När man är ny i hundvärlden är det lätt att känna sig lite utanför. På varenda blogg kan du se uppställda gruppbilder, alla verkar känna alla och dessutom är alla hundmänniskor bästa vänner. Alla utom du.
När jag skaffade Fidel hade jag aldrig ägt hund tidigare. Jag kände knappt någon som hade hund och hade aldrig besökt en brukshundsklubb. På internet kunde jag läsa om de härliga hundträffarna där alla tränade tillsammans och var som en enda stor lycklig hundfamilj. På sidan om stod jag, och kände mig ganska ovälkommen. ALLA hade ju redan sina träningsgrupper och spårkompisar och jag visste att vi inte var bra nog för att vara med.
Men jag hade fel på så många plan. En dag fick jag en impuls och frågade om jag inte fick hänga med på en träningsträff, och utdragen i skogen blev jag med klövar, blod och gott sällskap. Vi fikade och spårade, och även om jag var rörig och osäker så var jag inte det minsta ovälkommen. Även om Fidel skällde som en galning ibland så var det ingen som viskade "den där Matilda skiter vi i nästa gång" ... Tvärtom var alla glada, trevliga och oerhört inbjudande.
Snart inser jag också att alla inte alls känner alla, däremot känner alla till de flesta och alla vet vad hudarna heter. Nu när jag varit med i hundvärlden i ett år kan jag också hänga på brukshundsklubben och hälsa på helt okända människor som om jag redan känner dem. Det roliga är att det kanske står någon osäker, nybliven hundägare på sidan av plan och tittar på mig och konstaterar att alla redan känner alla. Men så är det inte.
Och om någonting du ser här verkar kul, om du ser ett intressant blogginlägg någonstans, eller om du tänker "åh, det där vill jag vara med på" - så fråga om du får vara med. De allra flesta blir glada och gör gärna plats för en nykomling. I värsta fall får du ett nej, men värre blir det inte.
Att träna med liksinnade människor är bland det bästa jag gjort i min hundkarriär. Det utvecklar och motiverar mig oerhört mycket. Det blir helt enkelt bättre när man är fler.
 |
| Foto: Elin Selin |
Bra inlägg! De flesta vill gärna träna och vill väldigt gärna ha med nya människor =) Men det krävs ju att man tar steget och frågar om man får vara med också! =)
SvaraRaderaHärligt! Jag håller med dig, det är svårt att komma in i gäng, men oftast om man bara frågar så går det toppenbra. Jag vet själv hur kul jag tycker det är när nya ekipage kommer och tränar med oss. Men om jag tittar två år tillbaka så märker man ju vilken skillnad det har blivit. Hur mycket man vet, hur många man känner, och hur långt man har utvecklats i sitt hundtänk och -träning. Känns nästan lite skrämmande hur lite man visste/kände till och att man inte kände dem man känner idag. Idag känns det ju som hela min vardag och trygghet att träna och umgås med dem jag umgås med. Det bör man, precis som du säger, tänka på när man ser någon ny. Hur stort och skrämmade och nytt allt var från början... :)
SvaraRadera