Den psykiska ohälsan och hunden

Ibland mår jag dåligt. Jag har en del psykiska besvär som ibland tar ut sin rätt. Det kan vara alltifrån orkerlöshet till att jag alltför lätt blir arg och irriterad. Just nu är det tyvärr en sämre period, eftersom väldigt mycket måste hinnas med nu i juni. Det är helt enkelt för mycket stress.

Mitt i detta kaoset ligger den oskyldiga hundstackaren. Han får inte göra mycket just nu, och alltför ofta är jag irriterad och arg. Hunden läser mig som en öppen bok och om jag är irriterad blir han stressad - drar mer, vaktar mer och ljudar som tusan. Givetvis blir jag då mer irriterad och den onda cirkeln är sluten.

Tack och lov blir jag bättre och bättre på att läsa mina egna signaler. Jag lär mig känna efter och konstatera "nej, idag ska jag inte träna hund". För det är nämligen så att hur mycket hunden än behöver så är det inte värt att träna när jag mår dåligt. Då får han nöja sig med kissrundor, och mår jag dåligt många dagar i sträck tar jag hjälp av familj och vänner att aktivera honom.

Jag försöker att inte ha dåligt samvete över detta, även om det såklart är svårt. Trots allt så köpte jag en hund med vetskapen om att jag inte varje dag kan ge honom allt han behöver. Jag och Fidel skulle inte klara oss ensamma, bara vi två. Är jag oansvarig? Nej. Mitt ansvar är att se till att Fidel får det han behöver. Kan jag inte ge det måste jag se till att han får det av någon annan. Just nu får vi promenadhjälp av familj och vänner.

En viktig sak för mig var att komma fram till var och när jag bäst aktiverar hunden. Ett klickerpass hemma på vardagsrumsgolvet är ganska lätt att genomföra, och kräver inte mycket ansträngning från min sida. Om jag har klicken liggandes på bänken så blir det något litet klickerpass om dagen. Att däremot åka till en brukshundsklubb och träna lydnad skapar väldigt mycket stress och är således någonting jag bör fundera på om jag orkar göra just idag. Spår är också en aktivering som passar oss bra då jag kan gå några meter bakom och låta hunden jobba självständigt. Att träna fotgående är jobbigare med mycket fötter och belöningspositioner att hålla koll på.

Och på så sätt har vi anpassat vår vardag så att min ohälsa inte går ut över hunden. Just nu mår jag inte bra men det går inte ut över hunden mer än nödvändigt. Inte heller får vi glömma bort att hunden faktiskt får mig att må bättre. Han hindrar den totala passiviteten som kan infinna sig annars. Jag kan inte ligga på soffan en hel dag och tycka synd om mig själv, för då är han där och drar upp mig.

Men det är inte lätt alltid att kombindera hund och psykisk ohälsa heller. När jag mådde som sämst var hunden också helt outhärdlig och det var nära att jag gav upp. Och jag vill inte ge någon utopisk bild av "skaffa bara hund så kommer du må braaa" - för så är det inte. Du kommer ändå må dåligt ibland, och stressen, oron och de dåliga känslorna blir inte bättre av vetskapen att ett oskyldigt djur inte får det den behöver på grund av dig.