Återbesök Fidel

Tre veckor har gått sedan vi besökte fysioterapeuten Therese och i måndags var det dags för återbesök. Det är en lögn att säga annat än nervös. Tre veckor med stretching VARJE DAG, tänk om det inte blivit bättre? Tänk om han har nåt kroniskt som inte kan hjälpas? Det är svårt att inte få katastroftankar. Ändå har jag sett tydliga förbättringar. Han känns finare i stegen och valpen får vara lite närmare honom än hon fick förut. Han är också mycket rörligare vid stretchingen och känns mer harmonisk.

Prick klockan tre körde vi in på Therese uppfart. Vi skulle både kontrollera hur det gått och göra ett par behandlingar. Elektroterapin stimulerar först musklerna så att de slappnar av helt, och sedan stimuleras de igen så de drar ihop sig 'rätt'. Ultraljudsbehandling minskar inflammationerna. Ungefär så fattade jag det i alla fall.

Hur har det gått då?
Jodå. Generellt är han mycket rörligare i hela kroppen. Bäckenet som var mer än en centimeter snedställt sist på grund av snedbelastningen ligger nu spikrakt. Vissa muskler var inte så rörliga som förväntat, men det var för att jag missat några detaljer i stretchövningarna så de inte blev så effektiva som de borde. Vi gick igenom alla övningarna igen och jag fick veta vad jag gjorde rätt och vad jag kunde göra annorlunda.

Jag är så glad att jag åkte till just Therese. Hon tar sig verkligen tid att förklara så jag förstår allt vi gör. "Det får ta den tid det tar", säger hon, och det är så fantastiskt skönt. Jag har också flera gånger hört av mig med frågor och har alltid fått bra, utförliga svar tillbaka. Denna gång var vi där i nästan fem timmar. Jag förstår inte hur hon kan gå runt, för inte blir det någon vidare timpenning, men jag är så tacksam.

Efter två veckor stretching. Bilden säger egentligen ingenting mer än att han inte riktigt tar i med bakbenen än. Jag försöker dokumentera och se skillnaden över tid.

I och med att han är rörligare och har mindre ont har vi också fått okej att träna allt utom hård fysträning. Vi ska också backträna 1-2 gånger i veckan. Alltså gå upp och nedför branta backar. Fidel ska gå diagnalt med höger sida neråt, så han tvingas använda sitt svaga ben. Vi har redan kört ett pass och det var riktigt jobbigt - för mig. Fidel kämpade på även om jag märkte att han verkligen inte ville gå på diagonalen som jag tvingade honom till. Han är van att fuska sig undan att använda sitt högra bakben.

Så nu kämpar vi på. Vi ska fortsättningsvis stretcha varje dag. Det är kämpigt, men jag ser redan resultat och att låta bli är inget alternativ. Han ska bli smärtfri och han ska hålla sig smärtfri.

Jag gillar valpen MEN ...

Odjuret

I vissa delar av hundvärlden kan jag uppfatta att det finns ett stort behov av att framhäva hur fantastisk ens hund är. Det var ett perfekt rasval, en underbar individ och all träning bara rinner på helt perfekt. Jag är inte missunsam, men det är svårt att inte undra om allt verkligen är så perfekt som det verkar.
Jag är själv en ganska pessimistisk person. Jag utgår från det värsta och jobbar mig uppåt. Jag skriver också för att analysera och komma fram till saker - därför skriver jag oftast när det är dåligt. Handlar det här om inställning? Att de som skriver om perfekta hundar och klockrena träningspass har en bättre attityd än vad jag har? Vi kanske har samma vardag men har valt att framhäva och fokusera på olika saker?
 Jag gillar valpen, hon är skitkul och jag ångrar inte en dag att jag skaffade henne. Men hon är skitjobbig på promenader, efterssom hon tycker att varenda hund vi möter ska skällas ut. Tyvärr bor vi i stan och jag kan inte undvika hundar. Och det är pissjobbigt. Fast vi jobbar varje dag och fast det blir jättemycket bättre är det pissjobbigt.
Och det får vara pissjobbigt. Jag får fokusera på det negativa. Jag får vara arg och bitter och be valpen fyrtiotusen gånger att dra dit pepparn växer, fast med snäll röst så hon ej fattar. Så länge det inte går ut över hunden får jag tycka det är hur jobbigt som helst.
Jag får också vara bitter över Fidels skada och jag måste inte alls vara peppad och full av energi varje dag och känna "wow - tänk vilka möjligheter vi har när han blir frisk". Så länge jag gör mitt bästa och ger hundarna vad de behöver får jag faktiskt ha vilken jävla attityd jag vill. För vet ni vad. Just nu är inte mitt liv framtiden. Just nu är mitt liv en skadad hund och en hund som skäller på varenda hund vi möter.
Så låt mig vara bitter. Låt mig älta och låt mig säga att hundarna är pissjobbiga. Låt mig slippa se att det blir bättre och har blivit bättre. Ifrågasätt inte vad jag fokuserar på och vad jag har för attityd. För är det någonting som finns för mycket av i hundvärlden - särskilt på nätet - så är det pekpinnar. De flesta pekpinnar handlar om att vara positiv och se allting från den ljusa sidan. Men alla människor är inte positiva. 
Min slutsats är väl ungefär såhär:
Jag skriver oftast om negativa saker. Optimister skriver nog bara om positiva saker eller med ett tydligt fokus på framsteg. Ingen av oss är bättre eller sämre och det ena synsättet ger inte en bättre hundtränare. Ett överdrivet fokus - positivt eller negativt - är alrig bra men vi måste få vara som vi är och troligtvis skulle världen bli lite bättre om vi var lite mindre dömmande mot alla som inte är precis som vi själva.

De jobbiga djuren. Den skälliga och den skadade.

När hunden som inte kan prata har ont

Fidel kan inte prata, ända måste jag lyssna på vad han har att säga. 

I måndags var vi hos en fysioterapeut Therése Asplund med Fidel, efter ett par veckors vresighet och passgång (läs mer om hans symptom här). Efter en lång biltur kom vi fram till hennes stuga ute i skogen norr om stan.
Det först Therése gjorde var att titta på hur Fidel gick och stod. Hon satt på knä och jag fick gå med honom i skritt och trav fram och tillbaka. Jag har tidigare märkt att han passgår, men jag insåg inte hur mycket förrän jag försökte få honom att gå i vanlig trav. Det gick knappt, han ville verkligen inte.
Sedan gick vi in i stugan och Therése började känna och klämma på honom. Jag visste att han hade lite ont någonstans men jag blev ändå förvånad hur ont han hade. Efter en stund kunde Therése konstatera att hon trodde sig veta var felet satt, och kände efter på en liten muskel i höger bakben, och Fidel försökte hugga henne i handen, så ont gjorde det på honom när hon träffade rätt.
Therése berättade att Fidel har en gammal muskelskada i höger bakben. Han har troligtvis gått med den i större delen av sitt liv. Efterssom högerbenet gjort ont har han försökt använda vänsterbenet istället. Det är en enorm skillnad på musklerna i de olika bakbenen och hela bäckenet är snedställt av felbelastningen.

Kort sammanfattat har han ont - särskilt i bakbenen. Han har dessutom haft ont väldigt längre, troligtvis sedan han var cirka ett halvår gammal. Och nu när jag vet om det är det så självklart. Fidel vill helst inte hoppa alls. Och om han gör det ser det konstigt och obekvämt ut. Han liksom snarare lättar på framtassarna än skjuter ifrån med baktassarna.  Kloklippning har vi haft svårt för hela hans liv, och jag har särskilt beklagat mig över att han varit kinkig med baktassarna. Inte så konstigt när han har så ont. Sen har han alltid varit lite vresig mot andra hundar - även de han känner - som om han vill ha lite säkerhetsavstånd. Inte konstigt det heller.

Den goda nyheten är att det troligtvis kommer bli helt bra. Vi har till att börja med ett stretchingprogram för att få upp rörligheten i musklerna. Så varje dag går vi en timmes promenad på ojämt, mjukt underlag (typ skog) för att han ska tvingas använda alla benen, och sedan stretching. Om tre veckor har vi återbesök, och om stretchingen har gett resultat ska vi lägga upp en träningsplan för att återfå styrkan i bakbenet.
Vi är inte ordinerade strikt vila. Tvärtom är det bra att han rör sig, däremot ska han ha ordentlig uppmärvning och nedvarvning och framförallt inte pressas. Så all form av fysträäning är uteslutet. Även spår går bort. När Fidel går rör han sig snett för att avlasta så mycket som möjligt. Bara att gå rakt gör ont för honom, därför tänker jag även pausa den mesta lydnadsträningen. Kvar har vi lite nosgrejer och apporten, och trick med framtassarna. Istället får jag fokusera på valpen, men det är ju inte helt illa.

Foto: Elin Selin

Fidel kan inte prata. Jag har sett massa små tecken på att något varit fel sedan mer än ett år tillbaka, men jag har inte kunnat lägga ihop det förrens han började passgå och bli riktigt vresig. Hundar är oerhört bra på att trycka bort smärta och bara köra på. Tyvärr gjort detta att Fidel fick gå och ha ont väldigt länge.
Men nu ska det bli bra!

Fidel, vad är fel?

Fina Fidel, och oj vad annorlunda jag redigerade bilder för ett år sedan!

Jag har haft en olustig känsla den senaste veckan. Fidel har varit ovanligt vresig och gjort flera till synes oprovocerade utfall mot valpen. Jag skriver 'till synes' för jag tror inte att utfall är oprovocerade, bara för att jag själv inte ser orsaken. Dessutom har han varit lite disträ och känts allmänt frånvarande, även om jag mest skyllt det på att granntiken ska gå in i löp.

Jag har varit extra uppmärksam på hans humör, och övervägt att söka hjälp om det inte blir bättre inom nån vecka eller så. Trots allt så är valpen riktigt jävla jobbig - han kanske bara är förbannat trött på henne just nu. Jag snäser själv ifrån till henne ibland för att hon är så jobbig.

Men igår när vi promenerade insåg jag att han går passgång ibland. Dvs rör tassarna på samma sida parallellt. Detta är en typisk avlastande gångstil för hundar som har lite ont. Vissa hundar går passgång utan att ha ont men Fidel har aldrig gjort det, och kombinerat med hans vresighet mot valpen som bara blivit värre misstänker jag att han faktiskt har ont någonstans.

 Så jag börjar på måndag, hos en fysioterapeut. Jag vill börja där efterssom han visat så tydliga, plötsliga avvikelser i sitt rörelsemönster. Jag tror att vi kommer hitta orsaken hos fysioterapeuten, men om det inte sker blir det veterinärbesök senare i veckan.

Jag vill inte spekulera men såklart är jag orolig för vad det kan vara. Inte minst om det visas sig att det ligger nån gammal skada som han gått med länge. Ska det bli som med magen: Jag trodde min hund inte gillade mat men han var bara ständigt dålig i magen det första två åren av sitt liv. Kul liksom. Men det går ju inte att göra nåt åt annat än att göra det bättre för framtiden. Men å andra sidan, är det något som legat länge borde jag se positiva förändringar i hans beteende när det försvinner - och det är ju bra.

Jag vill inte spekulera säger jag och börjar spekulera. Men det är svårt att låta bli.