Att pröva vallning var till stor del en oerhört uttröttande och förvirrande upplevelse för både mig och Fidel. Vi hade duktiga instruktörer som stod vid kanten av fållan och sa vad jag skulle göra. Gå utmed kanten, bra, fint, byt håll nu. Om jag förstod det rätt var målet att han inte skulle stirra på fåren, efter som detta stressar dem. Målet med vallningen är ju att lugnt flytta fåren utan onödig stress.
Första gången jag släppe honom kändes det helt åt fanders. Hunden sprang runt förvirrad och fåren sökte sig till mig. "Rör på dig, se till att hålla dig i rörelse!" ropade instruktörerna men det är inte så lätt när du har sex får som trycker emot dig.
Efter första gången i fållan var jag trött, förvirrad och helt slutkörd i huvudet. Det kändes inte alls som att vi gjort något vettigt - ärligt talat, hade något mer hänt än att jag blev mosad av stressade får?
Då vi var först fick jag tillfälle att titta på de andra medan jag smälte mina intryck. Alla hundar var nybörjade och hade olika teknik. Fidel var till exempel den enda som försökte göra lekinviter till fåren. Andra skällde mer, vissa var heta och rakt på och andra höll avstånd. Vid flera tillfällen gick instruktören in med sin hund för att hjälpa till att hålla fåren i rörelse. Jag vet inte om det var någon tröst, men de flesta av oss hundägare såg oerhört förvirrade och tafatta ut i fållan. Vallning är inte helt enkelt.
Sedan blev det i alla fall fika och innan jag visste ordet av var det dags för oss att hoppa in i fållan igen.
Denna gång kändes inte lika förvirrande. Jag var mer med på vad som förväntades av mig och hunden, och Fidel verkade fatta att det inte var så kul att stirra som en galning på fåren. Då får man ju inte göra mer än gå utmed staketet. När jag fick pröva att släppa honom var jag redo, höll mig i rörelse och försökte undvika att bli mosad samtidigt som jag skulle kontrollera hunden.
Nu vill jag ta en paus och påpeka att en hund som vallar inte är helt lätt att styra. Det är starka instinkter, och vanliga, glatt klingande vardagskommandon räcker inte långt i fårfållan på en hund som inte vallat förut. Lösningen var inte arga ramsor utan kroppsspråk. För att dra ner hans tempo var jag tvungen att verkligen gå in med hundra procent tydligt kroppsspråk och verkligen övertydligt visa "Hit, men inte längre".
Det häftiga var att det fungerade. Mot slutet av andra tillfället kunde jag röra mig med fåren utan att bli söndertrampad och gå in och bryta Fidel när han kom för nära fåren. Det är såklart oändligt mycket jobb kvar innan han på något sätt skulle duga som vallhund, men den förvånade tanken som virvlade i mitt huvud efteråt var "Wow, när kan vi göra det här igen?!".
Jag har dock ändå inte bestämt mig om vi ska satsa på vallningen. Jag vill hellre satsa på ett fåtal grenar än köra "lite av varje" och jag måste helt enkelt strukturera upp mig lite och fundera över vad jag verkligen vill.
Jag gillar inte vattenstämplar, men nu fick det bli så den här gången.
