Längtan efter valp

Fidel och hans mamma Amy.

Det går snabbt att glömma de vassa tänderna och sömnlösa nätterna. Det går snabbt att glömma söndertuggade skor, fjärrkontroller och sladdar och alla kissfläckar som behövde torkas. Kvar finns ju bara bilder på söta, små fluffiga valpar och visst börjar det bli dags för en ny snart?

Troligtvis blir det till jul eller nästa vår. I sommar ska vi förhoppningsvis runt och titta på kennlar och träffa några nya raser. Jag älskar aussien, men en krävande brukshund räcker i mitt liv just nu. Istället har jag kollat på många raser som ofta beskrivs som självständiga och lite kluriga:

Shiba, Kooikerhondje och Norsk Lundehund till exempel.

Jag har dock inte träffat många individer av någon av raserna och känner absolut att jag behöver en bredare uppfattning innan jag kan välja.

Den självklara frågan är såklart, varför? Varför en hund till?
Och jag har inget bra svar, mer än att jag vill. Jag har alltid tänkt att jag ska ha två hundar, och det beslutet känns inte konstigare än att skaffa en. Däremot har jag krav på hur Fidel skall vara innan valpen får göra entré, men vi börjar faktiskt närma oss nu.

Gå bra i koppel, ha trygg inkallning även med svåra störningar, slappna av med andra hundar, kunna fokusera på mig trots andra hundar. Allt det där börjar faktiskt funka. Vi har en bit kvar, men det börjar se riktigt bra ut. Så, vem vet, kanske blir det en valp till jul för oss. Kanske blir det tidigare, eller senare.