"Oj, är alla dina?"

FAQ. Frequently asked question. En fråga som ställs ofta alltså. På sistone har jag fått höra flera gånger om dagen: "Är alla dina?". Detta med anledning av att jag promenerat runt med mellan tre och sex hundar, där alla, eller alla utom en är mopsar.

Så hur kommer det sig att jag gick från en aussie, till en aussie och en mops, till en aussie och FEM MOPSAR inom loppet av en månad? Svaret är empati. Jag råkade glömma bort att slå av empatin, och då blir det såhär. Jag har svårt att släppa saker, och vill att det blir gjort rätt och riktigt, därför tar jag ofta på mig för mycket. Nu har jag tagit på mig fem trasiga mopsar.

Lisa, Julie, Kinni, Misse och Atti bodde hos en äldre släkting till mig som varit sjuk och dålig i benen under en längre tid. Hon älskar sina hundar, men har inte kunnat ge dem vad de behöver. Nu blev matte tyvärr inlagd på sjukhus och då åkte jag omgående och hämtade hem hundarna. 
Tills vidare får de bo här hemma under tiden som vi tar tag i deras hälsoproblem och inväntar en mer permanent lösning.

Nu ska jag ge alla som läser detta ett tips: Skaffa inte fem hundar på en gång. Särskilt inte fem hundar som levt alltför åtsidansatta under lång tid. Ingen av dem är helt rumsren, ingen av dem är van att vara ensam,och generellt är de ganska oslipade - för att använda ett diplomatiskt uttryck. Dagarna just nu består av kisspromenader, rengöring av nosveck och riktigt simpel träning så som sitt och inkallning. Det går framåt sakta men säkert, och jag har fantastisk hjälp och stöd från familj och vänner. Dessutom har jag möjlighet att jobba hemifrån vilket var en förutsättning för att vi alls skulle kunna ta oss an dem.

I den brokiga skaran finns en del hälsoproblem att ta tag i. Gud välsigne försäkringar.

De är alla tikar mellan 4 och 10 år gamla. Fidel hanterar det faktiskt väldigt bra, förutom nu när Atti var i höglöp, men det är ju helt förväntat då han är lite översexuell. Annars går han mest runt och lär dem att man ska skälla på dörren, och hjälper mig att säga till om de inte beter sig.

Vet Fidel att mopsarna inte får slicka på besticken i diskmaskinen? För om de ens försöker så är han där och säger till. Lika så om de försöker tassa upp på soffbordet eller om Atti hoppar mot bänken. Antingen är han jävligt smart, eller så (troligtvis) blir han bara irriterad på att de rör sig och potentiellt hittar någon mat som han vill ha.

 Jag ska inte sticka under stol med att det är jobbigt. Den senaste veckan har det värsta varit att jag måste sova i vardagsrummet för att hålla isär Atti och Fidel. Som tur är har jag fått hjälp av vänner och familj att ta henne, så att  Fid får lite lugn och ro. Likaså behöver vi inte stå för några veterinärkostnader. Jag och min sambo gör jobbet, resten av familjen betalar.

Sannolikt kommer de inte att flytta tillbaka till nuvarande matte, utan blir omplacerade så småningom. Jag gillar dem, vissa mer än andra, men jag ska inte ha fem mopstikar och en aussiehane. Det är ett recept på kaos. Nu har de två yngsta varit iväg mycket hos olika jourhem, och de tre äldre här hemma och Fidel räcker gott och väl i hundväg för mig.

Vi kommer så småningom börja leta jour- och omplaceringshem, även om ingen är helt flyttklar i dagsläget. Men om du är seriöst intresserad och förstår att detta är hundar som kommer kräva en del jobb får du hemskt gärna höra av dig. 

En synskadad hund

Idag har Atti bott hos oss i sexton dagar. Hon har fått motion och bra mat och har redan gått ner mer än ett halvkilo. Det som förut var kompakt är nu lös hud. Vi har förstås en lång väg kvar innan hon är normalviktig, men ett steg i taget.

Vi insåg ganska snart att Atti inte riktigt såg som hon skulle. Hon känner sig ofta fram med tassen och när hon ska dricka börjar hon dricka långt ovanför vattenytan och sänker sedan huvudet tills tungan slår i vattnet. Veterinären vi besökte förra veckan påpekade att hon har pigmentfläckar på ögonen. Hon kunde inte ge någon närmare prognos, utan vi har istället bokat tid hos en ögonspecialist nästa vecka.

 

I rätt ljus syns det väldigt väl en grumlig hinna som täcker större delen av pupillen på båda ögonen. Exakt hur dåligt hon ser, och om vi kan göra något för att hjälpa henne, får vi se på onsdag.

Detta förklarar också varför hon tappar bort mig så snart jag är ett par meter bort. Om jag kallar in från långt håll springer hon ett par meter, sedan stannar hon och vrider på huvudet väldigt förvirrat. Idag började jag att istället ropa och sedan fortsätta göra ljud och vifta tills hon såg mig. Det funkade bra. Nu vet vi hennes förutsättningar och kan anpassa oss.

Trots övervikt, dålig kondis, öroninflammation, stela ben, och riktigt dålig syn är hon en skitrolig hund. Nyfiken, framåt och glad. De få saker hon varit skeptiska mot, till exempel dammsugaren, har hon accepterat två minuter senare. Jag som är van vid lite mer nerviga Fidel blir lika förvånad varje gång. Lilla tunnan.

Det blev en mops

Tillåt mig presentera Atti. Hon är allt jag trodde att jag aldrig skulle ha i en hund, och det är faktiskt ganska mysigt.Så låt mig förklara hur det kommer sig att vi har en tjock, otränad mops här hemma.

Atti tillhör en släkting till oss som blivit gammal och inte riktigt kan ge henne vad hon behöver. De har flera mopsar så nu har vi tagit Atti på långlån och förhoppningsvis kan vi också omplacera ett par av de andra hundarna. Så om du känner någon som är seriöst intresserad av en mops får den gärna kontakta mig, men läs först nästa stycke då detta är ett gäng mopsar som kommer kräva lite arbete.

Atti vägde 9,8 kilo när vi hämtade henne, och hon är egentligen en ganska liten mops. Det är väl 3-4 kilos övervikt minst som vi behöver jobba bort. Hon är inte rumsren, och vi har fått hålla efter nosveck och öron som båda haft svampinfektioner. Hon är inte heller rumsren, då föregående ägare tyvärr blev så dålig att hen inte orkade ta ut hundarna. Hon är också väldigt ovan att vara ensam, och hittills har jag inte kunnat lämna henne alls.

Vi hämtade Atti för tio dagar sedan. Då var hon skeptisk till det mesta, men det är häftigt att se hur hon har kommit över saker hon visat osäkerhet inför. Det första jag gjorde var att byta mat från Royal Canins bantningsfoder till barf. Inga torrishundar hos mig!

Atti har i tio dagar fått 4 bullar mush och en halv skopa Ziwi Peak. Det senare för att vi ska ha träningsgodis men ändå hålla koll på hennes diet. Hon har också fått regelbundna promenader för första gången på länge. Vi har redan sett många framsteg och det kommer nya varje dag!

• Hon har gått ner 400 gram hittills.
• Nosvecket stinker inte längre infekterat.
• Pälsen stinker inte längre stress.
• Andningen är bättre, om än inte bra.
• Vi har börjat behandla infektionen i öronen.
• Hon är lugnare inne.
• Rumsrenheten går allt bättre. Snart kissar hon nog frivilligt ute.
• Hon blir alltmer rörlig och väljer oftare att springa framför mig istället för att lunka snett bakom.

Kort och gott är det en gladare mops nu, och det är jag väldigt glad för. Detta är verkligen inte den sorts hund jag vill ha, men jag börjar ändå tycka om den lilla alltmer. Så kanske får hon stanna - den som lever får se!

Om någon vecka ska vi börja ensamträna. Sannolikt hämtar jag hem en mops till snart som får bo här en liten stund i väntan på omplacering. Det är väldigt tråkigt att behöva ta dem från det nuvarande hemmet, men när hundarna inte mår bra och får vad de behöver är det nödvändigt. Så om någon är seriöst intressead av en omplaceringsmops som är väldigt trevlig men har en del olater får den gärna kontakta mig.

Elin Selin har givetvis tagit de fantastiska bilderna.

Happy dog med känslig hund

Fidel är extremt skotträdd. För oss är det inget alternativ att vara hemma på nyårsafton. Då hade han fått tillbringa kvällen i total panik. För andra året i rad är vi därför på Clarion Arlanda, där de ordnar Happy Dog. Det är mellan tre och fyrahundra hundar incheckade den här helgen eftersom fyrverkerier är förbjudna nära flygplatsen.

Så hur går det då när hunden är känslig och generellt ganska reaktiv. Ett hotell med många hundra andra hundar är inte direkt drömscenariot för en grabb som tycker att en hund är jobbigt nog. Så hur har det gått för oss dessa två år?

Det har gått oerhört bra, och för alla er med känsliga hundar som tvekar på om detta kan funka för er tänkte jag försöka summera vår upplevelse ur ett reaktivt perspektiv.

Incheckning

Förra året checkade vi in när incheckningen startade. Det här var helt klart det jobbigaste för Fidel. Vi stod i 25 minuter i en lång kö där de allra flesta hade hundar med sig. Framför oss hade vi en transportbur med en katt och bakom oss en glad golden. Iår åkte vi ett par timmar senare, och det var helt tomt vid incheckningen.

Rastning

Jag medger utan skam att vi bara gick kortare rastningsrundor de två dagar vi bodde här. Utanför hotellet finns en uppmärkt rastningsrunda runt en sjö för de som vill ta en längre svängom. Vid kissrundan finns det öppna ytor runt hotellet. På morgon var det många hundar ute, och när vi gick på eftermiddagen mötte vi ett par stycken. Även om Hundar inte går att undvika höll alla ett fint avstånd, och visade varandra bra respekt. 

Hissarna och miljön

Det finns fyra hissar där hundarna är tillåtna, och även ett trapphus om en föredrar att gå. Jag stötte inte på några problem i hissarna och alla visade respekt och höll avstånd. Stundtals är miljön inte särskilt hundanpassad. På många platser är golven hala för hundtassar, och utanför entrén är det ett stort galler av den sort som Fidde tyckte var obehaglig när han var yngre. Fidel har aldrig varit känslig för underlag, men för den hunden som är det bjuder hotellet på en del utmaningar.

Att bo på hotell + måltider

Förra året var jag tveksam på om Fidel klarade att vara ensam på hotelllrummet utan att skälla och bli orolig. Iår vet jag att han är trygg, och därför kunde jag och sambon gå på hotellupplevelser på egen hand. Jag såg många som gjorde specialanpassningar, och Clarion verkar väldigt hjälpsamma. Det satt personer och åt med sina vovvar utanför frukostbufféns hundfria lokaler, jag mötte en man som tog en bricka med upp på rummet och såklart går det också att beställa room service.

Vi hade med oss snacks hemifrån, och köpte hämtmat inne på Arlanda. Många restauranger var öppna även på nyårsafton. 

Andra hundägare

Detta tycker jag är det bästa. Vi är alla här för att vi är villiga att betala pengar för att våra hundar inte ska bli oroliga. Alla jag träffat har varit oerhört trevliga och framförallt respektfulla. Inga händer som stuckits ner till hunden, inga hundar som släppts fram för att hälsa och det lämnas ordentligt avstånd. Guldstjärna till alla som bott här inatt. Med en hund som tycker att både folk och hundar kan vara obehagliga är detta den viktigaste faktorn för att vi ska ha en trevlig hotellvistelse.

Sammanfattat hade vi en supertrevlig helg. På hotellet fanns många roliga aktiviteter men vi höll oss mest på rummet och fotade, myste och tittade på film. Årets rum släpptes i mars och sålde slut på två timmar, men för den som har framförhållning och pengar kan jag verkligen rekommendera en nyårshelg här. Jättefina rum, supertrevlig personal, stor frukostbuffé och framförallt inte ett enda smällarljud på hela helgen. Bra jobbat Clarion, vi ses nästa år!

Mentala året 2017

2017 går mot sitt slut. Många av mina vänner summerar fantastiska tävlingsår med sina hundar. Fidel är fem år gammal och vår enda tävlingsmerit är att 87/200 poäng i gamla lydnadsettan. Vi har också strukit oss från ett doftprov och en rallytävling utan att ens försöka åka dit.

Julen förra året flög Fidde på en familjemedlems hund. Han har känt Kenzo sedan de båda var små. De har lekt och umgåtts tillsammans. På julafton satte han käkarna i Kenzos nacke och slutade inte fast han inte mötte något motstånd. Han hade också bitit flera av mina vänner som kommit på besök och den julafton blev droppen för mig. Jag bestämde mig för att min hund inte klarar av varken andra människor eller hundar.

Min största tillgång och brist som hundtränare är min riskmedvetenhet och ovilja att ta risker. Jag är väldigt bra på att utvärdera situationer och undvika stress och triggers, men det innebär också att jag ibland undviker att ta tag i problemen, vilket var precis vad som hände med Fiddes reaktivitet. I flera månader stängde jag in honom när vi hade besök och undvek alla hundar. Löste det någonting? Nej.

Ni som hängt med ett tag vet att jag har en del psykiska problem, med återkommande depressiva perioder. Ibland måste jag tillämpa qiuck fixes för att jag inte är förmögen att göra mer för stunden. Dock måste jag ibland också våga pusha mig själv och ta de där riskerna.

Vändningen för oss var när vi såg ett facebookinlägg från Madde på Hundsupport. Hon sökte problemhundar för ett slutarbete i sin utbildning, så jag skickade iväg ett meddelande och vi började träna tillsammans. Vi fokuserade på att han bitit människor, och att han skulle få en bättre känsla runt människor, särskilt vid besök. Vi utarbetade en hälsningsrutin där Fidde kunde hälsa med en nosdutt på handen, och sedan återgå till sin filt. Jag kan medge att jag inte hållit fast vid det, men det som gjorde skillnad för mig var att se att han kunde vara kompis med både Madde och Johan som vi tränade med.

Det jag vet om Fidde idag är att han behöver tid, och han behöver stöd och påminnelser om att han inte behöver bry sig om människor. Bäst fungerar det att lägga honom nära mig och muta med lite gottisar. Fidde har också en stor personlig sfär, och vill inte ha någon fysiskt nära. Inte ens mig, egentligen (men jag tvingar mig på ändå för tvångsmys någon gång ibland). Det värsta han vet är när någon kommer mot honom när han ligger ner och vilar. Det ska jag aldrig låta någon annan människa göra.

För min del har vändpunkten varit när jag började medicinera igen. Nu har jag ork och mår bättre, och för första gången på länge känner jag att jag faktiskt kan knyta an till min hund. Sånt är väl tabu att ens nämna, men det har varit långa perioder när han bara varit en belastning, och jag har inte känt någon kärlek eller vilja att vara med min hund. Nu har vi roligt. Nu är vi kompisar. Jag kan kampa och springa med honom på våra promenader, och jag märker på hela hunden att han mår bra när jag mår bra.

Även om tävlingsåret 2017 inte innehåller ett enda reultat för oss så har vi desto större vinningar det Mentala Året 2017. Nu närmar sig nästa år. Jag ska byta jobb och Fidel kan bli kontorshund och jag kommer kunna jobba en del hemifrån också. Vi är redo att ta doftprov i nosework och startklara i lydnad och rally. Kanske tävlar vi nästa år, kanske inte. Oavsett vad så kommer vi fortsätta att vara vänner och ha roligt tillsammans. Jag ska utmana mina rädslor, berätta för människor vad Fidel behöver och låta honom följa med på fler av mina äventyr.

Att surfa på impulser ...

Idag har jag varit impulsiv. Jag är alltid impulsiv, men idag var det värre än vanligt. Efter en kortare morgonpromenad fick jag ett telefonsamtal vilket fick mig att impulsivt gå ut en sväng till med hunden. Telefonsamtal och hundpromenad är en oslagbar win-winkombo.

Precis när jag avslutade samtalet hade Fidel plötsligt en labrador i ansiktet. Jag hade sett den på håll och valt att ta ut avståndet rejält, då jag såg att den var lös, men plötsligt var den ändå framme hos oss. Jag höll Fidde kort och försökte göra en barriär mellan de båda hundarna samtidigt som matten en bit bort försökte kalla in utan resultat. Jag sa ganska lugnt att Fidel är rätt otrevlig, så det är bäst om hon tar in hunden fort.

Labradoren var världens gladaste och bara stojsade runt som en töntig valp och gjorde lekinviter, Fidde morrade och var arg och högg efter den när den kom för nära. Matte kom i alla fall snabbt fram och fick bort hunden.

Först var jag arg. För allas skull är det så viktigt att hålla hunden kopplad om den ej har bra inkallning. Å andra sidan verkade hunden trevlig och Fidde behöver fler trevliga promanadkompisar, så när matten fått koppel på hunden gick jag fram och frågade om hon ville ses och träna ihop någon dag, eller bara promenera tillsammans utan att hundarna fick hälsa. "Ja, vi ska promenera nu, så vi kan ju gå nu", sa hon, och så gick vi. Det var väldigt bra för Fidel.

De första minuterna var han väldigt stirrig och ville fram, och även morrade och var otrevlig sådär som han är mot nya hundar. Men efter en kort stund mjuknade han upp och gick mest och nosade på sitt hörn. Vi kunde ha lite kontakt och han kunde få en godisbitar här och där, och han visade fina lugna signaler. Otis, som labben heter, är en niomånaders valp som verkar tycka att alla människor och hundar är hans bästa vänner. Det var bra träning för honom också att bara knata på, och dessutom hade vi ett trevligt samtal.

Efter promenaden bytte vi nummer för att kunna ses mer i framtiden. Fidel får chansen att promenera, och jag erbjöd mig även att ses utan Fidde och träna inkallning med Otis. Jag tycker mycket om att hjälpa andra med hundträning. Jag lär mig mycket av att observera och vägleda andra.

Så min impulsiva morgon har gett bra resultat. En ny träningskamrat, en trevlig labrador, en bra övning i att kontrollera mina känslor, och ordentligt med socialträning för Fidel.

Fidde ska ha valpar!

Jag har inte velat säga något förrän allt var bestämt, men nu kan jag stolt meddela att Fidel ska bli pappa. Jag har länge varit tveksam till avel, men med hjälp av andra aussieuppfödare och deras avelsbeslut är jag nu säker på att detta är helt rätt. Ärligt talat känns det lite gammalt att avelsdebutera vid fyra års ålder. Många idag verkar tycka att två år är en lagom ålder att börja avla hundar. Jag ångrar att jag inte kommit till skott tidigare, måste jag medge.

Det jag tvekade på, men nu känner mig trygg med inför avel, var följande saker:

• Fidel är inte stressig. Han är inte reaktiv. Däremot är han väldigt mycket hund, och har mycket vilja vilket ibland ser ut som stress för den som inte känner honom. 
• En tvåa på skottet MHt är ju jättebra. Jag hade inte velat ha en etta för det vore ju konstigt om hunden inte reagerade alls. Det är så skönt med en helt skottfast hund. På nyår vill han bara gå och lägga sig, i badrummet, skakandes. Ofta blir han så glad när han hör skott på promenader att han bara springer iväg! 
• Fidels syskon är inte särskilt arbetsprövade. Men de är väldigt fina och nu är det ju Fidel jag ska avla på, inte hans syskon.
• Jag vill också vara ärlig med att Fidels faster avlivades för epilepsi. Men dels finns det inga bevis för att det är ärftligt, dessutom kan epilepsi uppkomma av andra orsaker, t.ex att hunden får ett hårt slag mot huvudet. Jag hade givetvis aldrig avlat på en hund som själv har epilepsi.
• Han är inte höft- eller armbågsröntgad. Men han springer ju så glatt hela tiden, så det är garanterat inga fel där. Jag tänkte fixa det efter parningen, SKK verkar ju snälla med dispens.
• Fidel har inga meriter. Vi har faktiskt bara tävlat en gång i lk1, då vi fick 86 poäng. Men jag har valt att se det positivt, och ge Fidel en egen liten merit. LPBF, där BF står för bra försök. Jag vet att Fidel är en oerhört bra hund med massor att ge, och att jag inte vill tävla ska inte behöva beröva aussievärlden perfekta små Fidelvalpar.

LPBF Workabilitys Fidelitas Ad Astra, tillgänglig för alla tikar! Billigt, billigt!

Jag är givetvis oerhört sarkastisk. Fidel kommer aldrig få gå i avel. Jag vill istället belysa hur vissa uppfödare ser ut att resonera. Alla dessa exempel är riktiga exempel, från riktiga uppfödare. Hade de sålt cycklar eller internetabonnemang hade jag beundrat dem för deras uppfinningsrikedom, och sin förmåga att vrida och vända på allt så det framstår så bra som möjligt för köparen. Men detta är inga döda ting eller tjänster. Det är levande jävladjur som riskerar att få ärftliga sjukdomar och en så pass dålig mentalitet som gör att de inte kan leva fullt ut.

Det är viktigt att komma ihåg att hunduppfödare är säljare. Många är oerhört ärliga och öppna. Många är kritiska i sitt avelsarbete och avstår avel vid tveksamheter. Men tyvärr finns det en hel del uppfödare som kompromissar i alltför hög grad. Om en parning med risk för mentala problem eller sjukdomar sedan visar sig ge bra resultat tycker jag är mindre viktigt, för det är ändå ett enormt onödigt risktagande. Vi har ingen brist på hundar idag. Det finns inget krav att avla.

Om du stöter på en uppfödare som hittar på ursäkter att inte meritera, eller en uppfödare med fantastiska förklaringar till varför dess valpar gjort dåliga MHn - var aktsam. Lite inte mer på en säljare än officiell fakta. Jag hade också varit skeptisk till uppfödare som alltför ofta ägnar sig åt Nutleyavel. Ni vet, när Colin Nutley ska göra en ny film, och huvudrollen alltid råkar passar perfekt för Helena Bergström? Precis som vissa uppfödare som alltid råkar ha den perfekta hanen hemma till sin perfekta tik. Med ett så stort utbud av hanhundar tror jag inte att frekvensen av perfekt match är lika hög som antal Nutleyparningar som sker idag. Däremot är det ju enkelt och billigt att avla på sin egen hane.

Är alla som någonsin Nutleyavlat oseriösa valpfabriker? Nej. Är alla som någonsin gjort en kompromiss i sin avel skamlösa säljare som inte bryr sig om hundarna? Nej. Det finns nyanser av allt. Men vi måste fråga oss, hur vill vi att rasen ska utvecklas? En ännu viktigare fråga är: Vill jag riskera köpa en hund som blir sjuk eller lider stora mentala brister?

Jag vet att jag är oerhört kritisk i denna text. Jag vet också att det kommer rynkas på näsor och skickas länkar och kommenteras i privata chatter om mig, min hund och "vadfan har hon att komma med". Kanske känner sig någon påhoppad, trots att detta är väldigt generellt och inte riktad till någon särskild. Den enda som legitimt kan känna sig påhoppad skulle väl i så fall vara Colin Nutley.

Skadad igen

Äntligen var Fidel hel efter bicepsskadan, behandlingar och rehab. Trodde jag ja. En helg på min kompis landställe resulterade i ny skada. Jag vet ju att min hund saknar självbevarelsedrift men jag trodde verkligen inte att han skulle ta genvägen nedför berget. Det gjorde han. Skrek gjorde hunden och sedan var han halt.

Det tog mig ett tag att hitta orsaken. Först var jag naiv nog att tro att det var ett litet sår under trampdynan (önsketanke) men ganska snart insåg jag att detta var något annat. En vän påpekade att han reagerat runt höger handled, och mycket riktigt. Där var han varm och svullen.

Vila och kyla fick det bli resten av helgen för hundstackaren. På måndagen, två dagar senare, hade en kompis tid hos vår fysioterapeut som vi fick ta över. Therese höll med om att det var en jävla smäll han fått, och jag blev rekomenderad att röntga för säkerhets skull, efterssom han var så halt. Vi fick röntgentid tisdag kväll - trodde jag ja. Väl på djursjukhuset förklarade en generad sköterska att de bokat oss fel dag, så det var bara att åka hem igen.

Onsdag fick vi ny tid till röntgen, denna gång hos Nacka veterinärklinik. Han låg stilla utan sedering och accepterade hantering. Efter några omtagningar blev det bra bilder och veterinär kunde konstatera att alla ben såg fina ut. Vi fick rimadyl utskrivet.

På torsdagen återvände vi till fysio för en första behandling. Torsdag kväll var första gången sedan skadan han var riktigt pigg och glad. Men fortfarande svullen, och lite varm. Så nu är det strikt koppelvila som gäller. Efter vanlig promenad och stretching gör vi även rörelseövningar på leden, och slutligen får han kyla igen för att det inte ska svullna upp mer än nödvändigt.

Det var en ordentlig smäll han fick. Idag, en dryg vecka senare är han fortfarande märkbart påverkad, även om svullnaden lagt sig nu. Så vi får ta det lugnt och skynda långsamt så han hinner läka helt, och sedan får vi komma igång med träningen igen.

Att hitta tillbaka

Vi börjar sakta men säkert att leta oss tillbaka efter min utbrändhet. Det är fortfarande jobbigt att göra saker, och min energi är väldigt begränsat. Vi får ta en dag i taget, och försöka hålla nivån låg.

Igår var vi på brukshundklubben för första gången sedan i våras. Fidel satt mest i bilen och jag satt mest i gräset. Vi körde två korta pass, med fokus mest på att ha kul och hålla ihop. Det fick fint.

Även om det var utmattande känns det bra att vara tillbaka. Jag lovade ju mig själv att starta Fidel i rallylydnad när vi fått ordning på hans skada, och det ska jag väl kunna hålla. Kanske inte denna säsong, men till vintern. Eller så gör jag inte det. Just nu ska vi ha kul och ta det lugnt. Jobba några minuter, och sedan vila. Det tar den tid det tar.

Alla bilder fotade av Elin Selin.

Back on track (pun intended)

Det jobbigaste för mig med min depression och sjukskrivning har varit att inse att jag inte kan göra allt jag vill. När jag i ett par år ignorerat kroppens varningssignaler blev jag till slut tvingad att vila av min utmattade hjärna. Den första perioden av sängliggande och depp är över, och nu börjar jag sakta men säkert ta mig tillbaka till en vanlig vardag igen. Det är fortfarande kångt ifrån bra. Många saker är väldigt utmattande och just nu verkar min kropp må bäst av två vilodagar per dag med någon aktivitet. 

Med en aktiv brukshund hemma blir detta förståss något av en kompromiss. Fidel har vissa dagar bara fått så han precis klarar sig. Alltså ungefär tre femminuters kissrundor på en hel dag. Många dagar har jag ändå lyckats ta mig ut. Vi går långpromenader där han får springa lös och ägnar oss åt lite nosgrejer, såsom att leta reda kotten jag petat på bland ett hav av kottar. Hans stretching och träning har också fått vila i perioder, men med tanke på hur lite jag har orkat är hans kropp ändå i bra skick.

Idag lyckades vi i alla fall komma ut och få lite ordentlig aktivering. Först blev det ett lydnadspass. Vi har två saker vi måste jobba med inför tävling: platsliggning och tugg på apporten. Den stackars flåsande hunden tuggade faktiskt inte idag, men han höll inte i apporten, utan lät den bara ligga och vila mellan käkarna. Vi körde också fritt följ och inkallning med störning. Över lag presterade han riktigt bra med tanke på att vi vilat flera månader.

Sedan tog vi ett spår jag lagt tidigare på cirka 500 meter. Fidel är en värmekänslig hund och när det är 26 grader i skuggan som idag blir han ganska medtagen tyvärr. Han kämpade på bra trots det, men han var rejält trött mot slutet. Men jag tänker att om vi någon gång kommer igång och tävlar kommer jag inte kunna välja väder den dagen, så han måste kunna prestera även i tropisk hetta.

Vi har haft lite problem i spåret att jag försökt styra för mycket, så idag höll jag mig långt bakom och lät honom själv märka när han vek av från spåret. Han klarade sig väldigt bra själv, och hittade själv tillbaka till spåret när han slarave och hamnade några meter utanför. Fidel som alltid rejsar efter att spåret är slut ville idag bara gräva ner sig i den kalla jorden under löven och ligga där. Och det fick han, såklart!

Hunden som stressar inåt

Den här minen vill jag inte se på min hund, någonsin. Uppåtdragna mungipor, hjässandes. Ofta även bakåtstrukna öron. Det här är Fidels främsta stresstecken.
Såhär ser han ut vid allt från lätt till rejält påtaglig stress. Han ljudar inte. Han rör sig inte mycket. Han drar bara upp mungipan. Det är så lätt för mig att glömma det och utsätta honom för för mycket stress, bara för att han är en hund som vänder sin stress inåt. När man stressar inåt föds frustration, och när det blir för mycket frustration kommer tråkiga beteenden.
Idag var ett praktexempel. Vi var i Fisksätra på en liten festival med stånd, uppträdanden, barn som springer runt och massa saker som ska ordnas och fixas. I början skötte han sig jättefint. Höll sig till mig, tog belöningar utan problem och var glad och trevlig. Men efter en stund blev det för mycket, och jag märkte inget förrän han började dra som en tok mot ingenting.
Varje dag lär man sig något nytt. Det ordspråket stämmer inte. Vissa dagar lär man sig något gammalt. Jag fick åter igen lära mig att min hund stressar inåt, och jag måste vara uppmärksam på hans stressignaler. Att han går fint med mig är INTE ett tecken på att han är avslappnad, bara att han för tillfället orkar hantera stressen.
Så när han plötsligt fick stressöverslag var det bara att fly fältet till en närliggande, tom fotbollsplan och springa av hunden lite. Jag övervägde att inte ta upp bollen - det blir ju lätt mer stress av det - men det kändes ändå rätt att bara bränna ur lite energi på hans villkor. Och han var så lycklig att äntligen få lite frihet! Jag hade trots allt krävt i princip perfekt lydnad i flera timmar: Gå vid min sida, strunta i allt som händer omkring dig hur spännande eller läskigt det än är. Dra inte. Var uppmärksam på mig.
Efter en kvart kravlös töntlydnad och bollkastning kunde vi återgå. Han var absolut inte nere i varv, men han hade fått ur sig en hel del frustration som han hunnit bygga upp under två timmar. Hade jag pausat tidigare hade han sluppit överslaget helt.
Fidel behöver mer miljöträning, men han behöver bra miljöträning. Han behöver uppleva lagom störiga miljöer i lagom dos. Att vara med i flera timmar på en extremt stressig plats där jag dessutom hade åtaganden var inte schysst mot hunden. Nästa gång ska jag ställa ett larm så vi går iväg och stressar av oss efter 15 minuter.

Valplotteri

Inom ett år kommer jag köpa en lott i dragningen av valplotteriet. Det finns många olika lotter, vissa är nästan gratis och andra kostar nästan tjugo tusen kronor. Alla som deltar i lotteriet får en valp, men det blir antingen en vinst- eller en nitvalp.

Vinstvalpen är frisk och sund. Den är stabil mentalt och den passar in perfekt hemma hos mig.

Nitvalpen är tvärtom. Den kanske har någon sjukdom eller defekt. Den kan vara rädd, reserverad eller alltför lättstressad.

Oavsett vilken lott jag väljer att köpa kan jag få en vinst- eller en nitvalp.

Men det är ingen anledning att köpa lott från vem som helst. Vem jag köper lotten från påverkar i allra högsta grad sannolikheten för vilken valp du får.

Det är nämligen så att det symboliska lotteriet jag talar om är det genetiska lotteriet; vad som nedärvs från släktingar till valpen jag vill köpa. Ju fler tester och meriter en hund och dess nära släktingar har, desto mindre risk har jag att få en nitvalp.

När du går runt bland lotteribåsen kommer de allra flesta lottförsäljare övertyga dig om att du från just deras valplotteri alldeles säkert kommer få en perfekt vinstvalp - så hur ska du veta vem du ska lita på? Alla verkar så snälla och trovärdiga.

Först och främst. Ju mer du vet desto säkrare kan du vara. Ärftlighet är komplicerat och därför är det viktigt att veta så mycket som möjligt om föräldradjuren och dess släktingar. Titta på föräldrarnas syskon och tidigare avkommor. Om det i tikens kull på åtta valpar är fyra som har rädslor, finns det en risk att din valp också nedärver rädslor, även om tiken inte är rädd av sig. Om ett föräldradjur kommer ur en kull där de flesta syskonen är otestade mentalt eller fysiskt är det en stor chansning att köpa valpar efter den hunden.

Det är lätt att hitta bortförklaringar till allt. En uppfödare kan säkert berätta varför en hund gjort ett dåligt MH (mentaltest). Men kom ihåg att även om det är hundens sämsta, så kan även de egenskaperna nedärvas. En hund är en helhet, inte bara dess bra egenskaper. Om en hund presterar dåligt under press kan även detta nedärvas.

Det finns inga perfekta hundar, men det finns hundar som tillför i avel och det finns de som inte tillför. Om du frågar mig så handlar det inte om en trevlig tik och en trevlig hanhund, utan om att genom noggranna studier av stamtavlor, mentalitet och hälsa göra allt i sin makt att inte riskera att dåliga saker nedärvs.

All avel är ett lotteri. Varje valp får en unik uppsättning gener och egenskaper som påverkas av miljön där de växer upp. Även i den mest perfekta kombinationen kan brister uppstå. Även den mest noggranna undersökningen kan missa ärftliga defekter. Även den mest mentalt stabila hunden kan ge rädda avkommor. Men sannolikheten är så mycket lägre än om man kompromissar på avelsdjurs hälsa och mentala egenskaper.

Är det en egenskap jag inte vill ha i en valp, ska den inte heller få förekomma i hög grad valpens närmaste släkt. Absolut inte alls hos tiken eller hanen. Att "väga upp" en dålig egenskap hos ena hunden med en bra hos en annan är rent skitsnack. Så funkar inte genetik, och om den första hunden inte är bra nog i sig själv ska den inte gå i avel oavsett vilken perfekt gudahund den än paras med.

Det jag försöker säga är helt enkelt detta: Det kan bli jättefina hundar av två mentalt instabila föräldrar. Det kan bli friska valpar trots två sjuka föräldrar. Men när det redan föds så många valpar: Varför ta risken som uppfödare, eller som valpköpare?

Kunskap är makt. Ju mer vi vet desto säkrare kan vi bli på att få den hund vi vill ha.

Omplacerat Ecma

För ungefär en månad sedan flyttade Ecma härifrån. Valet var ganska självklart även om det alltid är tråkigt när saker inte funkar som jag hade hoppats.

Anledningen var helt enkelt att hon inte passade här. Redan som åtta veckor var hon rädd och rejält skarp. Istället för att ta ut avstånd gick hon inte och tokskällde ut allt som var lite konstigt. Om människan, hunden eller vad det nu var inte backade gjorde hon det inte heller. Jag visste att jag inte kunde lita på att min hund inte högg någon. Det hade inte behövt bli ett stort problem, men i och med att Fidel hade ont och var ganska otrevlig mot henne fick hon aldrig riktigt komma till ro här.

Jag är övertygad om att Ecma kan bli en trygg hund. Jag gjorde vad jag kunde, promenerade dem separat och stängde av mycket hemma. Fidel gick på rehab och vi jobbde dagligen med att stärka upp Ecma. Men tänk dig själv om du tyckte att det mesta var läskigt, och inte ens hemma fick du lugn och ro.

Jag visste att jag inte kunde ha kvar båda hundarna, men behövde ge det tid. Vad som till slut fick mig att ta steget var när jag själv insåg hur dåligt jag mådde. Jag har gått runt och mått allt sämre i ett par år, och fick ett snabbt och effektivt uppvaknande med sjukskrivning och total orklöshet. Då var det inget alternativ att ha två brukshundar, varav den ena hade rejäla problem med osäkerhet och utfall.

Så nu bor hon på Ingarö, med Micke och Sari. Där verkar hon trivas bra, och jag är glad att hon får bo hos öppna, trevliga människor som låter mig fortsätta träffa henne ibland.

Det är aldrig kul att omplacera en hund, men jag har inte ångrat det en sekund. Efter ett par dagar när de värsta jobbiga känslorna lagt sig insåg jag att mitt hem plötsligt var i harmoni. Plötsligt trivdes alla som bodde här. Fidel var lugn och glad och jag behövde inte hela tiden hålla ner honom för att han inte ska ta ut stressbeteenden på Ecma. Det var trevligt att gå ut på promenader, och borta var den där känslan av att hur mycket jag än gör så blir det inte ens bra.

Jag har pratat mycket med många människor som hjälpt mig att disskutera fram och tillbaka. När det gäller omplacering spelar många faktorer in. Några frågor som hjälpte mig var dessa:

Hur mycket orkar jag?
Ingen av oss har oändligt med energi. För alla er som gått in i väggen eller varit rejält deprimerade vet ni att energin inte finns där, och att nederlag tar oerhört hårt. Den sista månaden var två veckor där jag inte alls orkade, sedan två veckor när jag sa "nu jävlar ska det blir bra" och kämpade som fan - och sen insåg jag att det inte kommer att gå. Jag kommer inte att orka.

Hur påvkerar vår miljö hunden, hur ser vår vardag ut?
Vi bor i en lägenhet, i stan. Vi möter hundar varje dag. Hemma är Fidel inte helt trygg, och när han hade dåliga dagar (på grund av smärta) strök Ecma utmed väggarna för att hålla avstånd från honom. Vi har ofta gäster hemma och Ecma är osäker runt nya människor. Sammantaget har vi en väldigt opassande miljö. Hade hon bara haft problem med hundmöten hade hon kunnat komma hem och slappna av. Eller om vi hade bott på landet och kunde välja vilka dagar vi orkade träna hundmöten.

Hur mår alla runtomkring mig och hunden?
Fidel, och min sambo Amadeus blev negativt påverkade. Amadeus kunde inte stoja lite med ena hunden, för då drog de igång och stressade upp varandra. Vi kunde inte ha gäster hur som helst för det var jobbigt för Ecma och våra hundrädda vänner som blev utskällda. Hon tålde inte min mammas man, och jag visste också att om den här hunden känner sig trängd så hugger hon. Det blev för många som påverkades negativt.

Ecmas egenskaper - vad är osäkerhet och vad är personlighet - hur kan det bli som bäst?
Mycket av hennes problem var stress och osäkerhet som blev värre av alla omständigheter, men hon har också sedan åtta veckor varit rejält skarp. Vid första mötet med Fidel stod hon längst ut i kopplet och tokskällde, åtta veckor gammal. Vi har träffat flera erfarna hundmänniskor som sagt "oj, här kommer du få jobba för att få ihop den här hunden". Hon är en reserverad hund. Hon har lätt till bett. Hon stressar utåt. Min kontakt med erfarna hundmänniskor har verkligen hjälpt mig att se både hur hon är och hur hon kan bli. I slutändan är det så enkelt att Ecma är en fantastisk hund, trost sina osäkerheter - men hon passar inte mig.

Hur mycket måste jag anpassa min vardag efter hunden?
Detta tycker jag är en väldigt viktig punkt. Separata promenader kan jag göra en kortare period för att det passar bättre, men att jag gjorde det i åtta månader känns helt galet. Att inte kunna ha hundarna tillsammans oproblematiskt gjorde att jag inte kunde åka iväg med båda så lätt, och skulle en vara hemma var det max sex timmar borta som gällde.  Med gäster hemma fick hon antingen vara i ett annat rum, eller så behövde jag lära mina vänner hur de skulle bete sig. Och det är svårt när det är en hund som skäller om man inte är van och själv tycker det är obehagligt.

Allt det här sammantaget gjorde det rätt självklart att hon behövde flytta. Detta inlägg kanske låter negativt, men hon var också en helt fantastisk hund. Så oerhört rolig, med massa konstiga lustigheter för sig. Hon hade en otroligt driv i träningen och var oerhört snabblärd. Jag saknar verkligen att träna med henne, men mitt hundliv är både vardag och träning, och vardagen fungerade inte.

Nu kan jag och Fidel ta det lugnt och vila upp oss. Jag ska ta mig ur denna dipp, och hitta tillbaka till en kropp och hjärna som vill fungera. Under tiden har jag min trygga treåring Fidel som snällt anpassar sig efter mitt mående. Jag vill definitivt ha en hund till. Jag vill ha en aussie till, men vilken ras det blir får vi se. Jag måste se till mitt eget mående och om jag inte kan vara relativt stabil ska jag inte ha en hund med så mycket tryck. Men tills vidare försöker jag träffa fler uppfödare, och kolla på kennlar. Jag utgår från att jag ska ha en till aussie, även om det i slutändan kanske inte blir så. Jag litar på mig själv och att jag har insikt nog att inte hoppa på en impulsvalp som inte blir precis det jag vill ha.

Ecma var köpt med bibehållen avelsrätt. Vi var dock vid omplaceringen helt överens att hon inte skulle gå i avel. Det var skönt för mig att höra efterssom jag vet att hon har en del kluriga egenskaper, som jag inte vill ska föras vidare. Även om hon inte helt fick blomma ut hos oss är de egenskaper hon visat ingenting som kommer försvinna, även om det kan packeteras och dämpas så att Ecma blir en trevlig hund att leva med. 

Jag vet att vi i hundvärlden gillar att snacka, och jag vill uppmuntra er alla att fråga vad helst ni undrar om detta. Om Ecma, om omplaceringen, om mig. Jag tror på transparens och öppenhet och svarar gladeligen på alla frågor om ni undrar. Jag fick själv oerhört mycket hjälp av att prata med andra i samma situation och för mig är det självklart att ge tillbaka om någon behöver.

Löpet

Nu har vi testat det här med löp i en vecka snart,  och jag känner att jag börjar ha koll. Det är absolut en del saker som är annorlunda, både för Ecma som individ och i relationen mellan mina två hundar.

Det största skillnaden är att Fidel faktiskt verkar tycka om henne för första gången i sitt liv. Han väljer att vara nära Ecma och låter henne vara närmare. Inte så konstigt kanske, med tanke på att hon plötsligt är mottaglig för lite pökande, då jävlar gäller det att vara kompis med tiken!

Ecma däremot är inte ro road av Fidel, eller någonting alls faktiskt. Hon trippar runt på tå och blir irriterad för minsta lilla småsak, det lilla hormonmonstret. Hon har varit lite dålig i magen också så det påverkar säkert hennes irritation. Så nu fokuserar vi på att ta det lugnt och göra enkla saker som hon redan kan.

Fidel är som ovan nämnt absolut påverkad av löpet. Han gottar sig i hennes bakdel när han får chansen, men jag ligger på och säger ifrån och han lyssnar bra. Nu har hon löpt i snart en vecka så jag håller dem mer och mer separerade. Det finns ingen anledning att ta onödiga risker. En kull på en omogen 10-månaders tik med Fiddes stress och skotträdsla hade just varit fint!

Fidel tycker förresten att Ecmas fläckar är mer spännande än Ecma just nu. Så fort vi går in i hissen far nosen ner i marken och han konstaterar med klapprande tänder: "ja, här har varit en tjej!". Han sköter sig annars väldigt fint, och Ecma säger ju hittills ifrån när han är på eller kör helt enkelt bakdelen i marken så han inte har någon möjlighet att äckla sig.

Så förutom några små bloddroppar på de vita lakanen i sängen och en fläck så fin att Fidel var tvungen att markera på den har vi klarat oss smärtfritt än så länge. Det är förstås kaxigt att säga när hon ännu inte är i höglöp, men men. Vi får väl se hur det utvecklas.

Om allt inom tio meters radio bara kunde försvinna så jag kan mensa ifred, tack!

Löpdags!

Så blev det löpdags för Ecma. Hon har varit lite off de senaste dagarna, ätit halvdåligt, varit lite risig i magen och känts mer på tå än vanligt. Så det var inte konstigt att löpet drog igång idag. 10 månader gammal är hon och väger cirka 20 kilo. Vi firade löpets entré med en nötnacke.

Jag tror inte hon kommer behöva löpskydd. Hon är en väldigt renlig hund av sig och än så länge har blodflödet varit väldigt blygsamt. Men vi ska åka bil med en kamrat, och då får vi se till att skydda oss. Så jag modfierade ett par trosor.

Först mäta hål för svansen, och sedan bara sy en enkel sicksacksöm runt hålet. Även om hon inte ska ha dessa för alltid vill jag inte att de repar upp sig alltför snabbt. Svanshålet blev bra, men som ni ser på bilden ovan så kommer de glida av för lätt. 

Lösningen blev ett resårband över ländryggen. Mitt mål var att resåren skulle sitta åt, men inte vara spänd. Trosan skulle inte trycka mot låren eller magen och vara så behaglig som möjligt.

Såhär blev slutresultatet. Den sitter bra, och håller allt på plats. Det går lätt att lägga i en binda och hon är inte irriterad av att ha trosa på sig. 

Utställning Sollentuna

Igår var vi på utställning i Sollentuna, Ecmas andra. Jag är väldigt nöjd med hur fin hon är i kroppen. Jämnt musklad, fullt rörlig och pälsen glänser. Domaren höll med. Hon var enda tiken i sin klass och gick om bir mot bror Ego. Sist vann Ego men denna gång knep Ecma det. Hon slutade som andra bäst i gruppen till slut.

Hon är fortfarande ganska miljöpåverkad. Det är dock bra för mig att se att hon funkar bra med andra. När hon är med mig är hon utåtagerande mot andra hundar på ett sätt hon inte är med andra, så där behöver jag jobba på att vara lugnare och tydligare.
Amanda hjälpte mig att ställa. Hon gjorde ett toppenjobb. Det är inte lätt att hålla flyghunden på backen. Bilden ovan är tagen precis när BIR-rosetten delats ut. Ecma drog till med ett segerhopp.

HP, BIR och BIG-2. Kritiken nedan. Jag är väldigt nöjd, särskilt som jag faktiskt själv aktivt har jobbat för att hålla henne i god fysisk form.

Dammsugaren som gick sönder

Ecma är en dammsugare av rang. Ingenting ätbart undgår henne. Hon glufsar i sig allt och jag är ofta förvånad att hennes mage oftast är helt bra. Men såklart, inga regler utan undantag.

Ecma gillar att sitta i fönstret. Där kan hon spana på alla som rör sig ute på torget. Jag gillar inte att hon gör så, eftersom det är lite för högt för henne att hoppa ner därifrån själv. Någonting som flyghunden självklart inte alls bryr sig om.

Men åter till dammsugaren. Och magen som brukar vara bra. Och ingen regel utan undantag. För där satt hon när hennes mage bestämde sig för att kasta upp all frukost - i fönstret. Ner bakom och i elementet rann det en härlig sörja. Sedan gick det snabbt för henne att tömma magen ytterligare två gånger. Givetvis rusade valpen till vattenskålen sedan för att dricka, och när hon fyllt magen med vatten skulle det såklart upp igen.

Så det var bara torka spyor, ta bort vattenskålen och skärma av henne i hallen där det inte finns några jävla element att spy i. Jag gav henne lite vatten åt gången, och det gick bra. Nu sover hon, äntligen. En halv deciliter vatten har hon fått behålla nu, och om en halvtimme ska hon få lika mycket till. 

Imorgon får hon skonkost. För min lilla barfhund innebär det vom och kaninmage. Det brukar lösa de flesta problemet rätt snabbt. Jag misstänker att boven i dramat är en rå nötnacke som legat och mörat under soffan i några veckor. Men med en dammsugarhund vet man aldrig säkert vad den fått i sig. 

Så här söt var hon när hon var valp och låg och sov. Det gäller att komma ihåg det när man spenderat tre toapappersrullar på knä bredvid elementet.

Den har visst växt

Titta så fin hon blivit, valpen. Kroppen är jämnt musklad och hon har väldigt bra kontroll på den. Bilderna nedan är från i höstas och somras.

En väldigt bra Ecmaträning

Idag drog jag och Ecma iväg till Stockholms hundsportcentrum för att träna med Maria, Ego och Baileys. Jag brukar lite diplomatiskt säga att Ecma har mycket åsikter om mycket. Hon är helt enkelt skällig. Det är inte osäkerhet, utan snarare vakt och jakt, kombinerat med en hel del reservation. Hon vill helt enkelt inte ha folk nära och blir provocerad av saker som springer och låter. Hennes reaktion på alla störningar är att skälla. 

Jag har bestämt mig för att konfrontera allt det jobbiga och ta mig an varje utmaning vi får. Helt enkelt: Om jag tänker "oj, det kanske blir för jobbigt för Ecma" så kör vi hårt på det. Att träna i en inomhushall med andra hundar? Nej, hon är för fixerad vid andra hundar. Och i en helt ny miljö, och när jag är halvsjuk och trött och seg? Det kanske blir för jobbigt för Ecma. Det kör vi på!

Så vi gav oss iväg norrut och mötte Maria vid Kallhäll för gemensam färd till hallen. Väl inne och uppackade började vi värma upp. Valpen hade koll på allt, Maria, brorsan Ego, agilityfolket som skrek som dårar på andra sidan väggen. Okej, hon hade koll på allt utom den där människan som hade köttbullar och leksaker och ville träna. Så jag lade in henne i buren igen, andades några djupa andetag, och tog sedan ut henne igen.

Det blev lite bättre varje gång. Tredje gången var hon så pass samlad att vi kunde köra enkla övningar. Stadga, fokus, följsamhet. Efter en halvtimme kunde jag ha henne lös och vi hade faktiskt riktigt trevligt. Visst stack hon ett par gången, men hon bröt fint på inkallning och kom tillbaka (nästan) på en gång. 

Det kanske inte verkar stort för världen. En niomånadershund ska väl kunna träna bland andra? Men jag har varit nedstämd och mått dåligt. Jag har inte orkat ta tag i saker och vi har knappt tränat i jobbiga miljöer. Jag är supernöjd över valpen. I början stod hon och skällde på de andra längst ut i kopplet. I slutet hade jag henne lös och hon lyssnade och var riktigt jävla följsam och trevlig. Det säger mig framförallt en sak: Ecma funkar fint bland andra hundar så länge jag presterar.

Efteråt fikade vi. Då syntes reservationen tydligt. Hon låg fint med bra stadga under bordet, men så snart någon gick för nära oss skulle hon säga till. För mig del får hon gärna vara reserverad, men det där jävla gapandet i tid och otid får hon lägga av med. Vi jobbar på att helt enkelt se att folk kan vara nära oss utan att det angår oss.

När vi hälsade på Maria och kullbror Ego sist var det snö.

På vägen hem skördade vi också framgång. Hennes reservation kan vara nog så problematisk på tunnelbanan, men en timmes träning satte sina spår och hon var följsam hela vägen hem. Några gånger på T-centralen fick jag påminna henne om att gå med mig, men det är en riktigt stressig miljö där - även för oss människor. 

Jag fick också några nycklar i mitt eget beteende. När jag håller kopplet för kort blir hon spänd och drar. Släpper jag efter några centimeter går hon fint. Vilken han jag håller kopplet i spelar stor roll eftersom jag nästan bara belönar med vänster hand. Dags att börja variera sig där, tror jag.

Stormo Backans Esther och Stormo Backans Egon, nio månader.