Idag drog jag och Ecma iväg till Stockholms hundsportcentrum för att träna med Maria, Ego och Baileys. Jag brukar lite diplomatiskt säga att Ecma har mycket åsikter om mycket. Hon är helt enkelt skällig. Det är inte osäkerhet, utan snarare vakt och jakt, kombinerat med en hel del reservation. Hon vill helt enkelt inte ha folk nära och blir provocerad av saker som springer och låter. Hennes reaktion på alla störningar är att skälla.
Jag har bestämt mig för att konfrontera allt det jobbiga och ta mig an varje utmaning vi får. Helt enkelt: Om jag tänker "oj, det kanske blir för jobbigt för Ecma" så kör vi hårt på det. Att träna i en inomhushall med andra hundar? Nej, hon är för fixerad vid andra hundar. Och i en helt ny miljö, och när jag är halvsjuk och trött och seg? Det kanske blir för jobbigt för Ecma. Det kör vi på!
Så vi gav oss iväg norrut och mötte Maria vid Kallhäll för gemensam färd till hallen. Väl inne och uppackade började vi värma upp. Valpen hade koll på allt, Maria, brorsan Ego, agilityfolket som skrek som dårar på andra sidan väggen. Okej, hon hade koll på allt utom den där människan som hade köttbullar och leksaker och ville träna. Så jag lade in henne i buren igen, andades några djupa andetag, och tog sedan ut henne igen.
Det blev lite bättre varje gång. Tredje gången var hon så pass samlad att vi kunde köra enkla övningar. Stadga, fokus, följsamhet. Efter en halvtimme kunde jag ha henne lös och vi hade faktiskt riktigt trevligt. Visst stack hon ett par gången, men hon bröt fint på inkallning och kom tillbaka (nästan) på en gång.
Det kanske inte verkar stort för världen. En niomånadershund ska väl kunna träna bland andra? Men jag har varit nedstämd och mått dåligt. Jag har inte orkat ta tag i saker och vi har knappt tränat i jobbiga miljöer. Jag är supernöjd över valpen. I början stod hon och skällde på de andra längst ut i kopplet. I slutet hade jag henne lös och hon lyssnade och var riktigt jävla följsam och trevlig. Det säger mig framförallt en sak: Ecma funkar fint bland andra hundar så länge jag presterar.
Efteråt fikade vi. Då syntes reservationen tydligt. Hon låg fint med bra stadga under bordet, men så snart någon gick för nära oss skulle hon säga till. För mig del får hon gärna vara reserverad, men det där jävla gapandet i tid och otid får hon lägga av med. Vi jobbar på att helt enkelt se att folk kan vara nära oss utan att det angår oss.
 |
| När vi hälsade på Maria och kullbror Ego sist var det snö. |
På vägen hem skördade vi också framgång. Hennes reservation kan vara nog så problematisk på tunnelbanan, men en timmes träning satte sina spår och hon var följsam hela vägen hem. Några gånger på T-centralen fick jag påminna henne om att gå med mig, men det är en riktigt stressig miljö där - även för oss människor.
Jag fick också några nycklar i mitt eget beteende. När jag håller kopplet för kort blir hon spänd och drar. Släpper jag efter några centimeter går hon fint. Vilken han jag håller kopplet i spelar stor roll eftersom jag nästan bara belönar med vänster hand. Dags att börja variera sig där, tror jag.
 |
| Stormo Backans Esther och Stormo Backans Egon, nio månader. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar