Filmen här nedan är från då Fidel var ett par månader gammal. Såhär tyckte han om passivitet då. Detta är ett par minuter från en väldigt lång, gnällig och jobbig timme innan han till slut förlikade sig med tanken på passivitet.
Under kvällens träningspass var scenariot liknande. Visst är han nu stor, och jag kan säga till honom att nu är det paus, gå och vila. Men ändå ligger han och ljudar lite. Ändå försöker han stjäla leksaker ifrån mig, gå igenom hela repertoaren av trick och vägrar acceptera att det är vila.
Och här måste jag påminna mig själv om att det definitivt och absolut är vila som gäller. Vi skall icke arbeta. Vi ska ta det lugnt. Och ikväll tog det 30 minuter innan hunden med en dramatisk suck lade sig ner på sidan och accepterade att det visst är vila. Först då kunde jag fortsätta träningen. Då var han ändå överpepp och började ljuda - tillbaka på ruta ett. Ta en paus. Vänta in passivitet.
För mig som förare är det skittråkigt och tradigt att behöva vänta och vänta och vänta. Men jag vet att så länge jag är konsekvent kommer detta att ge resultat. Jag kan redan se på tunnelbanan hur lugn han är. Där var jag väldigt strikt från dag 1 att på tunnelbanan ligger man ner lugnt och tyst. Och där är han helt perfekt. Jag har slarvat i träningen dock, men nu är det slut med det.
Ja, tänk om jag hade fattat HUR vi skulle få Picasso ner i varv när han var liten. Nu har vi en vilodag i veckan eller två om vi tränat hårt och det är perfekt. Han får bara gå korta promenader på samma ställe dom dagarna. Det mest positiva är att jag inte har "dåligt" samvete dom dagarna och stressar inte jag upp mig över det så gör inte han det heller.
SvaraRadera