Jag har bättre och sämre perioder. Under sämre perioder blir även de roligaste aktiviteter ett stressmoment. Jag blir mer rutinbunden och minsta avvikelse från schemat kan kasta omkull en hel dag för mig.
Hunden är med mig i dessa perioder, och han mår dåligt. Han mår dåligt av att inte få så mycket stimulans som han behöver, han mår dåligt av att jag lätt blir irriterad och arg. Fidel och min sambo är de två som får en sämre vardag till följd av mitt dåliga mående.
Samtidigt är det just dessa två individer som rycker upp mig. Amadeus hjälper mig att planera och strukturera och han hjälper mig med vardagliga saker såsom tvätt, disk och matlagning. Fidel hindrar mig från att ligga i sängen en hel dag. Han tvingar ut mig och hur dåligt jag än mår tar vi ändå minst tre promenader om dagen. Han hittar på lustigheter och han får mig att skratta.
Nu är en sämre period. Vissa dagar blir det inte mer än kisspromenader runt huset. Orkar jag jobba två timmar är det en bra dag, och samtidigt hopar sig stressmoment och deadlines. Kurser som ska avslutas, julaftnar som ska planeras och vänner som ska träffas. Ja, till och med att träffa vänner är ett stressmoment.
Fidel och jag har inte tränat ordentligt på månader. Jag kan ärligt säga att han inte får vad han behöver just nu. Och det är skitjobbigt att jag har inte energi att ge hunden vad han behöver. Med facit i hand så borde jag tagit en mindre krävande ras, för jag visste redan då att jag har perioder av sämre mående där jag inte kan ge hunden allt som krävs.
Å andra sidan är han nu två år och har fått en bra grund. Vi kan träna trick några minuter inomhus. Han får äta ur sin kong och får mycket råa ben att gnaga på. Även om det är tungt nu så vet jag att det kommer en bättre period, och då ska vi lägga spår och börja träna ordentligt inför bruksappellen. Kanske tävlar vi i vår. Kanske tävlar vi aldrig. Jag vet inte för jag kan inte förutse mitt mående.
Vi är oerhört många som lever med psykisk ohälsa idag. Och vi måste börja prata om det. Jag ska prata om psykisk ohälsa varenda jävla dag tills ingen enda människa höjer på ögonbrynet. Vi måste prata, tills ingen enda människa känner skam och skuld över att inte orka med livet. För det är faktiskt lättare att orka om man inte känner skuld och skam.
Bra sagt!
SvaraRaderaVet hur det känns. Har också perioder som är sämre, perioder som är bättre. Lyckligtvis är de sämre perioderna betydligt kortare nu jämfört med tidigare iår. Men det hindrar ju inte rädslan från att komma när dipparna drar ner en.
Psykisk ohälsa är ett svårt ämne. Vissa vill prata mycket, andra inte alls. Och så finns de alla däremellan. Tror mycket beror på vilka erfarenheter man har. Men jag tycker som du, att man borde lyfta upp ämnet mer. Det räcker inte att nämna det i medierna någon gång då och då. Folk höjer bara på ögonbrynet, kommenterar att det är sorgligt, diskuterar det några varv och sedan läggs det ned. Ändå kommer det som en chock för många när deras vänner/anhöriga sjukskrivs eller blir intagna på psyket pga dåligt mentalt mående.
Jag försöker vara öppen, mina ärr skvallrar ju en hel del såklart. Ärr är svåra att dölja, men alla bär ju på en historia.
Hoppas att fler vågar prata, att färre känner skam och skuld. Det är trots allt en sjukdom som ökar i vårat samhälle. Dags att öppna ögonen och fundera på varför.
väldigt bra skrivet! och jag känner igen mig mycket i det du skrivet, hur det kan gå upp och ner. Jag är så glad att jag har mina hundar, för som du skriver så är de en stor hjälp att komma igång, man måste ju ut och rasta dem hur dåligt man än mår...
SvaraRadera