Jag gillar valpen MEN ...

Odjuret

I vissa delar av hundvärlden kan jag uppfatta att det finns ett stort behov av att framhäva hur fantastisk ens hund är. Det var ett perfekt rasval, en underbar individ och all träning bara rinner på helt perfekt. Jag är inte missunsam, men det är svårt att inte undra om allt verkligen är så perfekt som det verkar.
Jag är själv en ganska pessimistisk person. Jag utgår från det värsta och jobbar mig uppåt. Jag skriver också för att analysera och komma fram till saker - därför skriver jag oftast när det är dåligt. Handlar det här om inställning? Att de som skriver om perfekta hundar och klockrena träningspass har en bättre attityd än vad jag har? Vi kanske har samma vardag men har valt att framhäva och fokusera på olika saker?
 Jag gillar valpen, hon är skitkul och jag ångrar inte en dag att jag skaffade henne. Men hon är skitjobbig på promenader, efterssom hon tycker att varenda hund vi möter ska skällas ut. Tyvärr bor vi i stan och jag kan inte undvika hundar. Och det är pissjobbigt. Fast vi jobbar varje dag och fast det blir jättemycket bättre är det pissjobbigt.
Och det får vara pissjobbigt. Jag får fokusera på det negativa. Jag får vara arg och bitter och be valpen fyrtiotusen gånger att dra dit pepparn växer, fast med snäll röst så hon ej fattar. Så länge det inte går ut över hunden får jag tycka det är hur jobbigt som helst.
Jag får också vara bitter över Fidels skada och jag måste inte alls vara peppad och full av energi varje dag och känna "wow - tänk vilka möjligheter vi har när han blir frisk". Så länge jag gör mitt bästa och ger hundarna vad de behöver får jag faktiskt ha vilken jävla attityd jag vill. För vet ni vad. Just nu är inte mitt liv framtiden. Just nu är mitt liv en skadad hund och en hund som skäller på varenda hund vi möter.
Så låt mig vara bitter. Låt mig älta och låt mig säga att hundarna är pissjobbiga. Låt mig slippa se att det blir bättre och har blivit bättre. Ifrågasätt inte vad jag fokuserar på och vad jag har för attityd. För är det någonting som finns för mycket av i hundvärlden - särskilt på nätet - så är det pekpinnar. De flesta pekpinnar handlar om att vara positiv och se allting från den ljusa sidan. Men alla människor är inte positiva. 
Min slutsats är väl ungefär såhär:
Jag skriver oftast om negativa saker. Optimister skriver nog bara om positiva saker eller med ett tydligt fokus på framsteg. Ingen av oss är bättre eller sämre och det ena synsättet ger inte en bättre hundtränare. Ett överdrivet fokus - positivt eller negativt - är alrig bra men vi måste få vara som vi är och troligtvis skulle världen bli lite bättre om vi var lite mindre dömmande mot alla som inte är precis som vi själva.

De jobbiga djuren. Den skälliga och den skadade.