Fredagen innan vi åkte till Finland passade vi på att spåra lite med Carolina och Sam. Det var ohyggligt varmt och Fidelstackarn flåsade redan innan vi tog spåret.
Och inte alls bra gick det heller. Carolina hade lagt spåret åt oss, men han missade flera vinklar och körde bara på. Han slarvar och flamsar i spåret ibland, men såhär ofokuserad har jag sällan sett honom. Ibland verkade han bara gå rakt fram med nosen halvvägs i backen "Då blir väl människan nöjd" verkade han tänka.
Efter några omtagningar och ett läggande (han började rulla, det har jag numera nolltolerans mot så då lade jag honom ner några sekunder och sedan på't igen) kom vi i alla fall i mål och hittade bollen. Nu ska vi ha två fokus i spåret:
1. Förstärka pinnarna som tusan. Nu ska vi börja ha dem i spåret och de ska vara så pass spännande att han faktiskt vill plocka upp dem också.
2. Snitsla ordentligt så att jag vet EXAKT vart spåret går. Kort lina och stopp direkt då han går ur spåret.
Förhoppningsvis ska detta få oss på banan igen.
Vi ville ha en bild med illbattingarna sittandes bredvid varandra. Sånt är tyvärr lättare sagt än gjort, speciellt då Fidel gärna vill trycka ner andra hanar om han får chansen. Så vi prövade en platsliggning, det gick sådär. Jag skyller på att kameran blev för mycket störning, haha. Sedan satte vi dem helt enkelt på varsin sida av Carolina.
Då fick vi femton bilder där hundarna tittade åt olika håll. Till slut lyckades jag knäppa av en bild där båda hundarna tittade framåt, och dum som jag var utbrast ja "YES, DÄR SATT DEN!". De två rödtottarna hörde bara "yes, FRIKOMMANDO" och började rusa mot mig. Då blev det lite gruff såklart, men det kändes rätt lugnt ändå. Jag kände mig lugn och litade både på Fidel, mig själv, Carolina, Sam och hela situationen.
Så det blev inte mer än lite fula ljud innan vi lyckades fåna in hundarna. Sedan strosade vi runt lite och avdramatiserade, och de verkade båda släppa det fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar