Skadad igen

Äntligen var Fidel hel efter bicepsskadan, behandlingar och rehab. Trodde jag ja. En helg på min kompis landställe resulterade i ny skada. Jag vet ju att min hund saknar självbevarelsedrift men jag trodde verkligen inte att han skulle ta genvägen nedför berget. Det gjorde han. Skrek gjorde hunden och sedan var han halt.

Det tog mig ett tag att hitta orsaken. Först var jag naiv nog att tro att det var ett litet sår under trampdynan (önsketanke) men ganska snart insåg jag att detta var något annat. En vän påpekade att han reagerat runt höger handled, och mycket riktigt. Där var han varm och svullen.

Vila och kyla fick det bli resten av helgen för hundstackaren. På måndagen, två dagar senare, hade en kompis tid hos vår fysioterapeut som vi fick ta över. Therese höll med om att det var en jävla smäll han fått, och jag blev rekomenderad att röntga för säkerhets skull, efterssom han var så halt. Vi fick röntgentid tisdag kväll - trodde jag ja. Väl på djursjukhuset förklarade en generad sköterska att de bokat oss fel dag, så det var bara att åka hem igen.

Onsdag fick vi ny tid till röntgen, denna gång hos Nacka veterinärklinik. Han låg stilla utan sedering och accepterade hantering. Efter några omtagningar blev det bra bilder och veterinär kunde konstatera att alla ben såg fina ut. Vi fick rimadyl utskrivet.

På torsdagen återvände vi till fysio för en första behandling. Torsdag kväll var första gången sedan skadan han var riktigt pigg och glad. Men fortfarande svullen, och lite varm. Så nu är det strikt koppelvila som gäller. Efter vanlig promenad och stretching gör vi även rörelseövningar på leden, och slutligen får han kyla igen för att det inte ska svullna upp mer än nödvändigt.

Det var en ordentlig smäll han fick. Idag, en dryg vecka senare är han fortfarande märkbart påverkad, även om svullnaden lagt sig nu. Så vi får ta det lugnt och skynda långsamt så han hinner läka helt, och sedan får vi komma igång med träningen igen.

Att hitta tillbaka

Vi börjar sakta men säkert att leta oss tillbaka efter min utbrändhet. Det är fortfarande jobbigt att göra saker, och min energi är väldigt begränsat. Vi får ta en dag i taget, och försöka hålla nivån låg.

Igår var vi på brukshundklubben för första gången sedan i våras. Fidel satt mest i bilen och jag satt mest i gräset. Vi körde två korta pass, med fokus mest på att ha kul och hålla ihop. Det fick fint.

Även om det var utmattande känns det bra att vara tillbaka. Jag lovade ju mig själv att starta Fidel i rallylydnad när vi fått ordning på hans skada, och det ska jag väl kunna hålla. Kanske inte denna säsong, men till vintern. Eller så gör jag inte det. Just nu ska vi ha kul och ta det lugnt. Jobba några minuter, och sedan vila. Det tar den tid det tar.

Alla bilder fotade av Elin Selin.

Back on track (pun intended)

Det jobbigaste för mig med min depression och sjukskrivning har varit att inse att jag inte kan göra allt jag vill. När jag i ett par år ignorerat kroppens varningssignaler blev jag till slut tvingad att vila av min utmattade hjärna. Den första perioden av sängliggande och depp är över, och nu börjar jag sakta men säkert ta mig tillbaka till en vanlig vardag igen. Det är fortfarande kångt ifrån bra. Många saker är väldigt utmattande och just nu verkar min kropp må bäst av två vilodagar per dag med någon aktivitet. 

Med en aktiv brukshund hemma blir detta förståss något av en kompromiss. Fidel har vissa dagar bara fått så han precis klarar sig. Alltså ungefär tre femminuters kissrundor på en hel dag. Många dagar har jag ändå lyckats ta mig ut. Vi går långpromenader där han får springa lös och ägnar oss åt lite nosgrejer, såsom att leta reda kotten jag petat på bland ett hav av kottar. Hans stretching och träning har också fått vila i perioder, men med tanke på hur lite jag har orkat är hans kropp ändå i bra skick.

Idag lyckades vi i alla fall komma ut och få lite ordentlig aktivering. Först blev det ett lydnadspass. Vi har två saker vi måste jobba med inför tävling: platsliggning och tugg på apporten. Den stackars flåsande hunden tuggade faktiskt inte idag, men han höll inte i apporten, utan lät den bara ligga och vila mellan käkarna. Vi körde också fritt följ och inkallning med störning. Över lag presterade han riktigt bra med tanke på att vi vilat flera månader.

Sedan tog vi ett spår jag lagt tidigare på cirka 500 meter. Fidel är en värmekänslig hund och när det är 26 grader i skuggan som idag blir han ganska medtagen tyvärr. Han kämpade på bra trots det, men han var rejält trött mot slutet. Men jag tänker att om vi någon gång kommer igång och tävlar kommer jag inte kunna välja väder den dagen, så han måste kunna prestera även i tropisk hetta.

Vi har haft lite problem i spåret att jag försökt styra för mycket, så idag höll jag mig långt bakom och lät honom själv märka när han vek av från spåret. Han klarade sig väldigt bra själv, och hittade själv tillbaka till spåret när han slarave och hamnade några meter utanför. Fidel som alltid rejsar efter att spåret är slut ville idag bara gräva ner sig i den kalla jorden under löven och ligga där. Och det fick han, såklart!

Hunden som stressar inåt

Den här minen vill jag inte se på min hund, någonsin. Uppåtdragna mungipor, hjässandes. Ofta även bakåtstrukna öron. Det här är Fidels främsta stresstecken.
Såhär ser han ut vid allt från lätt till rejält påtaglig stress. Han ljudar inte. Han rör sig inte mycket. Han drar bara upp mungipan. Det är så lätt för mig att glömma det och utsätta honom för för mycket stress, bara för att han är en hund som vänder sin stress inåt. När man stressar inåt föds frustration, och när det blir för mycket frustration kommer tråkiga beteenden.
Idag var ett praktexempel. Vi var i Fisksätra på en liten festival med stånd, uppträdanden, barn som springer runt och massa saker som ska ordnas och fixas. I början skötte han sig jättefint. Höll sig till mig, tog belöningar utan problem och var glad och trevlig. Men efter en stund blev det för mycket, och jag märkte inget förrän han började dra som en tok mot ingenting.
Varje dag lär man sig något nytt. Det ordspråket stämmer inte. Vissa dagar lär man sig något gammalt. Jag fick åter igen lära mig att min hund stressar inåt, och jag måste vara uppmärksam på hans stressignaler. Att han går fint med mig är INTE ett tecken på att han är avslappnad, bara att han för tillfället orkar hantera stressen.
Så när han plötsligt fick stressöverslag var det bara att fly fältet till en närliggande, tom fotbollsplan och springa av hunden lite. Jag övervägde att inte ta upp bollen - det blir ju lätt mer stress av det - men det kändes ändå rätt att bara bränna ur lite energi på hans villkor. Och han var så lycklig att äntligen få lite frihet! Jag hade trots allt krävt i princip perfekt lydnad i flera timmar: Gå vid min sida, strunta i allt som händer omkring dig hur spännande eller läskigt det än är. Dra inte. Var uppmärksam på mig.
Efter en kvart kravlös töntlydnad och bollkastning kunde vi återgå. Han var absolut inte nere i varv, men han hade fått ur sig en hel del frustration som han hunnit bygga upp under två timmar. Hade jag pausat tidigare hade han sluppit överslaget helt.
Fidel behöver mer miljöträning, men han behöver bra miljöträning. Han behöver uppleva lagom störiga miljöer i lagom dos. Att vara med i flera timmar på en extremt stressig plats där jag dessutom hade åtaganden var inte schysst mot hunden. Nästa gång ska jag ställa ett larm så vi går iväg och stressar av oss efter 15 minuter.