Tre dagar med valpen

Ecma och jag. Foto av Elin Selin.

På midsommarmorgon kom vi hem med henne, Stormo Backans Esther - eller Ecma som hon kommer kallas till vardags. Fidel var inte alls förtjust och antingen ignorerar han henne eller så ryter han ifrån om hon råkar komma för nära eller röra någonting som är hans. Ett par gånger har han gjort några osäkra lekinviter med nospuffar, men stackars Ecma som bara väger strax över 3 kg tycker bara det är läskigt.

Så kompostgaller och barngrindar är det som gäller här hemma tills vidare. Jag är dock inte orolig att det kommer gå bra. Fidel lugnar sig lite för varje dag, och jag måste påminna mig själv om att han varit själv här i två och ett halvt år utan att behöva dela med sig. En ny hund i huset - dessutom en liten bitsk ettrig jävel - är en stor omställning.

Annars är Ecma en behaglig valp. Hon är trygg i sig själv och har fötterna på jorden. Går jag på toaletten - inga problem, hon drar iväg och nosar på egna äventyr. Men hon är ändå följsam och lyssnar redan bra på sitt namn.

Hon är också ett riktigt matvrak. Jag önskade mig ju en matglad hund, men det här är ju bara överdrivet. Hon är helt spattig när det serveras mat och far runt, klättrar och gör allt i sin makt att komma åt maten. Jag försöker invänta lugn, men än så länge har jag fått ge mig vid att invänta en tiondelssekunds paus innan hon får äta.

Och hon är tyst! Fidd fick en liten utskällning första gången de sågs, och hon protesterar missnöjt när jag håller fast henne mitt i natten för att det är sovdags (Ecma tycker mitt i natten är bästa tillfället att fara runt och bita på ALLT med sina små sylvassa monstertänder). Men förutom det låter hon inte alls. Också väldigt olikt Fidel, och jag är helt förvånad över hur tyst hon kan vara. Detta ska jag se till att förvalta och hålla fast vid!