Efter nästan en veckas tid av sjukdom tvingade jag ut mig på en längre promenad idag. Det var mörkt och tomt på folk, så hunden kunde springa lös och få ur sig lite av överskottsenergin han samlat på sig.
På vägen hem såg vi ett spöke! Fidel flög i taket och gav ifrån sig sitt argaste vaktskall innan han fixerade spöket med blicken och morrade dovt. Hit, men inte längre!
Dum som jag var gick jag fram till spöket och rörde vid det. Fidel höll sig på en meters avstånd och utforskade det sakta, ständigt beredd att ta ett skutt bakåt om spöket rörde sig.
Till slut insåg han att det bara för en hög med jord och gräs, och att den var ganska rolig att hoppa upp på. Det tog kanske fem minuter från dovt morrande till glatt upphoppande.
Jag inser vilken enkel spökålder jag haft ändå. Han har verkligen inte hållit på med att skälla ut föremål och vardagliga saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar