och utfall.

Så nu bor hon på Ingarö, med Micke och Sari. Där verkar hon trivas bra, och jag är glad att hon får bo hos öppna, trevliga människor som låter mig fortsätta träffa henne ibland.

Det är aldrig kul att omplacera en hund, men jag har inte ångrat det en sekund. Efter ett par dagar när de värsta jobbiga känslorna lagt sig insåg jag att mitt hem plötsligt var i harmoni. Plötsligt trivdes alla som bodde här. Fidel var lugn och glad och jag behövde inte hela tiden hålla ner honom för att han inte ska ta ut stressbeteenden på Ecma. Det var trevligt att gå ut på promenader, och borta var den där känslan av att hur mycket jag än gör så blir det inte ens bra.

Jag har pratat mycket med många människor som hjälpt mig att disskutera fram och tillbaka. När det gäller omplacering spelar många faktorer in. Några frågor som hjälpte mig var dessa:

Hur mycket orkar jag?
Ingen av oss har oändligt med energi. För alla er som gått in i väggen eller varit rejält deprimerade vet ni att energin inte finns där, och att nederlag tar oerhört hårt. Den sista månaden var två veckor där jag inte alls orkade, sedan två veckor när jag sa "nu jävlar ska det blir bra" och kämpade som fan - och sen insåg jag att det inte kommer att gå. Jag kommer inte att orka.

Hur påvkerar vår miljö hunden, hur ser vår vardag ut?
Vi bor i en lägenhet, i stan. Vi möter hundar varje dag. Hemma är Fidel inte helt trygg, och när han hade dåliga dagar (på grund av smärta) strök Ecma utmed väggarna för att hålla avstånd från honom. Vi har ofta gäster hemma och Ecma är osäker runt nya människor. Sammantaget har vi en väldigt opassande miljö. Hade hon bara haft problem med hundmöten hade hon kunnat komma hem och slappna av. Eller om vi hade bott på landet och kunde välja vilka dagar vi orkade träna hundmöten.

Hur mår alla runtomkring mig och hunden?
Fidel, och min sambo Amadeus blev negativt påverkade. Amadeus kunde inte stoja lite med ena hunden, för då drog de igång och stressade upp varandra. Vi kunde inte ha gäster hur som helst för det var jobbigt för Ecma och våra hundrädda vänner som blev utskällda. Hon tålde inte min mammas man, och jag visste också att om den här hunden känner sig trängd så hugger hon. Det blev för många som påverkades negativt.

Ecmas egenskaper - vad är osäkerhet och vad är personlighet - hur kan det bli som bäst?
Mycket av hennes problem var stress och osäkerhet som blev värre av alla omständigheter, men hon har också sedan åtta veckor varit rejält skarp. Vid första mötet med Fidel stod hon längst ut i kopplet och tokskällde, åtta veckor gammal. Vi har träffat flera erfarna hundmänniskor som sagt "oj, här kommer du få jobba för att få ihop den här hunden". Hon är en reserverad hund. Hon har lätt till bett. Hon stressar utåt. Min kontakt med erfarna hundmänniskor har verkligen hjälpt mig att se både hur hon är och hur hon kan bli. I slutändan är det så enkelt att Ecma är en fantastisk hund, trost sina osäkerheter - men hon passar inte mig.

Hur mycket måste jag anpassa min vardag efter hunden?
Detta tycker jag är en väldigt viktig punkt. Separata promenader kan jag göra en kortare period för att det passar bättre, men att jag gjorde det i åtta månader känns helt galet. Att inte kunna ha hundarna tillsammans oproblematiskt gjorde att jag inte kunde åka iväg med båda så lätt, och skulle en vara hemma var det max sex timmar borta som gällde.  Med gäster hemma fick hon antingen vara i ett annat rum, eller så behövde jag lära mina vänner hur de skulle bete sig. Och det är svårt när det är en hund som skäller om man inte är van och själv tycker det är obehagligt.

Allt det här sammantaget gjorde det rätt självklart att hon behövde flytta. Detta inlägg kanske låter negativt, men hon var också en helt fantastisk hund. Så oerhört rolig, med massa konstiga lustigheter för sig. Hon hade en otroligt driv i träningen och var oerhört snabblärd. Jag saknar verkligen att träna med henne, men mitt hundliv är både vardag och träning, och vardagen fungerade inte.

Nu kan jag och Fidel ta det lugnt och vila upp oss. Jag ska ta mig ur denna dipp, och hitta tillbaka till en kropp och hjärna som vill fungera. Under tiden har jag min trygga treåring Fidel som snällt anpassar sig efter mitt mående. Jag vill definitivt ha en hund till. Jag vill ha en aussie till, men vilken ras det blir får vi se. Jag måste se till mitt eget mående och om jag inte kan vara relativt stabil ska jag inte ha en hund med så mycket tryck. Men tills vidare försöker jag träffa fler uppfödare, och kolla på kennlar. Jag utgår från att jag ska ha en till aussie, även om det i slutändan kanske inte blir så. Jag litar på mig själv och att jag har insikt nog att inte hoppa på en impulsvalp som inte blir precis det jag vill ha.

Ecma var köpt med bibehållen avelsrätt. Vi var dock vid omplaceringen helt överens att hon inte skulle gå i avel. Det var skönt för mig att höra efterssom jag vet att hon har en del kluriga egenskaper, som jag inte vill ska föras vidare. Även om hon inte helt fick blomma ut hos oss är de egenskaper hon visat ingenting som kommer försvinna, även om det kan packeteras och dämpas så att Ecma blir en trevlig hund att leva med. 

Jag vet att vi i hundvärlden gillar att snacka, och jag vill uppmuntra er alla att fråga vad helst ni undrar om detta. Om Ecma, om omplaceringen, om mig. Jag tror på transparens och öppenhet och svarar gladeligen på alla frågor om ni undrar. Jag fick själv oerhört mycket hjälp av att prata med andra i samma situation och för mig är det självklart att ge tillbaka om någon behöver.