Utställning Sollentuna

Igår var vi på utställning i Sollentuna, Ecmas andra. Jag är väldigt nöjd med hur fin hon är i kroppen. Jämnt musklad, fullt rörlig och pälsen glänser. Domaren höll med. Hon var enda tiken i sin klass och gick om bir mot bror Ego. Sist vann Ego men denna gång knep Ecma det. Hon slutade som andra bäst i gruppen till slut.

Hon är fortfarande ganska miljöpåverkad. Det är dock bra för mig att se att hon funkar bra med andra. När hon är med mig är hon utåtagerande mot andra hundar på ett sätt hon inte är med andra, så där behöver jag jobba på att vara lugnare och tydligare.
Amanda hjälpte mig att ställa. Hon gjorde ett toppenjobb. Det är inte lätt att hålla flyghunden på backen. Bilden ovan är tagen precis när BIR-rosetten delats ut. Ecma drog till med ett segerhopp.

HP, BIR och BIG-2. Kritiken nedan. Jag är väldigt nöjd, särskilt som jag faktiskt själv aktivt har jobbat för att hålla henne i god fysisk form.

Dammsugaren som gick sönder

Ecma är en dammsugare av rang. Ingenting ätbart undgår henne. Hon glufsar i sig allt och jag är ofta förvånad att hennes mage oftast är helt bra. Men såklart, inga regler utan undantag.

Ecma gillar att sitta i fönstret. Där kan hon spana på alla som rör sig ute på torget. Jag gillar inte att hon gör så, eftersom det är lite för högt för henne att hoppa ner därifrån själv. Någonting som flyghunden självklart inte alls bryr sig om.

Men åter till dammsugaren. Och magen som brukar vara bra. Och ingen regel utan undantag. För där satt hon när hennes mage bestämde sig för att kasta upp all frukost - i fönstret. Ner bakom och i elementet rann det en härlig sörja. Sedan gick det snabbt för henne att tömma magen ytterligare två gånger. Givetvis rusade valpen till vattenskålen sedan för att dricka, och när hon fyllt magen med vatten skulle det såklart upp igen.

Så det var bara torka spyor, ta bort vattenskålen och skärma av henne i hallen där det inte finns några jävla element att spy i. Jag gav henne lite vatten åt gången, och det gick bra. Nu sover hon, äntligen. En halv deciliter vatten har hon fått behålla nu, och om en halvtimme ska hon få lika mycket till. 

Imorgon får hon skonkost. För min lilla barfhund innebär det vom och kaninmage. Det brukar lösa de flesta problemet rätt snabbt. Jag misstänker att boven i dramat är en rå nötnacke som legat och mörat under soffan i några veckor. Men med en dammsugarhund vet man aldrig säkert vad den fått i sig. 

Så här söt var hon när hon var valp och låg och sov. Det gäller att komma ihåg det när man spenderat tre toapappersrullar på knä bredvid elementet.

Den har visst växt

Titta så fin hon blivit, valpen. Kroppen är jämnt musklad och hon har väldigt bra kontroll på den. Bilderna nedan är från i höstas och somras.

En väldigt bra Ecmaträning

Idag drog jag och Ecma iväg till Stockholms hundsportcentrum för att träna med Maria, Ego och Baileys. Jag brukar lite diplomatiskt säga att Ecma har mycket åsikter om mycket. Hon är helt enkelt skällig. Det är inte osäkerhet, utan snarare vakt och jakt, kombinerat med en hel del reservation. Hon vill helt enkelt inte ha folk nära och blir provocerad av saker som springer och låter. Hennes reaktion på alla störningar är att skälla. 

Jag har bestämt mig för att konfrontera allt det jobbiga och ta mig an varje utmaning vi får. Helt enkelt: Om jag tänker "oj, det kanske blir för jobbigt för Ecma" så kör vi hårt på det. Att träna i en inomhushall med andra hundar? Nej, hon är för fixerad vid andra hundar. Och i en helt ny miljö, och när jag är halvsjuk och trött och seg? Det kanske blir för jobbigt för Ecma. Det kör vi på!

Så vi gav oss iväg norrut och mötte Maria vid Kallhäll för gemensam färd till hallen. Väl inne och uppackade började vi värma upp. Valpen hade koll på allt, Maria, brorsan Ego, agilityfolket som skrek som dårar på andra sidan väggen. Okej, hon hade koll på allt utom den där människan som hade köttbullar och leksaker och ville träna. Så jag lade in henne i buren igen, andades några djupa andetag, och tog sedan ut henne igen.

Det blev lite bättre varje gång. Tredje gången var hon så pass samlad att vi kunde köra enkla övningar. Stadga, fokus, följsamhet. Efter en halvtimme kunde jag ha henne lös och vi hade faktiskt riktigt trevligt. Visst stack hon ett par gången, men hon bröt fint på inkallning och kom tillbaka (nästan) på en gång. 

Det kanske inte verkar stort för världen. En niomånadershund ska väl kunna träna bland andra? Men jag har varit nedstämd och mått dåligt. Jag har inte orkat ta tag i saker och vi har knappt tränat i jobbiga miljöer. Jag är supernöjd över valpen. I början stod hon och skällde på de andra längst ut i kopplet. I slutet hade jag henne lös och hon lyssnade och var riktigt jävla följsam och trevlig. Det säger mig framförallt en sak: Ecma funkar fint bland andra hundar så länge jag presterar.

Efteråt fikade vi. Då syntes reservationen tydligt. Hon låg fint med bra stadga under bordet, men så snart någon gick för nära oss skulle hon säga till. För mig del får hon gärna vara reserverad, men det där jävla gapandet i tid och otid får hon lägga av med. Vi jobbar på att helt enkelt se att folk kan vara nära oss utan att det angår oss.

När vi hälsade på Maria och kullbror Ego sist var det snö.

På vägen hem skördade vi också framgång. Hennes reservation kan vara nog så problematisk på tunnelbanan, men en timmes träning satte sina spår och hon var följsam hela vägen hem. Några gånger på T-centralen fick jag påminna henne om att gå med mig, men det är en riktigt stressig miljö där - även för oss människor. 

Jag fick också några nycklar i mitt eget beteende. När jag håller kopplet för kort blir hon spänd och drar. Släpper jag efter några centimeter går hon fint. Vilken han jag håller kopplet i spelar stor roll eftersom jag nästan bara belönar med vänster hand. Dags att börja variera sig där, tror jag.

Stormo Backans Esther och Stormo Backans Egon, nio månader.