Barfboxen från Gröna Gårdar

Äntligen kom jag till skott att pröva barfboxen från Gröna Gårdar. Det finns två olika, köttboxen med köttputs och senor, och denna - benboxen. Jag köpte 14 kg ben vilket var två såna här lådor. Det kostade 330 kr, eller ungefär 24 kr/kg.  Jag är väldigt nöjd med innehållet. Benen är rejäla och köttiga. Det fanns en hel del olika sorter och storlekar, och alla ben verkar mer eller mindre ätbara.

Det var också lätt att styckfrysa. Jag lyfte ut hela den blåa påsen ur kartongen och la den direkt i frysen. Sedan tog jag ut och skakade om påsen några gånger så de inte frös ihop. Så nu har jag 14 kilo styckfrysta ben i min frys.

 Här är ett urval av benen. Ungefär såhär såg det ut. Det var mycket revben, vilket jag gillar. De är precis lagom för mina aussies. Vissa bitar hade ganska mycket fett men över lag är jag nöjd med köttigheten.

Jag fick hjälp av både Fidel och Ecma att packa upp. De är lite benägna att försvara resurser båda två, så därför fick de hjälpa till med en låda var.
Fidel plockade upp ett revben och lade sig nöjd att tugga ... Ecma däremot.

Ecma plockade upp en bit i taget, smakade en tugga och plockade sedan en ny bit. Efter sex bitar fick det vara nog, och jag plockade in allt och lade maten i frysen. De fick behålla varsitt revben att tugga på. 

Jag är väldigt nöjd med innehållet. Det var precis såna ben som jag vill ha, och dessutom till ett bra kilopris, med tanke på att det är från ekologiska kor. Så detta kommer jag definitivt beställa flera gånger. Gröna Gårdar levererar varannnan vecka till butiken Cajsa Warg på söder, men nu har vi ben för ett tag framöver!

En bra promenad

Jag har knappt promenerat hundarna tillsammans senaste månaden. Den största anledningen är såklart min egen bekvämlighet, men det är också några andra faktorer som väger in i beslutet:

• Ecmas hundfixering . Hon skäller fortfarande på hundar. Det går enkelt att bryta och omleda, men jag behöver ha full fokus på henne för att lyckas tajma rätt.
• Fidels nosande. Fidel gillar att nosa och dra. Vi jobbar massor med att "bara gå" men han kan fortfarande få en vittring och flyga iväg som en pil mot nån spännande doftfläck. Med bara honom kan jag hantera det, men båda är det jobbigt.
• Fidels smärta. Han börjar bli så bra och glad nu Fidel, men han har fortfarande dåliga dagar. Då är han disträ och lättirriterad, och framförallt reagerar han väldigt starkt om Ecma går igång och skäller på något. När jag lugnat Ecma är han fortfarande i gasen.

Så jag väljer mina dagar med omsorg, och promenerar med båda när jag känner att jag själv är väldigt lugn och sansad. Här om dagen var en sådan dag, och det slutade med att vi promenerade i mer än en timme med lösgående i skogen varvat med koppelträning, och det gick kanon. Vi hade ett trångt hundmöte där Ecma gick igång, men då gick Fidel iväg och nosade och låtsades som ingenting.
Senaste veckan har jag haft koppelfokus och verkligen gjort allt för att koppelpromenaderna ska vara precis det jag vill, och det ger tydliga resultat. Främst stannar jag när de drar. Ofta behöver jag samla mig själv, efterssom jag snabbt går upp i stress vid störningar. Jag är väldigt störningskänslig och den som måste jobba mest, helt klart.
Ecma är väldigt följsam och har ett orimligt högt matdriv, så hon är lätt att jobba med. Hennes första reaktion när hon ser hundar är fortfarande ofta att tokskälla och dra ditåt, men jag börjar se ibland hur hon faktiskt vänder sig och söker stöd hos mig. Det är fantastiskt att jobba för någonting och börja se små gilmtar av sitt mål - då är någonting rätt.

Återbesök Fidel

Tre veckor har gått sedan vi besökte fysioterapeuten Therese och i måndags var det dags för återbesök. Det är en lögn att säga annat än nervös. Tre veckor med stretching VARJE DAG, tänk om det inte blivit bättre? Tänk om han har nåt kroniskt som inte kan hjälpas? Det är svårt att inte få katastroftankar. Ändå har jag sett tydliga förbättringar. Han känns finare i stegen och valpen får vara lite närmare honom än hon fick förut. Han är också mycket rörligare vid stretchingen och känns mer harmonisk.

Prick klockan tre körde vi in på Therese uppfart. Vi skulle både kontrollera hur det gått och göra ett par behandlingar. Elektroterapin stimulerar först musklerna så att de slappnar av helt, och sedan stimuleras de igen så de drar ihop sig 'rätt'. Ultraljudsbehandling minskar inflammationerna. Ungefär så fattade jag det i alla fall.

Hur har det gått då?
Jodå. Generellt är han mycket rörligare i hela kroppen. Bäckenet som var mer än en centimeter snedställt sist på grund av snedbelastningen ligger nu spikrakt. Vissa muskler var inte så rörliga som förväntat, men det var för att jag missat några detaljer i stretchövningarna så de inte blev så effektiva som de borde. Vi gick igenom alla övningarna igen och jag fick veta vad jag gjorde rätt och vad jag kunde göra annorlunda.

Jag är så glad att jag åkte till just Therese. Hon tar sig verkligen tid att förklara så jag förstår allt vi gör. "Det får ta den tid det tar", säger hon, och det är så fantastiskt skönt. Jag har också flera gånger hört av mig med frågor och har alltid fått bra, utförliga svar tillbaka. Denna gång var vi där i nästan fem timmar. Jag förstår inte hur hon kan gå runt, för inte blir det någon vidare timpenning, men jag är så tacksam.

Efter två veckor stretching. Bilden säger egentligen ingenting mer än att han inte riktigt tar i med bakbenen än. Jag försöker dokumentera och se skillnaden över tid.

I och med att han är rörligare och har mindre ont har vi också fått okej att träna allt utom hård fysträning. Vi ska också backträna 1-2 gånger i veckan. Alltså gå upp och nedför branta backar. Fidel ska gå diagnalt med höger sida neråt, så han tvingas använda sitt svaga ben. Vi har redan kört ett pass och det var riktigt jobbigt - för mig. Fidel kämpade på även om jag märkte att han verkligen inte ville gå på diagonalen som jag tvingade honom till. Han är van att fuska sig undan att använda sitt högra bakben.

Så nu kämpar vi på. Vi ska fortsättningsvis stretcha varje dag. Det är kämpigt, men jag ser redan resultat och att låta bli är inget alternativ. Han ska bli smärtfri och han ska hålla sig smärtfri.

Jag gillar valpen MEN ...

Odjuret

I vissa delar av hundvärlden kan jag uppfatta att det finns ett stort behov av att framhäva hur fantastisk ens hund är. Det var ett perfekt rasval, en underbar individ och all träning bara rinner på helt perfekt. Jag är inte missunsam, men det är svårt att inte undra om allt verkligen är så perfekt som det verkar.
Jag är själv en ganska pessimistisk person. Jag utgår från det värsta och jobbar mig uppåt. Jag skriver också för att analysera och komma fram till saker - därför skriver jag oftast när det är dåligt. Handlar det här om inställning? Att de som skriver om perfekta hundar och klockrena träningspass har en bättre attityd än vad jag har? Vi kanske har samma vardag men har valt att framhäva och fokusera på olika saker?
 Jag gillar valpen, hon är skitkul och jag ångrar inte en dag att jag skaffade henne. Men hon är skitjobbig på promenader, efterssom hon tycker att varenda hund vi möter ska skällas ut. Tyvärr bor vi i stan och jag kan inte undvika hundar. Och det är pissjobbigt. Fast vi jobbar varje dag och fast det blir jättemycket bättre är det pissjobbigt.
Och det får vara pissjobbigt. Jag får fokusera på det negativa. Jag får vara arg och bitter och be valpen fyrtiotusen gånger att dra dit pepparn växer, fast med snäll röst så hon ej fattar. Så länge det inte går ut över hunden får jag tycka det är hur jobbigt som helst.
Jag får också vara bitter över Fidels skada och jag måste inte alls vara peppad och full av energi varje dag och känna "wow - tänk vilka möjligheter vi har när han blir frisk". Så länge jag gör mitt bästa och ger hundarna vad de behöver får jag faktiskt ha vilken jävla attityd jag vill. För vet ni vad. Just nu är inte mitt liv framtiden. Just nu är mitt liv en skadad hund och en hund som skäller på varenda hund vi möter.
Så låt mig vara bitter. Låt mig älta och låt mig säga att hundarna är pissjobbiga. Låt mig slippa se att det blir bättre och har blivit bättre. Ifrågasätt inte vad jag fokuserar på och vad jag har för attityd. För är det någonting som finns för mycket av i hundvärlden - särskilt på nätet - så är det pekpinnar. De flesta pekpinnar handlar om att vara positiv och se allting från den ljusa sidan. Men alla människor är inte positiva. 
Min slutsats är väl ungefär såhär:
Jag skriver oftast om negativa saker. Optimister skriver nog bara om positiva saker eller med ett tydligt fokus på framsteg. Ingen av oss är bättre eller sämre och det ena synsättet ger inte en bättre hundtränare. Ett överdrivet fokus - positivt eller negativt - är alrig bra men vi måste få vara som vi är och troligtvis skulle världen bli lite bättre om vi var lite mindre dömmande mot alla som inte är precis som vi själva.

De jobbiga djuren. Den skälliga och den skadade.