För två veckor sedan bestämde jag mig för att skärpa till mig lite med hunden. Tankar på en ny valp fick mig att inse att en del saker i vardagen måste funka bättre med Fidel först. Jag har därför ansträngt mig för att vara tydligare och mer konsekvent i min kommunikation med Fidel.
En sak jag velat göra men inte kommit till skott med är parkeringen. Alltså att kunna lägga hunden på en plats och så ligger han där, fast jag gör annat och fast roliga saker händer framför honom. Han har haft svårt att stå uppbunden och jag tänkte först att detta vore ännu svårare, men ack så fel jag hade! Tvärtom presterade han många gånger bättre när han hade en tydlig uppgift. De första gångerna försökte han resa sig, men då jag var konsekvent insåg han snabbt vad som gällde och låg kvar utan problem.
Jag är också tydligare vid koppelgående och generellt i vardagen. Mitt nya motto är ungefär "hellre säga till ordentligt än att vara tjatig och jobbig". För jag fastnade lätt där förut, i tjatträsket. Det tog två riktigt jobbiga dagar att ta sig ut. I två dagar försökte han gång på gång testa om jag inte skulle falla tillbaka i gamla hjulspår, men jag lyckades hålla mig själv konsekvent. På tredje dagen föll allt på plats. Han bara fattar plötsligt.
Numera har vi tydliga regler och krav. Vid exempelvis hundmöten blev han lätt lite stissig, ljudig och jag fick släpa honom förbi i koppel. Nu ställer jag krav. Han får inte stirra på den andra hunden. Gör han det säger jag till. På en gång. Så snart han kröker örat åt den andra hundens håll. Då kan jag också plocka upp honom och vända fokusen till mig och belöna. Det som för bara några veckor sedan var en frustrerande dragkamp är nu en funktionell tydlig kommunikation. Fidel är också lugnare och tryggare när han inte tillåts gå upp i varv och stressa mot den andra hunden.
Kvittot på att jag gör någonting rätt fick vi idag. Jag var med på en kurs i allmänlydnad och Fidel var med och var exempelhund. Jag var tveksam till om han skulle hålla ihop, och ännu mer osäker blev jag då jag insåg att jag inte han lämna honom i bilen utan han skulle sitta med i ett rum med fem nya hundar. Minnen från min första kurs med honom och 40 minuter av konstant skällande for över näthinnan.
Men icke. Jag platsade honom några meter bakom mig och sedan låg han där stilla, i tjugo minuter. Jag gick in och belönade mellan varven. En gång for han upp när folk rörde sig utanför och han var tvungen att ge ifrån sig några vaktskall, men han bröt fint och förutom det var det bara några små icke-ihållande gnäll som snart tog slut.
Väl ute på plan presterade han perfekt. Någon gång försökte han fokusera på de andra men då påminde jag honom med ett nej att det inte var ok, och då släppte han genast allt och höll superfokus på mig. Jag var tydlig och konsekvent med vad jag ville och det gav resultat. Han var fantastisk, jag var fantastisk. Vi var fantastiska och fantastiskt samspelta.
Det är visseligen så pass kort tid som gått, men jag känner att vi är på rätt väg. Detta funkar så bra för Fidel och mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar