Det är så mycket som är annorlunda från sist jag hade valp. Givetvis är de två olika individer, men jag är också ganska annorlunda som hundägare nu. Med Fidel var allt ett försök, ibland gick det bra och ibland gick det dåligt. Med Ecma vet jag vad jag vill och hur jag ska uppnå det. Jag är också väldigt mycket lugnare. Till exempel gjorde jag ingen stor grej av att hon var lite lös i magen en dag. När Fidd var dålig första gången hade jag smått panik - han kan väl inte dö av det här?!
Ecma är också en väldigt enkel valp. Trygg och cool. Gillar allt - än så länge. Fidel var inte lika trygg i sig själv (och är det fortfarande inte tyvärr). Ecma kan jag lämna själv kortare strunder utan problem, och om hon får för sig att låta får jag inte totalpanik för det.
Hon är snart elva veckor, och tänderna kliar som tusan, enligt lilla fröken själv. Detta tycker Ecma ger henne rätt att bita på allt. Vi hade många blodsdroppar på golvet sedan hon slet upp ett djupt jack i Amadeus öra, och ingenting går säkert från hennes vildsinta käft.
Det känns väldigt bra med två hundar. Just nu är de riktigt jobbiga att gå med, men förutom det går allt jättefint. De tycker om varandra (äntligen) och leker och kampar. Att träna med två hundar samtidigt är fantastiskt, och det flyter på så mycket bättre än med en. Det kommer bli så bra det här. Jag bara längtar tills Ecma vuxit på sig och faktiskt kan göra något vettigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar