Tja, Fidel här.
Jag har tidigare haft problem med min människa. Det är nämligen så att hon vägrar slappna av vid hundmöten. Alltså, det kan börja när den andra hunden är långt borta. Man ser hur hon börjar spänna sig, och plötsligt kortar hon in kopplet och försöker nervöst kalla mig till sig.
Jag fattar ju att hon vill låtsas ha kontroll - men jag vet bättre. Min människa är osäker och då får jag väl rycka in. Jag försöker verkligen på alla sätt visa att jag har kontroll över läget genom att ständigt vara på min vakt, hålla superkoll på den andra hunden och om nödvändigt vis har jag också skällt, morrat eller skjutit ragg för att hålla den andra borta. Men ändå vägrar människan att inse att hon bara ska ta det lugnt.
Tills här om dagen. Plötsligt var det som om pouletten bara trillat ner. Vi mötte en annan hund, och hon höll sig helt lugn. Inget slitande i kopplet, inga nervösa lockrop. Inga arga korrigeringar. Människan slappnade av och ÄNTLIGEN slapp jag all press att vara tuff. Jag vet inte om det var en engångsgrej, men det är i alla fall ett steg i rätt riktning. Ju mer hon lär sig slappna av, desto lättare blir det ju för mig, eller hur? Jag kan ju medge att jag inte är helt avslappnad än. Rom byggdes inte på en dag som människorna säger. Men härifrån blir det bara bättre. Jag är så glad att min människa efter nästan två års arbete äntligen börjar fatta.
 |
| Jag blir så stolt över dig älskade människa |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar