Skotträdslan

Jag har aldrig förut sagt att Fidel är skotträdd. Visst har han reagerat på skott, men aldrig med stark rädsla. Han har också vid flera skott i följd avreagerat bra och reagerat mindre på varje skott. Därför fick han bara en 2a på MH't, trots att han inte kom igång och kampade efter första skottet. Testledaren sa att han just reagerade mindre för varje skott, och därför satte de 2a.

Så när vi fick veta att de innan vår träningstävling i lydnad skulle köra bruksets platsliggning med skott gick jag iväg en bit, men inte så långt. Vi hörde skotten. Han var absolut berörd, men inte värre än att vi hanterade det. Jag var nöjd med hans reaktion och vi gick tillbaka för att värma upp för tävlingen. Vi var precis tillbaka utanför planen när PANG.  Jag insåg att de även körde budföring och Fidel insåg att nu kommer vi dö om vi inte flyr. Så han slog på panikläget och försökte med all kraft dra iväg. Det var såklart inte så lätt, med ett ankare hängande i andra ändan kopplet - jag alltså.

Tävlingsledaren som vi skulle ha såg oss och sa snällt "då sätter jag ser sist så ni kan gå och lugna ner er". Så vi gick snabbt, bortåt. Enligt Fidel  gick vi inte snabbt nog, han drog som aldrig förr och det var så tråkigt att se hur rädd han var. Vi bara rörde oss bortåt, och hamnade i skogen. Väl där hade jag två val. Skulle jag försöka köra eller skulle vi bara skita i allt? Jag kunde inte bestämma det ännu. Fidel hade slutat dra men var rejält skärrad. Han hjässade och stirrade åt alla håll, på helspänn i väntan på nästa skott.

Jag bestämde mig för att vi oavsett hur det blir med tävlingen så ska vi ha nedrans roligt. Så vi hoppade i den äckliga leriga sjön, kastade pinnar, kampade med saker och åt godis. Det tog några minuter, men jag fick igång honom och han verkade snart ha glömt att något farligt hade hänt. Så jag bestämde mig för att i alla fall försöka köra.

Väl tillbaka på parkeringen vid brukshundsklubben tvärstannade han. Nu visste han ju att det var livsfarligt på klubben, dit vågar vi aldrig gå igen? Eller? Jag försökte positivt men bestämt jobba honom med mig, och det funkade. Han var nervös, men valde ändå att följa mig. Vi kom in på plan.

Jag bestämde mig för att börja med hoppet. Det är hans favoritmoment. Oftast är han på tok för het och tjuvstartar gärna. Efter hoppet vet jag om han över huvud taget kan prestera eller inte. Och  han presterade. Jag lämnade, han satt kvar, och han hoppade. Visst kom han in snett och hade fortfarande lite fokus utåt, men med mycket hjälp och belöning jobbade han på bra.

Vi  körde läggande, ställande och apport med många dubbelkommandon och riktigt mycket skoj emellan. Han var inte hundra, men han jobbade och för mig kändes det som en oerhörd seger och jag var så nöjd och kände verkligen att vi båda gjorde det absolut bästa av situationen. För bara en kvart sedan ville ha fly i total panik, och nu kunde vi ändå göra ett ställande under gång. Visst kommenderade jag med hela kroppen och lämnade honom inte många meter, men vi gjorde det!

Det är lätt att gå in och analysera och peka ut fel i efterhand. Jag borde gått iväg jättelångt så han inte hörde skott alls. Jag borde frågat hur många skott det var. Bett en kompis ringa tillbaka mig när allt var slut. Aktivt skottränat honom sedan valpålder. Jag borde insett när han blev så skrämd av åskvädret i somras att nu måste jag börja jobba på detta.

Det är också lätt att hitta orsaker och förvärrande omständigheter. Tävling, nya människor, massa saker som händer, stressad förare, hundar överallt. Han är skotträdd just nu och det går inte att komma ifrån, men reaktionen hade inte varit så stark om det inte funnits så många stressande upplevelser runt omkring oss.

Kanske borde jag inte gått tillbaka och krävt att han skulle prestera trots  rädslan. Tänk om jag hade befäst rädslan och sabbat lång tids träning med en rejäl negativ association till både brukshundsklubben, lydnadsträning och tävlingsledaren? Men jag kände ändå att vi båda behövde gå ut och lyckas, under omständheterna. Jag känner mig hund och vet hur mycket press han klarar, och när det är läge att bryta. Jag är oerhört nöjd med mitt val att göra hoppet, och sedan tre moment till som han är bra och säker på. Mitt  ursprungliga mål att få över 160 poäng blev snabbt omvandlat till att bara ha roligt och koma över Fidels värsta rädsla, och det lyckades vi med.

Så nu ska vi börja träna ordentligt på skott. Fidd är bra på att komma över rädslor, och jag är övertygad om att vi kommer kunna försvaga hans reaktion och negativa känsla. Jag vill tävla bruks, och då måste han klara skott. Om jag bara får till ordentlig träning tror jag inte det är några problem.  Han har inga bestående rädslor (förutom den dödsfarliga hårtorken - den kommer han nog aldrig stå ut med). Jag tänker säga att han är skottberörd, och ibland reagerar med rädsla. Det är ingen ursäkt, eller försök att förmildra det. Men genom att formulera det så känns det lättare för mig att börja jobba med det.

Det här fotografiet får representera min målbild. Lugn, avslappnad, oberörd. Så vill jag att han ska känna för skott. Och kommer vi inte hela vägen det får vi jobba under dom omständigheter som finns.