Motivationen

Jag har haft en omotiverande höst och vinter. Det känns som problem, skador och sjukdomar staplas på varandra, samtidigt som jag själv har en personlig kris och håller på att ränna käpprätt in i väggen. Jag tror dock det värsta där är avvägt och jag tar mig sakta men säkert tillbaka till en produktiv vardag.

För hundarnas del har jag jobbat på med att få ordning på Fidels skada. Han är superfin i bakbenet. Men han är fortfarande inte helt bra i magen. Han är sur i hela kroppen. Ett tydligt symptom är att bindväven "kladdar ihop" med huden. Han spyr galla på tom mage och ofta låter det som en hel orkester från magen. Nu de senaste dagarna har han varit riktigt dålig och även haft diarré. Det brukar han inte ha, så jag vet inte om detta är hans vanliga symptom eller om han fått i sig nåt skit. Så nu får han gå på vom och kaninmage några dagar, vilket förhoppningsvis lugnar magen.

Ecma då? Hon har växt ojämnt, och ena bakbenen är lite längre. Därför har hon gått konstigt vilket vi också nu fått lägga massa tid och energi på. Vi har återbesök hos fysio på tisdag, och jag hoppas hoppas hoppas att det kortare benet vuxit ikapp. Hon har varit röd i ögonen till och från. Veckan innan veterinärbesök för det blommade det upp en riktigt ful infektion och vi var tvugna att åka in och få antibiotika. Detta gjorde att vi inte kunde ta alla prov vi ville på hennes vanliga rödhet veckan senare.

Kombinationen nedstämdhet och unghund är också en väldigt dålig sådan. Jag har inte orkat träna, eller göra så mycket. Ecma har kört sitt race, och tagit sig lite för stora friheter främst när det gäller att säga åt folk och hundar att hålla sig borta från oss. Hon är en skällig gapgris just nu.

För att vända skutan och försöka få lite ordning fick valpen följa med idag på instruktörsutbildningen på BK. Det var massa hundar där men vi skötte det rätt okej. Hon var lite gapig, och ville gärna säga till så snart någon kom nära mig, men det var helt hanterbart när vi satt inne och tog det lugnt. Värre var det såklart ute när de andra var igång och skulle göra saker. Hon gick igång som en tok.

Jag bestämde mig för att försöka vänta ut det. Inte för att jag trodde på att det skulle hjälpa, men för att verkligen se och känna efter var problemet sitter. Så där satt vi i snön, förbannad skällig unghund och jag. En slutsats jag kunde dra var att hon inte slutade - så länge de andra var igång var hon igång.

Efteråt tog jag helt fräckt tillfället i akt att fråga hela gruppen vad de tyckte och tänkte och vad för råd de hade. Slutsatsen var ungefär att hon bryr sig om det mesta utom mig, och att vi behöver stärka upp vår relation. Även om jag kan skylla på min nedstämdhet förändrar det inte fakta - mina kurskamrater har helt rätt. Och innan jag visste ordet av hade jag visst lovat att ta med henne två veckor igen och då minsann ha uppnått synbara resultat.

Motivationen börjar komma tillbaka. Jag ska fanimej få ordning på Ecma för hon är smart, rolig och snabb men just nu behöver hon mer tydlighet och struktur - annars tar hon var och en av de där egenskaperna och gör det till en liten helvetesmaskin på fyra ben.