Den där jävla apporten

Dö pinne dö dö dö!

Ni får ursäkta mitt tråkiga språk, men så känns det. Den där jävla apporten. Det där jävla föremålsintresset.

Jag har haft turen att få en hund med stort föremålsintresse. Så pass stort att han vill ha alla föremål för sig själv och helst inte lämnar ifrån sig någonting. Nu efter två år har vi kommit så långt att han i alla fall kommer in till mig med det mesta, om än motvilligt.

Men apporten. Jag bara suckar.

Att greppa är inget problem, men allt han får i munnen rullar han bak till hörntänderna och trycker till. En gång splittrade han en apportpinne mitt itu på första tuggan.

En gång passade min kompis Fidel och när jag kom hem sa han "Alltså. Fidel visade att han ville ha sin leksak som låg uppe på pianot, så jag gav den till honom, den blev lite ... flisig". Gissa om det var apporten som han fick glädjen att tugga sönder?

När jag känner mig hopplös brukar jag läsa igenom den här listan: 101 Apporteringstips. Den ger mig lite inspiration och vilja att fortsätta. Men ärligt talat känns det hopplöst. För även om han håller apporten och andra föremål bra när vi sitter hemma, stilla på vardagsrumsgolvet så är allt glömt så snart han måste röra sig med någonting i munnen, eller om jag ställer minsta lilla krav.

Jag vet att sakta är nyckelordet. Men det är så tråkigt!

Tips och nytänk på apporterinsträning mottages tacksamt. Jag vill att han ska kunna gå och röra sig med saker tryggt i munnen. Nu verkar han nästan rädd att tappa sina värdefulla ting och rullar därför runt sakerna i munnen och släpper och tar omtag om vartannat. Inte ens när vi sitter lugnt ner verkar han helt bekväm att hålla saker stilla i munnen. Jag behöver komma ur gamla hjulspår och även göra nåt annorlunda för att få bort lite av min frustration, den gör alldeles säkert allting värre.

Nej, detta är ingen apport, men precis samma sak gör han med den när han får chansen. 

FulFidel

Ibland är han bara Ful, lille Fidde.

Tankar om inkallning

Jag har en drömbild av vår inkallning där Fidel som på bilden ovan kommer farande som ett skott med öronen fladdrande i vinden. 

I verkligheten har jag flera inkallningssignaler. Den första är "hitåt" som bara betyder att han ska röra sig åt mitt håll och oftast resulterar i att han bara drar förbi mig åt andra hållet.

Sedan har vi "hit" som ska betyda "avbryt det du gör och rör dig omedelbart hitåt så snabbt som möjligt". Istället betyder den just nu "Titta mot mig om du inte har något viktigare för dig, och det vore trevligt om du kom men gör som du vill". 

Slutligen blir det istället ett allvarligare tonfall som hunden väl förstår, och då kommer han, givetvis.

Så när allt kommer omkring så har jag en bra inkallning, och jag kan ha hunden lös utan problem. Men jag har en onödig mellaninkallning som ofta skapar frustration hos mig. Varför kommer inte hunden på en gång, jag vill inte tvingas bli allvarlig och  tråkig!

Som med mycket annat har vi inte aktivt tränat på inkallning på sistone, så det blir kommande veckas projekt. Så dels ska vi träna massa inkallning och förstärka den som tusan - för ärligt talat, hur ofta kallar jag in honom och gör nåt kul, det är mest krav, koppel och tråkigheter när man kommer till mig.

Delmål två är att jag ska slappna av mer och inte gå runt och  ge små microkommandon hela tiden. Jag är lite nervös av mig och vill ständigt ha koll vilket gör att min mun går i ett när han är lös. Det som kommer ur min mun till hunden ska helt enkelt vara tydliga kommandon där han vet exakt vad han förväntas göra när han hör dem.

Med större tydlighet från min sida kommer hunden prestera bättre, det blir mindre frustration och alla blir nöjda och glada!

Vilket drag!

Idag var vi i skogarna bortom Danderyd-Täby Brukshundsklubb och körde lite drag med Amanda och Maria och deras hundar. Fidel är inte inkörd, men vi har sprungit lite tillsammans, och han vet att det inte är farligt att ligga på i selen. Att springa framåt utan mål tyckte han var konstigt, men när vi gick bort från den andra och sedan körde tillbaka till dem, då gick det bra. Nästan för bra. Jag var ovan vid sparken och kände mig totalt utan kontroll.


Amandas Juni och Carsten däremot är vana att dra, och när Amanda selade upp dem på sparken försvann de snabbt  bort i skogen. Så plötsligt kom de farande tillbaka i världens fart. Det gav en bra försmak på hur bra det blir sen när Fidde väl är inkörd och vet vad han ska göra.

Marias Boss och Baileys hade inte heller prövat drag förut. Boss blev mest förvirrad när det plötsligt tog emot där bak, men Baileys fick lite fart till slut. Jag fick äran att stå bakom och agera tyngd.

Jag tog såklart tillfället i akt att köra lite med Juni och Carsten också. Eller tja, jag blev övertalad av Amanda och tur var det, för oj vad kul det var!

Sedan körde jag några varv med Fidde till. Han var lite för inställd på spår men med lite skrik från mig, allt ifrån hejarrop till uppmaningar att låta bli spåret rörde han sig till slut rakt framåt och låg på bra. Vi har en bit kvar, men det ska nog bli draghund av honom till slut.

Tyvärr så bromsade han tvärt i sista etappen och jag som inte riktigt var med körde på honom och vi alla ramlade ihop i en förvirrad hög. Han blev lite skrämd och tyckte några minuter att sparken var en farlig liten grej, men sen repade han sig snabbt och han drog några meter till innan vi packade ihop för dagen. Det var skönt att sluta när det gick bra, och inte med en tråkig vurpa som skrämde både mig och hunden.