En synskadad hund

Idag har Atti bott hos oss i sexton dagar. Hon har fått motion och bra mat och har redan gått ner mer än ett halvkilo. Det som förut var kompakt är nu lös hud. Vi har förstås en lång väg kvar innan hon är normalviktig, men ett steg i taget.

Vi insåg ganska snart att Atti inte riktigt såg som hon skulle. Hon känner sig ofta fram med tassen och när hon ska dricka börjar hon dricka långt ovanför vattenytan och sänker sedan huvudet tills tungan slår i vattnet. Veterinären vi besökte förra veckan påpekade att hon har pigmentfläckar på ögonen. Hon kunde inte ge någon närmare prognos, utan vi har istället bokat tid hos en ögonspecialist nästa vecka.

 

I rätt ljus syns det väldigt väl en grumlig hinna som täcker större delen av pupillen på båda ögonen. Exakt hur dåligt hon ser, och om vi kan göra något för att hjälpa henne, får vi se på onsdag.

Detta förklarar också varför hon tappar bort mig så snart jag är ett par meter bort. Om jag kallar in från långt håll springer hon ett par meter, sedan stannar hon och vrider på huvudet väldigt förvirrat. Idag började jag att istället ropa och sedan fortsätta göra ljud och vifta tills hon såg mig. Det funkade bra. Nu vet vi hennes förutsättningar och kan anpassa oss.

Trots övervikt, dålig kondis, öroninflammation, stela ben, och riktigt dålig syn är hon en skitrolig hund. Nyfiken, framåt och glad. De få saker hon varit skeptiska mot, till exempel dammsugaren, har hon accepterat två minuter senare. Jag som är van vid lite mer nerviga Fidel blir lika förvånad varje gång. Lilla tunnan.

Det blev en mops

Tillåt mig presentera Atti. Hon är allt jag trodde att jag aldrig skulle ha i en hund, och det är faktiskt ganska mysigt.Så låt mig förklara hur det kommer sig att vi har en tjock, otränad mops här hemma.

Atti tillhör en släkting till oss som blivit gammal och inte riktigt kan ge henne vad hon behöver. De har flera mopsar så nu har vi tagit Atti på långlån och förhoppningsvis kan vi också omplacera ett par av de andra hundarna. Så om du känner någon som är seriöst intresserad av en mops får den gärna kontakta mig, men läs först nästa stycke då detta är ett gäng mopsar som kommer kräva lite arbete.

Atti vägde 9,8 kilo när vi hämtade henne, och hon är egentligen en ganska liten mops. Det är väl 3-4 kilos övervikt minst som vi behöver jobba bort. Hon är inte rumsren, och vi har fått hålla efter nosveck och öron som båda haft svampinfektioner. Hon är inte heller rumsren, då föregående ägare tyvärr blev så dålig att hen inte orkade ta ut hundarna. Hon är också väldigt ovan att vara ensam, och hittills har jag inte kunnat lämna henne alls.

Vi hämtade Atti för tio dagar sedan. Då var hon skeptisk till det mesta, men det är häftigt att se hur hon har kommit över saker hon visat osäkerhet inför. Det första jag gjorde var att byta mat från Royal Canins bantningsfoder till barf. Inga torrishundar hos mig!

Atti har i tio dagar fått 4 bullar mush och en halv skopa Ziwi Peak. Det senare för att vi ska ha träningsgodis men ändå hålla koll på hennes diet. Hon har också fått regelbundna promenader för första gången på länge. Vi har redan sett många framsteg och det kommer nya varje dag!

• Hon har gått ner 400 gram hittills.
• Nosvecket stinker inte längre infekterat.
• Pälsen stinker inte längre stress.
• Andningen är bättre, om än inte bra.
• Vi har börjat behandla infektionen i öronen.
• Hon är lugnare inne.
• Rumsrenheten går allt bättre. Snart kissar hon nog frivilligt ute.
• Hon blir alltmer rörlig och väljer oftare att springa framför mig istället för att lunka snett bakom.

Kort och gott är det en gladare mops nu, och det är jag väldigt glad för. Detta är verkligen inte den sorts hund jag vill ha, men jag börjar ändå tycka om den lilla alltmer. Så kanske får hon stanna - den som lever får se!

Om någon vecka ska vi börja ensamträna. Sannolikt hämtar jag hem en mops till snart som får bo här en liten stund i väntan på omplacering. Det är väldigt tråkigt att behöva ta dem från det nuvarande hemmet, men när hundarna inte mår bra och får vad de behöver är det nödvändigt. Så om någon är seriöst intressead av en omplaceringsmops som är väldigt trevlig men har en del olater får den gärna kontakta mig.

Elin Selin har givetvis tagit de fantastiska bilderna.

Happy dog med känslig hund

Fidel är extremt skotträdd. För oss är det inget alternativ att vara hemma på nyårsafton. Då hade han fått tillbringa kvällen i total panik. För andra året i rad är vi därför på Clarion Arlanda, där de ordnar Happy Dog. Det är mellan tre och fyrahundra hundar incheckade den här helgen eftersom fyrverkerier är förbjudna nära flygplatsen.

Så hur går det då när hunden är känslig och generellt ganska reaktiv. Ett hotell med många hundra andra hundar är inte direkt drömscenariot för en grabb som tycker att en hund är jobbigt nog. Så hur har det gått för oss dessa två år?

Det har gått oerhört bra, och för alla er med känsliga hundar som tvekar på om detta kan funka för er tänkte jag försöka summera vår upplevelse ur ett reaktivt perspektiv.

Incheckning

Förra året checkade vi in när incheckningen startade. Det här var helt klart det jobbigaste för Fidel. Vi stod i 25 minuter i en lång kö där de allra flesta hade hundar med sig. Framför oss hade vi en transportbur med en katt och bakom oss en glad golden. Iår åkte vi ett par timmar senare, och det var helt tomt vid incheckningen.

Rastning

Jag medger utan skam att vi bara gick kortare rastningsrundor de två dagar vi bodde här. Utanför hotellet finns en uppmärkt rastningsrunda runt en sjö för de som vill ta en längre svängom. Vid kissrundan finns det öppna ytor runt hotellet. På morgon var det många hundar ute, och när vi gick på eftermiddagen mötte vi ett par stycken. Även om Hundar inte går att undvika höll alla ett fint avstånd, och visade varandra bra respekt. 

Hissarna och miljön

Det finns fyra hissar där hundarna är tillåtna, och även ett trapphus om en föredrar att gå. Jag stötte inte på några problem i hissarna och alla visade respekt och höll avstånd. Stundtals är miljön inte särskilt hundanpassad. På många platser är golven hala för hundtassar, och utanför entrén är det ett stort galler av den sort som Fidde tyckte var obehaglig när han var yngre. Fidel har aldrig varit känslig för underlag, men för den hunden som är det bjuder hotellet på en del utmaningar.

Att bo på hotell + måltider

Förra året var jag tveksam på om Fidel klarade att vara ensam på hotelllrummet utan att skälla och bli orolig. Iår vet jag att han är trygg, och därför kunde jag och sambon gå på hotellupplevelser på egen hand. Jag såg många som gjorde specialanpassningar, och Clarion verkar väldigt hjälpsamma. Det satt personer och åt med sina vovvar utanför frukostbufféns hundfria lokaler, jag mötte en man som tog en bricka med upp på rummet och såklart går det också att beställa room service.

Vi hade med oss snacks hemifrån, och köpte hämtmat inne på Arlanda. Många restauranger var öppna även på nyårsafton. 

Andra hundägare

Detta tycker jag är det bästa. Vi är alla här för att vi är villiga att betala pengar för att våra hundar inte ska bli oroliga. Alla jag träffat har varit oerhört trevliga och framförallt respektfulla. Inga händer som stuckits ner till hunden, inga hundar som släppts fram för att hälsa och det lämnas ordentligt avstånd. Guldstjärna till alla som bott här inatt. Med en hund som tycker att både folk och hundar kan vara obehagliga är detta den viktigaste faktorn för att vi ska ha en trevlig hotellvistelse.

Sammanfattat hade vi en supertrevlig helg. På hotellet fanns många roliga aktiviteter men vi höll oss mest på rummet och fotade, myste och tittade på film. Årets rum släpptes i mars och sålde slut på två timmar, men för den som har framförhållning och pengar kan jag verkligen rekommendera en nyårshelg här. Jättefina rum, supertrevlig personal, stor frukostbuffé och framförallt inte ett enda smällarljud på hela helgen. Bra jobbat Clarion, vi ses nästa år!

Mentala året 2017

2017 går mot sitt slut. Många av mina vänner summerar fantastiska tävlingsår med sina hundar. Fidel är fem år gammal och vår enda tävlingsmerit är att 87/200 poäng i gamla lydnadsettan. Vi har också strukit oss från ett doftprov och en rallytävling utan att ens försöka åka dit.

Julen förra året flög Fidde på en familjemedlems hund. Han har känt Kenzo sedan de båda var små. De har lekt och umgåtts tillsammans. På julafton satte han käkarna i Kenzos nacke och slutade inte fast han inte mötte något motstånd. Han hade också bitit flera av mina vänner som kommit på besök och den julafton blev droppen för mig. Jag bestämde mig för att min hund inte klarar av varken andra människor eller hundar.

Min största tillgång och brist som hundtränare är min riskmedvetenhet och ovilja att ta risker. Jag är väldigt bra på att utvärdera situationer och undvika stress och triggers, men det innebär också att jag ibland undviker att ta tag i problemen, vilket var precis vad som hände med Fiddes reaktivitet. I flera månader stängde jag in honom när vi hade besök och undvek alla hundar. Löste det någonting? Nej.

Ni som hängt med ett tag vet att jag har en del psykiska problem, med återkommande depressiva perioder. Ibland måste jag tillämpa qiuck fixes för att jag inte är förmögen att göra mer för stunden. Dock måste jag ibland också våga pusha mig själv och ta de där riskerna.

Vändningen för oss var när vi såg ett facebookinlägg från Madde på Hundsupport. Hon sökte problemhundar för ett slutarbete i sin utbildning, så jag skickade iväg ett meddelande och vi började träna tillsammans. Vi fokuserade på att han bitit människor, och att han skulle få en bättre känsla runt människor, särskilt vid besök. Vi utarbetade en hälsningsrutin där Fidde kunde hälsa med en nosdutt på handen, och sedan återgå till sin filt. Jag kan medge att jag inte hållit fast vid det, men det som gjorde skillnad för mig var att se att han kunde vara kompis med både Madde och Johan som vi tränade med.

Det jag vet om Fidde idag är att han behöver tid, och han behöver stöd och påminnelser om att han inte behöver bry sig om människor. Bäst fungerar det att lägga honom nära mig och muta med lite gottisar. Fidde har också en stor personlig sfär, och vill inte ha någon fysiskt nära. Inte ens mig, egentligen (men jag tvingar mig på ändå för tvångsmys någon gång ibland). Det värsta han vet är när någon kommer mot honom när han ligger ner och vilar. Det ska jag aldrig låta någon annan människa göra.

För min del har vändpunkten varit när jag började medicinera igen. Nu har jag ork och mår bättre, och för första gången på länge känner jag att jag faktiskt kan knyta an till min hund. Sånt är väl tabu att ens nämna, men det har varit långa perioder när han bara varit en belastning, och jag har inte känt någon kärlek eller vilja att vara med min hund. Nu har vi roligt. Nu är vi kompisar. Jag kan kampa och springa med honom på våra promenader, och jag märker på hela hunden att han mår bra när jag mår bra.

Även om tävlingsåret 2017 inte innehåller ett enda reultat för oss så har vi desto större vinningar det Mentala Året 2017. Nu närmar sig nästa år. Jag ska byta jobb och Fidel kan bli kontorshund och jag kommer kunna jobba en del hemifrån också. Vi är redo att ta doftprov i nosework och startklara i lydnad och rally. Kanske tävlar vi nästa år, kanske inte. Oavsett vad så kommer vi fortsätta att vara vänner och ha roligt tillsammans. Jag ska utmana mina rädslor, berätta för människor vad Fidel behöver och låta honom följa med på fler av mina äventyr.